1963. Luciafest i första ring. Där inleddes karriären som jazzpianist för Lars Tidholm. ”Johnnie Walkers Jazzband” bildades dagarna senare av sex klasskamrater. Det klassiska pianospelet hade startat tio år tidigare. Sedermera under några år pianist i till exempel Kustbandet och många andra band i tidig jazzgenre. Idag spelar han även elbas i olika bluesgäng. Även verksam som kompositör, författare med mera.
När han en vacker dag läste om Eva Lindfors minne från en jazzfestival i Nice skrev han en kommentar på Facebook: ”Där sitter man ju och lirar piano”
Kontakt togs. Det ena ledde till det andra. Lars Tidholm är inte bara en skön musiker. Han har också en bra penna. Nedan skriver han en härlig historia.
Ett riktigt sommarnöje!
”Flagnande färg? Några takplåtar som vajar för vinden? Inga problem! Det är väl bara att måla och fixa lite.”
Entusiasmen för vårt nyförvärvade sommartorp kände inga gränser. Prislappen i de höga räntornas år 1991 hade legat femtusen under det magiska tvåhundratusenstreck, som tycktes så olustigt att kravla sig över. Rött extrapris således. Vi slog till. En ny era i vårt liv var påbörjad. Vi hade blivit med fritidshus!
Föga anade vi att även en annan epok hade inletts. Om än lite mera trevande. Som en liten bonus på köpet dolde sig nämligen en oansenlig manick under ett tjockt lager av damm: en gammal resegrammofon, kvarglömd av de tidigare ägarna. Trots vev, grammofonstift, ljudarm och allt, gjorde den inte mycket väsen av sig i sin skrubb. En helt igenom mekanisk akustisk efterkrigshistoria. Skulle den fås att fungera? 18 stenkakor hittades i ett fack i apparatens lock.
Den sommaren ackompanjerades varje penseldrag, varje fönsterkittning, varje hammarslag av Ulla Billqvist och Alice Babs i vår trädgård, eller av Harry Brandelius´ gamla Nordsjö, eller av Carl Jularbos dragspel. Arbetslusten tycktes öka i samma takt som musiken steg ur stenkakornas shellack. Helt unplugged skulle man väl säga idag.
Även 40-talets predikanter försökte leta sig fram till våra ofrälsta öron. Något vilsekommet exemplar av ”Hemmets Härold” snurrade. Kanske uteblev den avsedda effekten? För åter i huvudstaden styrdes stegen oförtrutet mot Norrmalm. I skivbutiken Anagrams mörka källare på Tulegatan lurade djävulens musik. Av förtappade fingrar hade den prydligt sorterats i små lådor och fack.
A för Louis Armstrong, B för Bix Beiderbecke, M för Jelly Roll Morton, O för King Oliver, S för Muggsy Spanier …
Till ett pris en bra bit under vad Åhléns tar ut för en endaste av sina fullpris-CD kunde jag resa åter till sommarstugan med 20 – 30 stenkakor under armen. I vår trädgård avlöste de jazzhistoriska milstolparna varandra i långa rader under hela sensommaren.
Flera år förgick och samlingen växte successivt. Parker, Gillespie och Getz skrämde småfåglar bland äppelträden. Vår femåriga dotter dansade sin egen version av jitterbugg på gräsmattan till Bunk Johnsons New Orleans Band. Men nästa steg i karriären som 78-varvssamlare skulle retrospektivt komma att framstå lika avgörande som oundvikligt.
Auktion i grannbyn.
Så stod vi där, öga mot öga. Den elektriska radiogrammofonen med sin helautomatiska skivväxlare ville inte släppa mig med blicken.
”Förstklassig mahognymöbel, safirnål, fabrikat AGA, svensk kvalitet att lita på,” förkunnade auktionsförrättaren utan att höja ögonbrynen. ”Tidigt 50-tal. Lite olja här och där bara, sedan går han som en symaskin.”
Ett pekfinger i luften: 100 bagis.
Tystnaden var kompakt. Inga motbud!
Även hustrun var fåordig. Pjäsen vägde, om inte 100, så i alla fall säkert 50 kg och skulle väl inte helt enkelt låta sig baxas in i bilens bagageutrymme av en ensam person, låt vara en hängiven entusiast. Vi kånkade och bar tillsammans, släpade och lyfte.
Samma kväll döptes den lilla gäststugan om till ”Musikstugan” och fick härbärgera dyrgripen. Nu fick jazzhistorien elektrifierat liv.
Musiken lät plötsligt som den var ämnad att låta. Som den lät när den spelades in. Den dynamiska pickupen från 50-talet gjorde sitt jobb. Den beskar diskantregistret på exakt rätt sätt och lockade fram ståbasens djupaste vibrationer. Det rätta 78-varvsljudet gjorde sig hemmastatt bland rörkopplingarna. Julafton! I tre dagar.
Plötslig och utan förvarning: svår distorsion.
