Felix Pastorius var fem år gammal när dörrvakten på nattklubben Midnight Bottle Club i Fort Lauderdale gav hans pappa, den berömde basisten Jaco Pastorius, kampsportslaget som orsakade hans död. Jaco blev bara 35 år.
36 år senare sitter jag mitt emot Felix Pastorius. Det är eftermiddag och det börjar skymma över Öresund när vi äter en sen lunch. Om några timmar ska Felix upp på scenen i konstmuseet Louisianas konsertsal och ge en hyllningskonsert till Jaco. Med på scenen blir Gabor Bolla på saxofon, Niels Lan Doky på piano och keyboard, samt legendaren Lenny White på trummor. Felix själv spelar bas.
– Jag är inte ute på en turné, utan det här blir en väldigt speciell engångskonsert, inleder Felix med att säga.
Han mötte Niels Lan Doky första gången i somras och turnerade med honom, och blev inbjuden att komma till Louisiana. Först var tanken att arrangera en konsert under hösten, men saker och ting kom emellan. Så istället spikades spelningen till den 1 december.
– Eftersom det är min pappas födelsedag just idag tyckte jag att det skulle vara kul att ha konserten det datumet. Jag brukar inte spela min pappas musik och brukar därför inte heller turnera med hans låtar. Men ikväll ska vi spela en del av honom.
Kvartetten ikväll, hur blev ni ett team? frågar jag.
– Det är Niels Lan Dokys förtjänst. Jag har känt Lenny White i många år, men det här blir faktiskt första gången vi spelar ihop. Vi hann bara repetera i 45 minuter igår. Gabor Bolla mötte jag för första gången då.
En parentes: Lenny spelade på Jacos första album. “Pretty cool!”, tycker Felix.
Albumet han syftar på är det som hade Jacos namn som titel, som Epic Records släppte 1976. Han hade då spelat in mycket med andra, bland annat Al Di Meola, Pat Metheny och Joni Mitchell, men det var plattan -76 som gjorde Jaco berömd.
– Det var då jazzen hade börjat använda elförstärkta instrument mer och mer och parades ihop med bland annat funk, R&B och rock. Och jazzen blev mer modal – en förlängning av Miles Davis musik. Jazzen blev tillgängligare för en bredare publik.
Felix själv har inte så många minnen av sin far, han var så liten när familjen fattade det svåra beslutet att stänga av den livsuppehållande utrustningen på sjukhuset där Jaco låg i koma. De få minnen han har vill han inte gärna prata om. De är privata och han är rädd om dem.
Däremot berättar Felix om sin fortsatta uppväxt i Florida. Hans mamma uppmuntrade honom och tvillingbrodern Julius att pröva olika instrument.
– Jag hade lärare både i piano och fiol innan jag i 11-årsåldern började spela bas.
På det instrumentet är Felix självlärd. Han har aldrig gått i musikskola. När han var 15 anslöt han sig till första bandet, som hade spelningar i Miami.
– Jag har alltid gillat musikeryrket, den musikaliska resan, att lära mig mer. Jag gillar att ställas inför utmaningar, att klura ut hur jag ska få något att fungera, att interagera med andra musiker som alltid är bättre än jag, att försöka leva upp till alla förväntningar och antagligen misslyckas många gånger.
I dag är Felix 41 år. Han spelar i flera band, undervisar i bas och har skrivit flera böcker.
Har du uppfyllt alla önskningar, eller har du något kvar på din “bucket list”? undrar jag.
– Jag hoppas det finns mer, för vad är poängen med allt annars? Jag ser fram emot att fortsätta växa som musiker. Jag vill såklart spela med några andra stora musiker, men det definierar inte nödvändigtvis min egen storhet som musiker. Jag ser fram emot att vara en del av något nytt, som avviker från normen och som kräver tilltro till idén om vad det innebär att vara musiker.
Har 2023 varit ett bra år för dig?
– Musikaliskt ja. Det är första året sedan pandemin då jag känner att jag är tillbaka där jag var innan pandemin. Det tog ett tag även när gränserna började öppnas igen och världen blev mer normal. 2019 spelade jag med minst fem band, sedan följde två, tre år då jag knappt spelade alls. Det var tufft. Jag ägnade mig åt undervisning och mer åt familjen, vilket på ett sätt var bra.
Felix hoppas att hans kropp ska hålla i många år till så att han kan fortsätta att spela länge och åldras med värdighet vid bassträngarna. Han konstaterar att det inte är lika ansträngande att spela elbas som det är att exempelvis spela trummor. Han är därför djupt imponerad av stora trummisar, som Lenny White, som är över 70 år och fortfarande klarar att spela så bra.
Jag frågar vad han gör när han inte spelar, när han bara ska koppla av.
– Jag är mycket utomhus i naturen; vandrar, cyklar. För tre somrar sedan cyklade jag från Florida till New York. Det är riktigt långt! Jag läser mycket, går på museer, reser och inspireras av andra kulturer. Och så försöker jag vara så mycket som möjligt med min familj.
Vi hinner prata lite om Miles banbrytande platta Bitches Brew innan Felix måste rusa iväg till soundchecken. Några timmar senare öppnas dörren till konsertsalen. Det är slutsålt.
Kvartetten rivstartar med “Donna Lee” av Bird. Resten av kvällen blir verkligen en annorlunda cocktail där tre låtar av Jaco Pastorius blandas i shakern med Joe Zawinul och udda ingredienser som David Bowies”Space Oddity” och “We Will Rock You” av Queen…
Saxofonisten Gabor Bolla är en ny bekantskap för mig. Den mannen hör jag gärna mer av.
Under hela konserten syns Niels Lan Dokys leende över Steinwaylocket och Lenny White tuggar avspänt på ett tuggummi medan trumpinnarna med skenbar lätthet flyger över skinnen och cymbalerna.
I ett av mellansnacken blir det en komisk diskussion mellan Niels och Lenny om vem som gav Freddie Hubbard inspiration till en viss låt – var det Bobby Hebbs låt “Sunny” eller en japan 1965?
Och Felix då? Han visar klart och tydligt att han inte nått berömmelse tack vare pappa Jaco, utan att hans framgång bygger på egna meriter. Top notch!
Text och foto: Christer Åkerlundh