Tisdagen var Stora Jazzdagen på den pågående Malmöfestivalen. Jag räknade till inte mindre än åtta konserter, på tre scener. Så det blev tåget igen från Helsingborg till storstaden i söder.
Jag inledde med Makross på Gustav Adolfs torg, som jag tror min kollega Kary skriver några rader om här på Jazzporten. Sedan morsade jag på underbara Vivian Buczek i Jazztältet och köpte hennes senaste skiva som hyllar den franske mästerkompositören Michel Legrand. (Läckert omslag på den plattan!)
Efter belgisk gatuteater på Davidshallsbron vandrade jag ner till Malmöscenen där skivbolaget Havtorns artister stod för dagens program. Där snackade jag lite med musikern Simon Petersson, vars kontrabas syns på alla möjliga scener. På fredag och lördag kommer han att spela på Ödåkra jazzfestival.
Efter att ha fixat ett rött armband, som gav mig entré till backstage, kunde jag intervjua pianisten Alice Hernqvist och basisten Aaron Mandelmann i jazzkvintetten Pawky, som skulle upp på scenen efter Fanny Gunnarssons kvartett.
Den typiska sättningen för en jazzkvintett är oftast sax, trumpet, piano, bas och trummor, men Pawky kör med två saxar – alt och tenor. Alice Hernqvist och Aaron Mandelmann möttes på Musikhögskolan i Malmö. Aaron studerade egentligen i Trondheim, men hade ett år på Malmös Musikhögskola som utbytesstudent.
– Sedan dess har vi spelat ihop i nästan tio års tid i olika jazzband. Vi trivs väldigt bra ihop, berättar Aaron.
Till slut kände de att de ville bilda sitt eget band, där de fick mer utrymme att komponera. De ville också ha just en kvintett för att få med mer blås. Så med den tanken föddes Pawky.
– I Pawky skriver vi all musik själva. Jag och Aaron skriver ungefär hälften av låtarna var och sedan jobbar vi med dem tillsammans, berättar Alice.
Det har varit lite olika musikerbyten i bandet, men saxofonisten Hannes Bennich träffade de redan på högskolan. Alla fem i bandet bor och är uppvuxna på andra håll, men nu bor de i Malmö. Det underlättar när de ska repa. De har förmånen att ha en fast replokal på Norra Grängesbersgatan, (som ibland kallas för Malmös coolaste gata, för övrigt).
– Vi repar främst inför gig eller inspelningar eftersom alla jobbar som frilansare och åker runt mycket. Men det brukar funka bra att samlas när det behövs, tycker Alice.
I höst blir det mycket farande. Då ska Pawky till Berlin och Schweiz. Och den 15 oktober är de inbokade på Victoriateatern i Malmö. När det blir sådana turnéer brukar Alice och Aaron skapa lite ny musik.
Hur skulle ni vilja beskriva er musik?
– Det är en blandning av stundtals väldigt genomkomponerad musik och så bryts det upp av helt fria partier. Det är kontrasterna mellan det komponerade och det fria som möts i vår musik, svarar Aaron.
– Det är lekfulla, lite naiva melodier som blandas med mer riff och rytmbaserade basgångar. Mycket olika delar i musiken som man går in och ut ifrån, mer än att det är en fast form, fyller Alice i.
Finns någon svensk melankoli?
– Det finns inslag av det, svarar duon. Och ibland kan det vara lite roligt, humoristiskt. Men det är inte nödvändigtvis vacker musik, menar Aaron.
– Vi gillar när det går från det simpla och rena till det råa och stökiga, förklarar Alice.
När de två komponerar och har ett riff är det sällan de skriver ut ett helt ackord. De vill att musikerna inte riktigt ska veta vart det tar vägen. De ska vara på helspänn.
Ni håller dem på tå, med andra ord!
– Ja, precis, skrattar Aaron.
Bandet har hittills gett ut en skiva, en fullängdare på vinyl på skivmärket Havtorn. Till våren börjar bandet spela in sin nästa skiva.
När konserten börjar samlas rätt mycket folk på golvet framför scenen. Och nästan alla står kvar under hela konserten trots att bandets musik är väldigt krävande. Precis som Alice och Aaron berättat för mig blandas enkla och harmoniska partier, stundtals ganska vackra sådana, med rena saxinfernot.
Och vikarierande trummisen, Simon Albertsen, är helt vild. Vid ett tillfälle släpper han trumpinnarna på golvet och sedan går en liten cymbal och ett snäckband samma väg. Allt för att skapa annorlunda ljud.
Efter att ha stått, och suttit på hårda träbänkar, går jag med stumma ben mot Triangelns station. Sprängfylld med intryck. Kanske blir det en tredje resa till Malmö.
Text, foto, film: CHRISTER ÅKERLUNDH