Öppnandet av Bianca Wahlgrens popupbutik inne i NK i Stockholm skapade en lång kö på torsdagen. Och kö blev det också på fredagen. Men utanför Filadelfia Convention Center på Rörstrandsgatan började på fredagskvällen en kö byggas upp som väl matchade Biancas. Och den hade fyrdubbla led. Det var kön till hyllningskonserten till Esbjörn Svenssons Trio, eller e.s.t som bandet döptes om till. Konserten ville manifestera att det är 30 år sedan barndomsvännerna Esbjörn Svensson och Magnus Öström bildade bandet.
Stockholms jazzfestival, som under tio dagar kommer erbjuda alla stockholmare och inresta uppemot 300 konserter på över 70 scener, kunde inte ha fått en bättre inledning. Filadelfiasalen fullständigt kokade av förväntningar. Det var slutsålt.
En dryg halvtimme försenade äntrade trummisen Magnus Öström och basisten Dan Berglund scenen under stort jubel.
– Vi tänkte att ja just det, det är 30 år sedan, vi kanske borde hitta på någonting. Någon liten grej. Vi insåg inte att det skulle bli så här! Helt fantastiskt att ni är här allihop. Helt otroligt, inledde Magnus Öström med att säga till oss i publiken.
Det har gått många år sedan Esbjörn Svenssons bortgång i den tragiska dykolyckan utanför Ingarö, 15 år för att vara exakt, men det känns ändå nära i tiden, menade han. Just denna kväll äntrade flera gästmusiker scenen. Först kom pianisten Joel Lyssarides, som Magnus Öström spelade en del med för några år sedan. Sedan kom gitarristen Ulf Wakenius, trumpetaren Verneri Pohjola och flöjtisten/saxofonisten Magnus Lindgren. Den sistnämnde lärde Magnus Öström och Esbjörn Svensson känna när de som barn stod och sparkade boll, eller vad de nu gjorde, vid garagelängorna hemma i Skultuna. Magnus Lindgrens pappa hade musikaffär, vilket gjorde de två barndomsvännerna nyfikna på honom.
Musikerna körde igång och tog med publiken på en drygt två timmar lång resa in i Esbjörns universum. Den ena hiten efter den andra spelades – för e.s.t skapade verkligen hitlåtar. Esbjörn själv sade en gång att de var ett popband som spelade jazz. Det kan man tycka vad man vill om, men faktum är att trion är det enda svenska jazzband som har fyllt arenor över hela världen och som lockade människor som normalt inte lyssnar på jazz. Kontemporär jazz hade inte låtit som den gör om inte e.s.t hade funnits.
Esbjörns musik är mestadels väldigt lättillgänglig. Men plötsligt kan något mörkare, nästan hotfullt bryta in i de underbara harmonierna. En del låtar är tvärt om väldigt komplexa, och kräver en del av lyssnaren. Fredagens konsert bjöd på både och.
Att titta på Joel Lyssarides var stundtals som att se Esbjörn själv vid flygeln. Joel satt ibland hopkrupen över klaviaturen, som Esbjörn ofta gjorde, ibland lutade Joel sig framåt och knäppte på strängarna. Blåsarnas och Ulf Wakenius skickliga solon gav e.s.t:s musik en helt ny dimension som var spännande att höra. Jag såg mig omkring. Vi var många i publiken som satt och blundade och vaggade och lät oss uppfyllas av musiken. Huvudet fylldes med bilder och scener som det ju ofta blir när man blir ett med musiken.
Avslutningen blev en överraskning. Magnus Öström berättade att efter Esbjörns död så föddes många barn. De är nu unga vuxna. In på scenen kom sex av dem. Tillsammans bjöd alla på finallåten som fick salens tak att lyfta.
Efter konserten hade jag egentligen tänkt att gå hem och lägga mig, men det gick inte. Jag och min kompis var tvungna att ta en öl för att snacka igenom vad vi just hade upplevt. Det här kommer vi att bära med oss länge.
Tyvärr blev inte mina bilder de bästa. Jag satt på tionde bänk och framför mig satt en man med ett hårsvall som kunde göra vilken medelålders man som helst avundsjuk.
Text och foto: Christer Åkerlundh