I Jazzportens samtalsserie ”Ur Arkivet” möter Rickard Malmsten Anders Widmark, en musiker som aldrig slutade ställa frågor och som i svaren alltid lät musiken tala först.
Det finns musiker som inte bara sätter spår i musiken, utan i människorna runt omkring sig.
Anders Widmark var en sådan. Att tala om Anders Widmark är att tala om en musiker i ständig rörelse. En pianist, kompositör och bandledare vars konstnärskap aldrig lät sig begränsas av stil, format eller förväntningar men som ändå alltid hade jazzen som sitt självklara centrum.
När beskedet om hans bortgång kom var det med en stillsam sorg. Inte chockartad, utan eftertänksam som när ett välbekant ackord klingar ut och lämnar rummet lite tystare än man minns det. Samtidigt framträder bilden av ett rikt och mångfacetterat musikliv: från tidiga experiment med stumfilm och egen musik, till samarbeten med röster som Helen Sjöholm och Louise Hoffsten, vidare till större scenproduktioner och egna projekt där gränserna mellan jazz, soul, körmusik och samtida uttryck ständigt suddades ut.
Han kunde ena stunden arbeta med körer i kyrkor och i nästa utforska rytmik hämtad från hiphop eller reggae, något som också hörs i senare projekt som albumet Reggae loves jazz. 2011 tonsatte han texter ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld, och visade där ännu en sida av sitt konstnärskap: det eftertänksamma, litterära och djupt personliga.
”Jag är nog en musikalisk sökare men återkommer alltid till ursprunget – improvisationen”, sade han själv. Och kanske är det just där, i sökandet, som hans musik får sin särskilda nerv.
Denna intervju gjordes efter en konsert på TeaterStudio Lederman kort före hans bortgång den 26 november 2024, endast 61 år gammal i cancer, men har av olika skäl inte tidigare publicerats. I dag framstår det som något mer än ett dokument, ett möte med en konstnär mitt i livet, mitt i rörelsen. Reflekterande, varm och generös.
Rickard Malmsten möter Anders Widmark
RM:
I dag sitter jag med den fantastiske pianisten Anders Widmark. Hur är läget?
AW:
Det är bra. Välkommen hit till TeaterStudio Lederman.
RM:
Tack, det är verkligen trevligt att vara här. Och vilken konsert ni bjöd på.
AW:
Ja, det var jättekul. Det var en releasekväll med fullt band – Peter Bolin på trummor, Johan Lindbom på bas och med fantastiska Zoe Finer som gästande sångerska. Det är alltid speciellt att få möta musiken live på det sättet.
RM:
Du är född 1963 i Uppsala och studerade senare på Musikhögskolan i Stockholm. Det är ett tag sedan nu.
AW:
Ja, är det verkligen så länge sedan? Tiden går fort.
RM:
Du har rört dig en del genom åren, Uppsala, Stockholm och sedan vidare.
AW:
Ja, boendehistorien är lite krokig. Uppsala har alltid varit någon slags bas, men jag har varit borta därifrån i långa perioder. De senaste åren bodde vi på Gotland med familj, två barn, gotländskt tempo och allt det där. Det var väldigt fint, men till slut blev det lite opraktiskt. Nu är vi tillbaka på fastlandet igen.
RM:
Hur känns det att vara tillbaka?
AW:
Det känns bra. Framför allt är det närmare till musiken och människorna jag spelar med. När turnéer planeras och projekt drar igång är det skönt att ha det logistiskt lite enklare.
RM:
Du har hunnit med mycket genom åren, många skivor, flera olika projekt och ett väldigt brett uttryck.
AW:
Ja, och för mig har det alltid varit viktigt att inte fastna. Jag är djupt rotad i jazzen, men jag lyssnar lika mycket på samtida populärmusik, elektronisk musik och olika former av dansmusik. Det är energin i musiken som intresserar mig. Pulsen, rörelsen.
RM:
Det finns något inkluderande i ditt sätt att prata om musik.
AW:
Jag tror verkligen att musik är tidlös. Den tillhör inte bara en viss publik. Både unga och äldre kan ta till sig samma musik, ibland av helt olika skäl. För mig finns det till exempel tydliga kopplingar mellan swing från 30- och 40-talet och modern elektronisk musik. Tänk på basgångar, rytmik, repetitioner, det är samma grundprinciper, även om uttrycket är ett annat.
RM:
Tekniken förändras, men känslan finns kvar.
AW:
Exakt. Mikrofonerna, produktionen, ljudbilden – allt det där förändras. Men behovet av rytm, av rörelse och av melodier som berör, det är konstant.
RM:
Hur ser du på processen bakom ditt skapande?
AW:
Det är ofta längre och mer komplicerat än jag tror från början. Det som börjar som en lek kan bli något som tar år att färdigställa. Samtidigt är det just den processen som är viktig. Att våga vara i det ofärdiga, att inte ha alla svar direkt.
RM:
Och nu står vi här, efter ännu en release, ännu ett kapitel.
AW:
Ja, och framtiden är alltid lite oviss. Men jag ser den med tillförsikt. Det finns alltid ny musik att spela, nya möten att göra.
Detta samtal publiceras i dag som en hyllning till Anders Widmark, en musiker som aldrig slutade vara nyfiken och som lämnade ett avtryck långt bortom sina inspelningar.
När man lyssnar tillbaka på samtalet med Anders Widmark är det inte bara orden som stannar kvar, utan hållningen. Öppenheten inför det ofärdiga, viljan att fortsätta söka och en orubblig tro på musikens tidlöshet.
Han rörde sig obehindrat mellan uttryck och sammanhang, men tappade aldrig riktningen. Improvisationen, närvaron och mötet med andra förblev kärnan. Det är också där hans musik fortsätter att leva, i rörelsen, i lyssnandet, i det som ännu inte riktigt har fått sin form.
I efterhand framstår samtalet som just det han själv beskrev, en del av en pågående process. Ett ögonblick i ett större flöde. Och kanske är det så vi bäst minns honom – inte som ett avslutat kapitel, utan som en röst som fortfarande rör sig, någonstans mellan tonerna.
Foto i toppen: Mike Eriksson
