Idag är det måndag och det betyder att vi tar ännu ett kliv i Jazzportens medarbetare Rickard Malmstens digra arkiv. För tio år sedan. 2016, lirade han tillsammans med ett gäng världsstjärnor på jazzfestivalen i Dnipro i Ukraina. En av dessa var Paul Bollenback. Efter konserten berättade den fantastiske gitarristen om sitt spännande och mycket annorlunda liv.
Paul Bollenback är en gitarrist vars spel bär spår av en ovanligt rik musikalisk resa. Född utanför Chicago 1959 och uppvuxen i Hastings-on-Hudson utanför New York tog hans bana en tidig och oväntad vändning när familjen flyttade till New Delhi. Där väcktes ett livslångt intresse för klang, rytm och andra musikaliska världar, något som än i dag färgar hans uttryck. Från de första ackorden på en nylonsträngad gitarr, via rockens elektricitet och mötet med Miles Davis, till en etablerad karriär i jazzens absoluta toppskikt har Bollenback utvecklat ett personligt språk där modern harmonik och stark känsla samsas.
Han har spelat med namn som Joey DeFrancesco, Randy Brecker, Gary Bartz, Stanley Turrentine och Herb Ellis, medverkat i amerikansk rikstelevision och samtidigt byggt upp en lång pedagogisk gärning vid bland annat American University. Av gitarrikonen George Benson har han beskrivits som en kraftfull och mångsidig dynamo, en musiker med ett eget och tydligt uttryck.
När vi slår oss ner för ett samtal rör vi oss genom dessa landskap, från barndomens första impulser till livet på scen och i undervisningsrummet, från disciplin till intuition och de avgörande ögonblick som formar en musiker på djupet.
RM: Du är född 1959 utanför Chicago, men du växte upp i Hastings utanför New York.
PB: Precis. Hastings-on-Hudson, en förort till New York City.
RM: Du kommer från en musikalisk familj. Din pappa var klassiskt skolad trumpetare.
PB: Ja, han var trumpetare och riktigt bra. Men när jag kom till världen hade han redan lagt ner. Han var också vetenskapsman och jag tror att han kände att han inte kunde försörja sig på musiken, så han valde en annan väg. Men vi hade massor av skivor hemma, och jag lyssnade hela tiden.
RM: Och du fick reda på långt senare att musiken fanns ännu djupare i släkten.
PB: Exakt. Många år efteråt frågade jag honom: ”Hur kommer det sig att jag är så besatt av musik?” Då berättade han att på hans sida fanns elva mostrar och farbröder och att alla var musiker eller konstnärer. Min farmor spelade improviserad orgel till stumfilmer och försörjde sig så. Jag hade ingen aning. Det var som att det låg i blodet, men ingen sa det högt.
RM: Du fick din första nylonsträngade gitarr redan när du var sju.
PB: Ja det stämmer.
RM: Och sedan händer något som är ganska ovanligt: vid elva års ålder flyttar du till New Delhi i Indien.
PB: Det var livsförändrande på många sätt. Det här var slutet av 60-talet, början av 70-talet. Vi var där ungefär två och ett halvt år. Jag fick se en verklighet som var brutal – en enorm fattigdom. Människor som verkligen svalt, som tiggde, som var skin and bones. Samtidigt fanns en extrem rikedom, med tjänstefolk och allt det där. Att få se båda sidorna öppnade mitt huvud för en större värld.
RM: Påverkade det dig musikaliskt också?
PB: Ja. Jag fick min första kontakt med indiska ragor, och jag hade en gitarrlärare som gav mig enkla, grundläggande saker, men som fick mig att förstå hur viktigt det är att utveckla örat.
RM: Berätta lite om ditt första gig.
PB: Ja, på ett hotell. Det var helt absurt. Läraren sa: ”Spela bara ett G-barreackord. Alla andra kommer med solo. Du ska bara hålla det här.” Så jag spelade det där G-ackordet i tjugo minuter. När vi var klara kunde jag knappt röra handen. Bandet skrattade åt mig, en liten elvaåring som försökte vara med.
RM: Nästan mer som ett rytminstrument.
PB: Precis. Och jag tror att både rytmen och sättet melodier rör sig på i den musiken smög sig in i mitt undermedvetna. Det var inte medvetet alls.
RM: Du ville lära dig sitar.
PB: Jag sa det till min mamma. Hon svarade: ”Lär dig gitarr först, så pratar vi sen.” Om hon levde i dag hade jag nog fått erkänna att jag fortfarande jobbar på den där första delen.
RM: När ni kom hem fick du en elgitarr.
PB: Ja, och då kom rocken in ännu mer.
RM: Sen hamnar du i Washington D.C.-området.
PB: Precis. Efter Indien flyttade vi tillbaka till New York-trakten, och sedan vidare till D.C. Där bodde jag i 17 år. Och det var en fantastisk musikskola, fast på riktigt.
RM: Hur då?
PB: Dels var staden till stora delar afroamerikansk, och att få leva i det och uppleva kulturen på djupet var otroligt viktigt. Dels var musiken väldigt praktisk, du blev uppringd till ett gig, du dök upp och ingen frågade om du kunde låten. De bara började spela. Då fick du antingen hänga med eller försvinna. Det var den bästa träningen.
RM: När kom jazzen in på allvar?
PB: Jag var väl 16–17 när en vän till min pappa gav mig Best of John Coltrane. Jag satte på den och blev helt knockad. Jag slet ut skivan. Energin och spiritualiteten grep tag i mig. Jag kunde inte släppa det.
RM: Du studerade också vid University of Miami.
