Jag har skrivit många artiklar på Jazzporten sedan jag blev medarbetare. Den här gången blir det en högst personlig text, om min farbror, pianisten Hans Åkerlundh. Det blev tyvärr långt. Jag hoppas ni orkar läsa.
Under första halvan av förra seklet sågs inte jazz med blida ögon av alla. Hasse fick ta strid mot sin egen far för att bli jazzmusiker. Han började spela gitarr i unga år i barndomshemmet i Stockholm, men drogs till pianot efter att ha hört bland annat Oscar Peterson, Bengt Hallberg, Teddy Wilson och Art Tatum.
Han fick emellertid inte öva på pianot hemma. Hans mamma jagade bort honom. Det var bara hon själv som fick spela och Hasses två systrar, som fick pianolektioner. Vem som helst hade kunnat ge upp där, men inte Hasse. På något sätt måste han ha stulit till sig övningsstunder hemma och kanske även i skolan. Självlärd som han var lärde han sig därför aldrig noter.
Våren 1947, då han bara var 15 år gammal, spelade han i en orkester på Norra Latin. Tre månader senare fick han en spelning på Berns salonger. Kort därpå gick han med i Musikerförbundet.
Det här var innan bebopen, så man dansade till jazz. Det blev därför spelningar på Mosebacke, Folkets hus, restauranger och andra dansställen. Hasses pappa, en gammaldags grossist född på 1800-talet, var starkt emot det och ville tvinga in Hasse i vad han ansåg vara en vettigare yrkesbana. Via affärsbekanta ordnade han ett jobb för sin son hos en optiker.
Hasse vantrivdes så mycket hemma att när han som 19-åring fick tbc och lades in på Söderby sjukhus såg han senare i livet tillbaka på den långa sjukhusperioden som en lycklig tid – trots att behandlingen var smärtsam. Där fick han spela piano ifred.
Under sjukhustiden spelade han i skolbandet Alligator Jazzband. På den tiden var det vanligt att skolor höll sig med egna band. Alligatorerna spelade swing – en stil som unga älskade och äldre vuxna inte alls tyckte om. Mammors fasa var att deras döttrar skulle komma hem med en swingpjatt, iförd stor kavaj och platt hatt med brätte.
De följande sju åren slet Hasse som optiker på dagarna och som musiker på kvällar och helger. Det blev mycket bilåkande till spelningar på Öland, i Nyköping, Uppsala, Enköping och många andra orter. Han spelade i många olika band: basisten Tage Svederstigs band, trummisen Folke Lindesjös orkester och Hasse Kahns orkester, för att bara nämna några.
Hasse hade ett perfekt gehör. Det räckte med att han hörde en låt en gång så satt den. Han byggde efterhand upp en enorm repertoar. 1958, efter en resa till Mallorca med klarinettisten Bosse Mossberg, tog han språnget och blev musiker på heltid. 1959 blev det spelningar sex, sju gånger i veckan. Ibland oftare än så.
Men jag skulle säga att det var 1960 som hans karriär började ta fart ordentligt. Då fick han ett två månader långt engagemang på puben Tegner och ett på Bacchi Wapen, och därutöver spelningar på bland annat Metropol och Dramatens restaurang. Det blev 15, 20 eller fler spelningar i månaden. Ett sanslöst tempo.
Hasse föredrog att spela solo eller med små sättningar – en duo (ofta med violinist), eller trio (med bas och trummor). Det gjorde det möjligt för honom att improvisera, vilket han var bra på. I musikerkretsar hade han smeknamnet “Boppen”.
Hasse hade långa, smala fingrar med ett brett grepp – decima har jag fått lära mig att det heter på musikerspråk. (Tio skalsteg). En räckvidd som många pianister var avundsjuka på. Musiker berömde också ofta hans intron. De var annorlunda varje gång.
Han fick många musikervänner, bland annat pianisten Rolf Larsson. Rolf var så stressad att han ibland råkade boka in sig på två spelningar samtidigt, då ryckte Hasse in i hans ställe. Rolf var bland annat med i Ove Linds orkester. Hasse lärde känna bandmedlemmarna där och anlitade ofta dem när han hade egna spelningar.
Ove Lind bildade även Almstedt-Lind-kvartetten tillsammans med basisten Gunnar “Ankan” Almstedt. Där satt Bengt Hallberg vid pianot. När Bengt fick förhinder kallade Ove in Hasse som standin. Och när Arne Domnérus orkester behövde en vikarie för Bengt Hallberg vid en spelning i Norrköping så gick uppdraget till Hasse.
I början av 1960-talet anlitades Hasse flera gånger som pianist i Sveriges radio och Carl-Erik Lindgren skulle prompt ha med Hasse i radions “Jazzhörnan”. I sin nyårskrönika 1961 skrev tidningen Estrads kulturredaktör Tompa Jahn uppskattande om Hasses pianospel som “nätt och behaglig Teddy Wilson-stil”. Estrad var en jazztidning som gavs ut 1939-63.
