Jag har varit på Ystad Jazzfestival förr, men det är första besöket efter pandemin. Och visst var det som det brukar. Mysigt, häftigt, vackert, spännande och framför allt jazzigt.
Nu ligger Ystad en och en halv timmes resa från min hemstad Landskrona och därför begränsades det till endast ett besök i år. Mitt civila jobb ledde till att fredagen den 4 augusti blev dagen då jag for dit.
Dagen började redan klockan 11 med ett besök på caféet Hos Morten – Ett vykortscafé med en mysighetsfaktor på 10 av 10. Deras smörrebröd med rostbiff höll samma klass. Och det bästa av allt, det gjorde bandet också.
Scenen gick under namnet ”Next Jazz Generation” och jag blir upprymd, nästan euforisk, av tanken att det står en helt ny generation unga musiker och är beredda att putta bort dagens storstjärnor från de riktigt stora scenerna. Bandet Malik är ett sådant exempel. Sprungna ur folkhögskolor ut i jazzvärlden. Sofia Ahlfelt med sin saxofon inte bara spelade som hon aldrig gjort något annat, hon gör jazzlåtar av högsta klass. Och hon backades upp av en samling gentlemän av högsta kvalitet. Melker Edenroth på gitarr, Magnus Adestedt på bas och Helmer Larsson bakom trummorna. Detta gig var utan tvekan det mest spännande på dagen.
Efter detta tog underteckand bussen ut till klassiska Ystad Saltsjöbad. En klassisk pärla vid stranden i utkanten av Ystad. Där bjöd trummisen Pelle ”Trazan” Jonasson som handplockat internationella medmusiker som nu för första gången spelar på jazzfestivalen i Ystad, på sköna jazztoner och kul anekdoter. En snygg och behaglig spelning och det riktigt osade av rutin i den varma salen. Förutom ”Trazan” lirade basisten John Goldsby, vokalisten Joanna Pascale, pianisten Olaf Polziehn och saxofonisten Johan Hörlén.
Den byggnad i Ystad som kanske mest förknippas med jazzfestivalen är teatern. Och här hyllade Marcin Wasilewski All Stars den polske jazzikonen Krzysztof Komeda (1931–1969), som upprepade gånger framträdde i Skandinavien. Och här pratar vi superproffs. Absolut högsta världsklass. De som stod på scenen var Marcin Wasilewski Trio (Marcin Wasilewski piano, Sławomir Kurkiewicz kontrabas, Michał Miśkiewicz trummor) samt Joakim Milder på tenorsax och Tomasz Dąbrowski på trumpet.
Denna dags vackraste spelning ägde rum i S:ta Maria kyrka eller Mariakyrkan som den oftast kallas. Och jag vet inte vad som rörde mig mest. Isabella Lundgrens klockrena skönsång eller hur Musica Vitae lyckades få änglarna att njuta av välbehag med sina stråkinstrument. Oerhört vackert. Och Carl Bagges pianospel var också smäktande vackert. Dagens absolut vackraste musik.
Kvällens sista akt, förutom jammet med Sven Erik Lundeqvist bakom tangenterna på Bar & Brygga, var med Jan Lundgren och Hans Backenroth. Och jag håller med Musik i Syds VD Susanne Rydén som, när hon presenterade duon sade att om det är någon som kan knyta ihop poesi och jazz så är det dessa två herrar. Och det var en bra summering. Det var vackert, spännande, häftigt, roligt… det hade allt man kunde förvänta och lite till.
Och här kommer vi till det roliga. Den sista konserten spelades in i sin helhet och kommer att sändas på SVT.
Okej. Vad missade jag. Naturligtvis hade det varit fantastiskt att få se Jan Garbarek. Men det får bli nästa gång som han är i närheten. Sen alla ”Next Generation-band” som jag inte hörde. de hade jag gärna velat göra. Och alla andra också.
För er som gästar dagens festival har jag ett tips som ni inte får missa. INGET! Se allt!
Om jag sammanfattar festivalen så har jag bara ett enda riktigt klagomål. Ystad ligger för långt bort från min hemstad Landskrona.
I allt övrigt var det en mycket jazzig dag. Stort tack till alla musiker, gamla som unga. Och framför allt – Stort tack till alla volontärer. Ni gör ett fantastiskt jobb. Utan er hade det inte funkat.
Avslutningsvis en liten cliffhanger.
Läs även: YSJF drar igång