Eva Lindfors är en trogen läsare av Jazzporten. Hon är också en frankofil ut i fingerspetsarna. Här berättar hon om en av sina favoritfestivaler.
***
Jag åkte till jazzfestivalen i Nice första gången 1974. Det var min kompis banjoisten Lasse som frågade om jag ville hänga med. Vi tog oss ner till södra Frankrike och bokade in oss hos en barsk madame på rue Pastorelli mitt i stan. Varje sen eftermiddag i sex dagar tog vi bussen upp till festivalområdet i stadsdelen Cimiez. Det fanns fyra olika scener. Den största var områdets gamla romerska arena, en annan var belägen i en olivlund där man kunde slå sig ner i gräset och äta och dricka det man tagit med sig. Så var det på den tiden. Inga väskkoll och konfiskering av flaskor. På en liten scen spelades mest tradjazz, bland annat hörde vi Stans Band från Stockholm.
Även om man fick ta med sig mat och dryck in, fanns det möjlighet att köpa mat. Och då var det soul food som gällde. Jambalaya, Gumbo, Red-beans-and-rice … ”It smells good”, sa den amerikanske basisten Red Mitchell till oss i kön. När vi hade satt oss till bords med våra portioner kom saxofonisten Eddie Vinson och satte sig bredvid. Han öppnade sitt saxfodral. Skulle han spela? Nej, han tog upp en flaska Tabasco. Man kan inte helt lita på de franska kockarna.
Musiken då? När jag nu tittar på programmet och ser vilka band vi lyssnade på, kan jag knappt fatta det. Alla våra idoler från New Orleans på en gång. Det är kanske därför som jag inte har något speciellt minne av någon spelning. Allt var så bra. Jag har däremot ett minne av att vi i vimlet träffade på den amerikanske banjoisten Emmanuel Sayles och bad honom skriva sin autograf på ett vykort som vi sedan skickade till vår vän den danske banjoisten Hans Knudsen. Det var en avslappnad stämning och musikerna rörde sig fritt bland festivaldeltagarna mellan sina spelningar.
Jazzfestivalen i Nice startade redan 1948 och var länge en av de största och mest prestigefyllda festivalerna. Det stora dragplåstret på den första festivalen var Louis Armstrong and his All Stars. 1974 bytte festivalen namn till Grande Parade du Jazz och man passade också på att inviga en byst av Louis Armstrong som man fortfarande kan beskåda i Cimiez, på det gamla festivalområdet. 2011, efter sjunkande besökssiffror, flyttades festivalen ner till centrum av Nice, vid Place Masséna alldeles bredvid den kända strandpromenaden Promenade des Anglais. Och där finns den fortfarande, omdöpt till Nice Jazz Fest. Två scener och ingen Soul Food. Inte en chans att ta med sig egen mat och dryck in. Efter att i 75 år ha hållits i mitten av juli är festivalen i år flyttad till 20-23 augusti. Bara ett år har festivalen ställts in och det var 2016 efter terrorattentatet på nationaldagen.
Efter 1974 har jag varit på jazzfestivalen ett otal gånger och även på det nya stället nere i centrum, men musiken är annorlunda än förr. Bredare. Nya musikstilar har tillkommit. Absolut ingen tradjazz. Däremot kan det bli trevliga överraskningar, som sydkoreanska Youn Sun Nah. Och lite mallig blir man som svensk när Neneh Cherry står på stora scenen. Hon har ju bott i Tågarp. Men ändå saknar jag det gamla festivalområdet i Cimiez med olivträd och romersk arena, förväntansfull bussfärd uppför backen och nattlig promenad ner. Jag kan tänka tillbaka på Miles Davis, Muddy Waters, Dizzy Gillespie, Charles Lloyd, Dee Dee Bridgewater, Herbie Hancock, Georgie Fame och många fler. Van Morrison var där en gång men då blev jag upprörd. Var det här verkligen jazz?
Nu är sommaren här, och visst har jag lust att dra söderöver.
***
Stort tack till Eva för att hon delar av sig av sina minnen.
Vilken är just din favoritfestival? Eller har du något annat kul minne att dela av dig med?
Mejla till kary@jazzporten.se så tar vi det därifrån.