Sommaren 1962 mönstrade Hasse på som cocktailpianist på ett av Svenska Amerikalinjens fartyg och for iväg till New York och sedan Europa. Det blev det första av många jobb på svenska och norska Amerikalinjens fartyg Gripsholm, Kungsholm och Oslofjord. Många musiker gjorde så på den tiden, så Hasse byggde på sitt kontaktnät. Baksidan var att många musiker söp friskt. Det tyckte Hasse var jobbigt.
I en intervju i dagstidningen Folket det året sade han att det många gånger kunde vara otacksamt att vara restaurangmusiker, men han anpassade sin musikstil och trivdes med de uppdragen.
Hemma fick han månadslånga engagemang på Gyllene Cirkeln, som låg i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm under åren 1962-69. Det var en jazzklubb som utländska jazzmusiker alltid tog sig till före eller efter sina spelningar. Med Gyllene Cirkeln tog sig jazzen upp från källarna till finsalongerna. Det här var jazzens storhetstid. Hasse spelade också på Gillet, på Brunkebergstorg – även det en populär krog för musiker.
Två udda uppdrag var att han blev den förste som kompade Jazzbaletten som bildades i början på 1960-talet och 1964-65 följde han med Domus mannekängturné som ackompanjatör.
En sak Hasse ångrade hela sitt liv var följande: När han var i New York i december 1964 besökte han legendariska Birdland. Där spelade Thad Jones och Gerry Mulligan. De bad Hasse komma upp och spela med dem, men han vågade inte. Men han tog i alla fall mod till sig att prata med Teddy Wilson på Five Spots några dagar senare. Och hemma igen jammade han med Sven Asmussen på Gamlingen.
Hösten 1970 medverkade Hasse på sin första och enda skivinspelning – LP:n “Swingin’ the Louis Armstrong Song Book”. Det var Armstrongälskaren Gösta Hägglöf, som under två perioder på 1960-talet var ordförande i Svenska jazzklubbarnas riksförbund, som tog initiativet till det. Han ville hylla sin idol på dennes 70-årsdag den 4 juli 1970.
Gösta ville få till en platta med swinganda som andades det sena 30-talets småbandsjazz. Han gav trumpetaren Christer Fellers i uppdrag att sätta samman en studiogrupp. Det blev: Hasse på piano, Göran Asplund trombon, Christer Eklund alt- och tenorsaxofon, Staffan Broms och Göran Stachewsky gitarr, Olle Brostedt bas, Albrekt von Konow trummor och Nannie Porres sång.
Bandet var tvunget att kalla sig något så de valde namnet Swing Society. Skivan kom ut något försenad. Albrekt von Konow, som vid sidan om trummandet var skivrecensent i Orkesterjournalen, skrev en artikel om Hasse i Orkesterjournalens decembernummer 1970: “Han är en alltigenom originell jazzpianist, en av de få personligheterna på sitt instrument här i landet. Bland det som utmärker hans spel kan man nämna ett delikat anslag med luftig swing och väl utvecklad harmonik samt en ovanlig förmåga att skapa långa sammanhängande fraser”.
Studioorkestern trivdes så bra tillsammans att de började ge konserter, bland annat åtta spelningar på Stampen och några på Engelen och Mosebacke. Louis Armstrong själv blev väldigt glad över skivan och skickade ett tackbrev till bandet. En kopia av brevet sitter bakom ett foto jag har fått av Hasses änka, där Satchmo sitter och tittar nöjd på skivan.
I brevet skrev maestron: “ Tell every member in your band that Satchmo thinks they are really something to rave over. (…) It would be wonderful if someday I would come over alone with just me and my little Satchmotrumpet, give a concert with you and your band”. Tyvärr blev det aldrig en sådan gemensam spelning.
I februari 1973 lade Hasse av som professionell pianist. Han var då 41 år och hade gått ut pianotekniska skolans tvååriga utbildning till pianostämmare. Han var trött på sena kvällar och helgjobb. Det slet på honom. Han hade också sedan några år tillbaka träffat sitt livs kärlek och ville leva ett lugnare, mer regelbundet liv med henne.
Sista spelningen blev ett månadslångt engagemang på källaren Diana med den danske sångaren Chris Dane, basisten Arne Wilhelmsson och trummisen Sven Sjöberg. Efter det blev det bara hobbyspelningar på fester, i festvåningar och en gång på festivalen “Piteå dansar och ler”.
När han gick i pension blev han lite nostalgisk och spelade på egen bekostnad in tre cd-plattor, dels med musik vid pianot hemma tillsammans med Bosse Mossberg, dels gamla konsert- och radioinspelningar.
I somras lades han in på Mälarbackens vård- och omsorgsboende. När jag besökte honom var han knappt kontaktbar, men när jag spelade jazzlåtar från min spellista sken han upp och bad till och med om en öl! Några dagar senare dog han, 94 år gammal.
Hasse är saknad. Jag minns honom som en väldigt anspråkslös och vänlig människa.
Christer Åkerlundh