Först på Fasching i Stockholm! Det är enda gången jag har varit det, så när jag och min jazzkompis anvisas vårt förbokade bord är vi helt ensamma i den mörka lokalen. Vi har gott om tid att dricka en öl och sörpla i oss en delikat majssoppa innan kvällens jazzlab börjar.
Jag har skrivit om jazzklubbens jazzlab en gång förut här på Jazzporten. Det är kvällar då det är fritt inträde och unga, blivande jazzmusiker på KMH, Kungliga Musikhögskolan, står på scenen och får pröva sina vingar inför en levande publik.
Kvällarna brukar inledas med att Joakim Milder, professor i improvisation och ensemble på institutionen för jazz på KHM och själv saxofonist, presenterar de som ska spela. Det gör han även den här gången på sitt underfundiga och roliga sätt.
Det är nu knökfullt på Fasching och 90 procent av publiken är i samma ålder som de som ska spela. Förmodligen klasskompisar och andra vänner. Det brukar vara så när det är jazzlab.
Första giget är med en ung kvartett, bildad av den 25-årige tyske trumpetaren Hans Jacob Wohlfarth. Han, pianisten Elmer Stenlund, kontrabasisten Elsa Månsson och trumslagaren Arvid Josteus inleder med att spela Hans Wohlfarths låt “Change”, följt av “Prince WM”, där initialerna står för Wynton Marsalis – en musiker Hans Wohlfarth ser upp till.
Det blir en fem, sex låtar – alla skrivna av Hans Wohlfart. Det experimenteras ganska friskt på framförallt trumpet och piano. Kul, lekfullt, lite oslipade kanter här och där, men de fyra är ju så unga och har redan kommit en bra bit på väg.
Vi på Jazzporten tycker det är viktigt att skriva om unga som tar de första stegen på vad som kan bli en lång jazzkarriär. Tänk om jag, när jag fyller 80, kan säga att “jag minns när jag var med på XX:s allra första konsert”. Då har Faschings jazzlab blivit en del av jazzhistorien.
I pausen mellan första och andra giget växlar jag några ord med Hans J. Wohlfarth. Han berättar att han började som utbytesstudent på KMH i höstas och ska tillbaka hem till sommaren. Jag frågar vad han tycker om sin tid i Stockholm.
– Great! I love the city, the people, everything! svarar han med emfas.
Han har vuxit upp i forna Östtyskland och fick frijazzen nästan med modersmjölken. En av hans stora inspirationskällor är Ornette Coleman. När han komponerar blir det en blandning av frijazz, bebop och swing.
– Det här var mitt första gig. Så det är första gången som jag har skrivit låtar till en hel konsert. Det är en början och har gett mig självförtroende. Jag tänker fortsätta att hålla ihop bandet efter att jag har återvänt till Tyskland.
Sedan äntrar en sextett scenen – Sabina Levin Small Orchestra. Det blir återigen egenkomponerad musik, där det är Sabina Levin som står för sång, komposition och text. Övriga bandet: Erik Hasselfeldt på klarinett och altsaxofon, Fabian Erkelius piano, Alexander Falkebring vibrafon, Amanda Karström kontrabas och Kristian Remnélius trummor.
Sabina Levin inleder med något som i mina öron för tankarna till jojk med jazzkomp, men som hon själv senare förklarar bara vill kalla ”en fri improvisation”. En oväntad start var det i alla fall.
– Den första låten har ett jättelökigt namn: Song Of Love. Sedan går vi vidare till en låt där jag har velat skildra obehag. Jag hoppas det kommer höras!
Jo, både kärlekens ömma känslor och obehaget förmedlas tydligt. När Sabina Levin säger att de kommit fram till sista numret hörs publiken ropa “Neeeej!” Sista låten skrev hon efter en fjällvandring “Jag ville skildra det lugn jag upplevde där”, förklarar hon.
Efter de två gigen blir det jazzjam. Ibland dyker äldre, etablerade musiker upp och jammar med den kommande generationen. Den här gången hoppar jag över jammet. Jag är slutkörd efter fyra och ett halvt dygn i Stockholm och ska med tåget hem nästa morgon.
Även min telefon är trött. Batteriet tar slut på Fasching, men nedan finns i alla fall två inspelningar jag lyckades göra innan Samsungen sade Godnatt.
Elsa Månsson
Text, foto, film: Christer Åkerlundh