En exklusiv safir, förkunnade den bifogade bruksanvisningen (med stämpel från radioaffären på Kungsgatan) räcker mycket länge. Den räcker verkligen betydligt längre än de enklare modellerna av stål. Men efter en viss tid måste även en safirnål ersättas med ett nytt exemplar. Din handlare hjälper dig gärna!
Denna utmätta tidsperiod för en safirnåls beräknade livslängd verkade till 99% ha förbrukats av någon tidigare ägare. Och den välvilligt inställde handlare som avsågs var troligen, om inte avliden, så i alla fall i de övre 90 vid det här laget. Han hade säkert inga möjligheter att bistå mig nu, hur välvillig han än kunde vara på sin ålders höst.
Men … ? Finns det inte ett överflöd av gammal avlagd teknik på loppmarknaderna? Om man kunde komma över en äldre skivspelare för några tior, en som kanske till och med spelar stenkakor med diamantnål. Kanske kunde man på något sätt … ?
Heureka!
Med avbitartång och lödverktyg utfördes operationen. Hela nåltungan med sin hyfsade diamant transplanterades helt enkelt över från det nyförvärvade donatorverket till AGA:s nu på bordet frilagda dynamiska pickup.
Lödningen fick kallna. Pickupen monterades i sin arm. Anslöts. Det var ingen tvekan! Världens första AGA 2065 försedd med outslitlig diamantnål var född. Blott lukten av shellack fick den nyförlöste att dra sitt första andetag och som en ryggmärgsreflex skicka sitt primala skrik ut i ledningarna. Elektronernas cirkulation i rören fick en galvanisk adrenalinkick. Högtalarnas membran tog sats. Kristallklar Armstrong! Med 25 grams nåltryck.
Något år senare började maskinen krångla igen. Ett knappt hörbart brummande oljud växte sig allt starkare i samma takt som musikens volym avtog. Med en voltmeter började jag kolla spänningarna på rören. Det var något som inte stämde här! Flera ledtrådar behövdes. Och ett kopplingsschema! Nu var vägen lång. Men den var alls inte omöjlig.
”Grammofoner? Det var länge sedan. Vi säljer mest fyrar nu för tiden.”
Damen på AGA:s huvudkontor i Stockholm lät professionellt vänlig, men hennes besked var inte så uppmuntrande.
”Men vi samarbetade förstås med Philips för många år sedan … långt före min tid, alltså.”
Nytt telefonnummer.
”AGA 2065? Finns nog ingenting kvar på den i arkivet … vänta, förresten, här är något, ser ut som ett schema eller någonting … tror jag?”
Utrustad med fotostatkopian, voltmetern och en sedan länge preskriberad teleingenjörsexamen kröp jag in i maskinens hemligaste innandömen och bytte ut kondensatorer lite här och var i nätdelen.
Nu vaknade AGA så smått till liv igen, men dessvärre kortvarigt. Jag började inse att det tarvades mera avancerad mätutrustning. Som så ofta förr kom hjälpen via Internet. En sökning på veteran-audio ledde till en liten blomstrande villa i Nacka.
Husets källare var fylld av rör. Knappast för avloppssystemet, visade det sig. Här fanns alla upptänkliga modeller och sorter av antika radiorör. Tusentals verkade det. Villans ägare visade sig vara en pensionerad och mycket kunnig radioexpert. Han kände sig smått hedrad av att få ta sig an en äkta gammal AGA-grammofon. Han inte bara renoverade apparaten. Han bytte också ut några motstånd med helt korkade värden, som en slarvig fabriksmontör lött dit på 50-talet. ”Den har nog egentligen aldrig gått OK, om man ska vara ärlig.”
Som grädde på moset försågs apparaten med ett splitter nytt magiskt öga från samlingarna i Nackakällaren. Betalning?
För första gången i mitt liv fick jag pruta uppåt!
Så fortgick jazzstunderna sommar efter sommar utan några som helst nya tillbud. Nytt torp med sjöutsikt inköptes. (Inte extrapris denna gång.) Grammofonen och skivorna följde med.
Sidney Bechets sopransaxofon lade sig smeksamt tillrätta bland nya bärbuskar. Duke Ellingtons storband drev hemtamt mellan nya äppelträd som en fuktig morgondimma.
Tanken slog mig! Så här var det alltså menat: jazzmusikens rätta element är ostörd natur! Naturligtvis skapades jazzlåtarna en gång enbart med denna fond i åtanke. Tidlös musik mot en kuliss av tidlöshet. Det vilade nästan något religiöst över de djupfrysta ögonblick, som Edisons snilleblixt tinade upp decennier senare i vår trädgård.
Tonårsdottern steg ut på farstun. Satte sig på trappan.
”Vad tycks om musiken? Fint va?”
Hon svarade inte. Solstrålarna som föll in i vår trädgård fick de metallblanka mp3-lurarna i hennes öron att glimra.
Lars Tidholm