Strax innan pandemin slog till träffade Jazzportens medarbetare Rickard Malmsten den amerikanske altsaxofonisten, kompositören och bandledaren Logan Richardson.
Saxofonistens hållning är konsekvent, det finns alltid fler sätt, fler riktningar, fler frågor. Att stanna är inget alternativ. Det är i rörelsen, i det ännu oprövade, som musiken fortsätter att ta form. Detta synsätt till musiken har taigt honom till den plats där han är idag. Han har bland annat spelat med Pat Metheny. Bara för att ta ett exempel.
Här följer Rickards intervju med Logan Richardson.
RM:
Du är född 1980 i Kansas City och växte upp i ett hem där musik alltid fanns närvarande, Motown, blues och Michael Jackson, även om familjen inte bestod av yrkesmusiker. Du började spela musik runt tolv års ålder. Berätta om din uppväxt och hur musiken kom in i ditt liv.
LR:
Jag får ofta frågan om jag kommer från en musikerfamilj, och svaret är nej. Så långt jag vet är jag den enda musikern på båda sidor av släkten flera generationer tillbaka. Däremot var jag omgiven av kreativitet. Min äldsta bror var väldigt språkintresserad, min andra bror tecknade mycket, och min syster hittade så småningom sitt uttryck genom matlagning. Ingen kallade sig konstnär, men själva funktionen av att vara konstnär fanns där. När jag själv valde att kalla mig musiker hade jag redan tillgång till många perspektiv och ett slags kulturellt kapital.
RM:
Ditt första ”officiella” instrument blev tvärflöjt, men vägen dit var inte självklar. Var det en klassisk ingång, via flöjten?
LR:
Ja, på sätt och vis. Men innan dess hade jag testat piano när jag var runt tio–elva. Det fanns ett keyboard hemma, men jag såg det mest som en leksak. Flöjten kom senare eftersom min bandlärare behövde flöjtister. Egentligen ville jag spela saxofon. Jag kunde knappt läsa noter då, så jag lärde mig allt samtidigt. Jag övade inte särskilt mycket, men hade en naturlig känsla för det. När jag fick en saxofon vid fjorton års ålder släppte jag den aldrig.
RM:
Redan som sextonåring började du spela professionellt.
LR:
Jag var helt besatt. Jag la ifrån mig saxofonen bara när jag var tvungen, för matte eller naturkunskap. Sen bytte jag till en scenkonstskola, vilket gjorde att jag kunde fokusera nästan helt på musiken.
RM:
Hur formade de här åren dig, och vilka var viktiga influenser?
LR:
Flytten till Boston var enorm. På Berklee studerade jag med Bill Pierce, som inte bara var en fantastisk musiker utan också en mentor som brydde sig om mig som person. Samtidigt gick jag i skolan med musiker som Kendrick Scott, Mark Kelley och Warren Wolf. Jam sessions på Wally’s Café pågick hela tiden. Det var som att kastas in i ett vargbo – du var tvungen att överleva.
RM:
Du startade ditt band Shift och hamnade så småningom i ett samarbete med Pat Metheny. Hur gick det till?
LR:
Allt skedde organiskt. Jag spelade med Nasheet Waits och lärde känna Jason Moran genom honom. Det ledde till fler projekt och till slut en konsert på Town Hall 2009. Pat Metheny satt i publiken. Dagen efter fick jag ett mejl från honom. Han hade följt mig länge och kände till min musik. Det var överväldigande. Men när vi väl spelade tillsammans kändes det naturligt. Gitarr har alltid varit en del av mitt uttryck, och vi delar dessutom rötter i Kansas City.
RM:
En levande legend.
LR:
Ja, verkligen. Jag försöker bara förhålla mig så normalt som möjligt till det, annars blir det för stort.
RM:
Var ser du dig själv om tio år?
LR:
Jag hoppas att jag har varit med och skapat nya sätt att presentera musik, hur och var den framförs, och i vilken kontext. Jag ser det som att odla ett fält, man bearbetar jorden, planterar och låter det växa. Det handlar inte bara om att skapa musik, utan om hur den möter människor. Jag vill skapa egna rum och format. Nästa projekt jag planerar involverar stråkkvartett, kanske flöjt och klarinett, något kammarmusikaliskt med improvisation. Jag är starkt influerad av Arnold Schönberg. Inte så att det låter som honom, men det finns något där som jag vill förena med jazzens frihet.
RM:
Avslutningsvis, vilket råd vill du ge unga musiker?
LR:
Förstå att allt vi lär oss bara är ett sätt att göra saker på. Om det fungerar för dig, bra men det finns aldrig en punkt där man är färdig. Att vara bekväm i det obekväma är ofta där utvecklingen sker. Och tron – hur kan vi inte tro på det vi gör, även när vi inte vet exakt vart det leder? Det tar inte slut. Frågan är alltid: vad är nästa steg?