PB: Ja, och det var nyttigt för att jag snabbt insåg hur mycket jag behövde jobba. Det fanns unga musiker där som var otroligt bra. Skolan var mer inriktad mot kommersiell musik och läsning, men jag fick en viktig sak, kompositionsperspektivet. Ron Miller undervisade i harmoni på ett öppet sätt ”Här är klangerna, lyssna på dem.” Den världen av melodisk moll, modala färger och harmoniska möjligheter var mind-blowing för mig.
RM: Du lämnade efter ett par år.
PB: Jag kände att jag behövde jobba mer och gå mindre i skolan. Men erfarenheten var värdefull.
RM: 1987 spelade du in med Gary Thomas.
PB: Gary var en av de första som verkligen gav mig en tydlig chans. D.C. och Baltimore var en plats där många passerade, så jag fick spela med folk som kom och gick. Men Gary ringde och sa ”Jag har fått kontrakt, och jag vill ta med så många som möjligt, vill du vara med?” Det blev Seventh Quadrant med Jeff ”Tain” Watts, Renee Rosnes, Anthony Cox och det var tufft, utmanande, men otroligt lärorikt.
RM: Du har också undervisat på Peabody Institute.
PB: Fjorton år.
RM: Och 1990 börjar ett långt samarbete med Joey DeFrancesco.
PB: Ja. Jag brukar säga att mycket av den uppmärksamhet jag fått kommer från att jag fick vara med i hans värld. Jag lärde känna så många musiker och fick spela med mästare, bara genom att vara i bandet.
RM: Att spela med Joey måste vara som en utbildning varje kväll.
PB: Absolut. Joey hade ett audiografiskt minne, perfekt gehör, han kunde höra en klang och duplicera den direkt. Och han hade humor också.
RM: Du har en historia om det.
PB: Ja! Vi var på flygplatsen i Chicago, tidig morgon, alla var trötta. Joey sov i en stol. Han hade hållit på med den där grejen att spela trumpet med höger hand och samtidigt gå basgångar med vänster hand, som om han spelade orgel. Vi brukade spela Milestones i ett vansinnigt tempo. Och så sitter han där och sover… och plötsligt börjar vänsterhanden göra walking-rörelser i luften. Sen gör högerhanden trumpetfingringar, fortfarande sovande. Jag fattade att han drömde att han spelade trumpet och orgel samtidigt. Jag skrattade så jag höll på att dö. Då tänkte jag, jag har nog tur som får vara med om det här.
RM: Vad driver dig i dag? Alla resor, övningstimmar, projekt.
PB: Utmaningen och mötena. Att få spela musik jag inte sett förut, att höra hur andra tänker och känna att jag måste upp på tå. All musik är utmanande. Även det enklaste kräver att du får det att låta och kännas på riktigt. Men när själva musiken också stimulerar hjärnan, då är jag hemma. Visst, jag vill också kunna betala hyran och äta. Det är en bra motivator det med.
RM: Du har spelat med en enorm mängd musiker: Gary Bartz, Paul Bley, Dennis Chambers, Randy Brecker. Har någon påverkat dig lite extra?
PB: Joey och Gary Thomas utan tvekan. Men Jeff Watts också. Han är en sådan mästare på rytm och på musik i stort, och han har ett perfekt gehör och ett otroligt minne. Gary Bartz är en annan, han är så öppen och vill att du ska spela det du hör. Och sen finns det människor som hjälper dig i praktiken. När jag flyttade till New York var Joe Locke en av dem som gav mig jobb och introducerade mig för folk. Det betyder mycket.
RM: Du pratade också om ”directional practice”.
PB: Ja, det var en rolig grej. Jag var på turné med Joey och vi spelade med Bobby Hutcherson. Innan vi ens spelade frågade han mig ”Hur övar du?” Jag berättade, och då sa han: ”Övar du någonsin riktat? Directionally?” Han beskrev hur han rörde sig från låga till höga registret och tillbaka, långsamt, med idéerna som ett slags fysisk och musikalisk linje. Några veckor senare kämpade jag med 26-2 med Gary Bartz, och han sa: ”Det funkar bättre om du tänker riktning i den här.” Då föll bitarna på plats. Två små råd som förändrade mycket.
RM: Om du skulle ge råd till unga musiker i dag?
PB: Lyssna mycket. Lär dig från skivor. Var tålmodig med dig själv och andra. Det är tufft där ute och man måste vara redo. Var flexibel. Om någon vill göra något utanför din komfortzon, säg inte nej direkt. Säg: ”Okej, vi provar.”
RM: Och om tio år, var är Paul Bollenback då?
PB: Förhoppningsvis fortfarande spelande, fortfarande på väg, och förhoppningsvis en bättre musiker och gitarrist. Det är det jag strävar efter.
RM: Jag hoppas vi gör mer musik ihop.
PB: Det gör jag med.
RM: Paul, stort tack för samtalet.
PB: Tack själv, Rick. Vi ses snart igen.
När samtalet rundas av är det tydligt att Paul Bollenbacks resa inte handlar om en rak linje utan om en ständig rörelse mellan genrer, platser och möten. Från indiska ragor till Washington D.C.:s intensiva musikliv, vidare till internationella turnéer och samarbeten med några av jazzens mest inflytelserika röster, har han format ett uttryck som är både rotat och öppet.
Det är också en berättelse om nyfikenhet och arbete. Om att lyssna djupt, att ständigt utmana sig själv och att aldrig riktigt bli färdig. Kanske är det just där kärnan finns, i viljan att fortsätta utvecklas, inte trots resan utan tack vare den.
Mötet med Bollenback blir en påminnelse om vad som driver jazzen framåt, tradition, erfarenhet och den obändiga lusten att hela tiden ta nästa steg.
Foto i toppen: Yuki Kunishima
