250 konserter på 70 scener under tio dagars tid. Det är Stockholms jazzfestival. Jag är just hemkommen därifrån.
Det känns som att jag har andats jazz, ätit jazz och druckit jazz i sex dygn. Jag har till och med drömt om jazz. När jag åkte tunnelbana klev det ibland på jazzmusiker med sina instrument, jag hörde människor på stan tala om jazz och på tåget hem satt två killar snett bakom mig och pratade om alla konserter de upplevt.
Det är omöjligt att få ner allt jag har varit med om i en artikel, men här får ni några av mina upplevelser.
Bästa konserten under de dagar jag var med tycker jag var den amerikanske trumpetaren Theo Croker, som besökte Sverige för tredje eller fjärde gången. I ett fullknökat Fasching levererade hans kvartett modern jazz som innehöll mycket hiphop med samplade ljud och berättarröster som nog var inspelade på 1960-talet eller tidigare. Tunga beats som fick den mestadels unga publiken att vråla.
Låtarna var långa. Den längsta varade i 25 minuter. Alla fick egna solon som var det bästa jag har hört på länge. Pianisten Mike King var verkligen tangentbordets kung. Och trummisen, Jaylen Petinaud, är han ens mänsklig eller är han en demon? Det är första gången jag har sett publiken gå fram till en trummis mitt under hans solo och klappa, göra tummen upp och till och med buga sig.
Theo Crokers eget trumpetspel var återhållsamt – ofta en eller ett par toner som repeterades som en rytm. Och det var mycket elektronik där han lämnade mikrofonen och skruvade på olika rattar. Hans band har nu släppt en ny skiva: Dream Manifest.
Näst största upplevelsen var min sista festivalkväll – Bobo Stenson Trio i Kulturhusets hörsal. Det blev en kväll där maestron Bobo visade sin bredd, från klassisk musik och ren konstmusik till riviga brasilianska rytmer. Med sig hade Bobo två stjärnor – Anders Jormin på kontrabas och yrvädret Jon Fält på trummor.
Jag skriver “yrvädret” för Jon hade med sig en hel leklåda vars innehåll han trummade på – små mässingsskålar, bjällror, snäckhalsband, saker av plast, en spriralfjäder och till och med en avloppsrensare (ni vet en sådan där gummikupa med träskaft). Sakerna bara flög och mitt i ett trumsolo reste han sig och plockade upp dem…
Mycket njutbar var också min tur till kulturhuset Messingen i Upplands Väsby där estniska pianisten Britta Virves och hennes trio spelade låtar från Jan Johanssons “Jazz på svenska”, varvat med Brittas egna vackra kompositioner, medan vi i publiken mumsade på en sopplunch som ingick i biljettpriset.
Det är fjärde gången jag ser Brittas trio live. Utöver Brita består de av basisten Jon Henriksson och trummisen Jonas Bäckman. De är alltid lika bra. I november släpper gruppen sitt andra album. Det ser jag fram emot.
En mer udda upplevelse var konserten i Slaktkyrkan med Yttling Jazz. Pianisten Björn Yttling är mest känd som producent bakom några av 2000-talets mest kända poplåtar, men han är också en utbildad jazzmusiker. Kvällen inleddes oväntat av två förband. Först Christer Bothén som bjöd på en musikalisk berättelse om hur hans instrument, det afrikanska stränginstrumentet donsi ngoni, skapades. Sedan några låtar med popvibrafonisten Esther.
Inte alls dumt, tycker jag.
När det sedan blev dags för Yttling Jazz var allt minutiöst planerat. Först kom Fredrik Rundqvist in på scenen och började trumma i mörkret, sedan anslöt Dan Berglund med sin bas, så kom Björn Yttling in och satte sig vid pianot, sist kom vibrafonisten Mattias Ståhl och slagverkaren John Eriksson. Först när alla fem var på plats tändes strålkastarna fullt ut och bakom musikerna kunde man nu se dem filmade i svartvitt, samtidigt som låttiteln svepte över filmduken.
Kvällen fortsatte att bjuda på show. Fler musiker anslöt, bland annat trumpetaren Goran Kajfes och saxofonisten Jonas Kullhammar. Som flest var de elva personer, med Esther och El Perro del Mar på sång. Det var lättillgänglig jazz. Ibland storbandsjazz, ibland poppiga ballader, ibland något som min jazzkompis spontant kallade för cabaretjazz.
En kväll åkte vi till Svedmyra för att höra Elin Forkelid med kvintett spela Coltrane i krematoriet där. I en supertrång lokal, där bara ett 30-tal åhörare fick plats, varav några tvingades stå, fick vi vara med om en frijazzkonsert som det slog gnistor om.
Trummisen Jon Fält hade med sig ännu fler leksaker än under Bobo Stensonkonserten. Han trummade till och med på festivalsvimplarna som hängde i ett uppspänt snöre. David Stackenäs hanterade sin gitarr på ett sätt jag aldrig har sett förut och basisten Vilhelm Bromander hängde dubbelvikt över kontrabasen för att nå strängarna under stallet, nästan nere vid stränghållaren.
Går man på festival kan man inte räkna med att alla konserter blir tiopoängare. Den danska duon Bremer & McCoy, som jag såg i vackra Folkoperans salong och hade förväntningar på, föll mig inte alls i smaken.
Morten McCoy satt inramad av tre klaviaturer och Jonathan Bremer stod bredvid med sin kontrabas. De rörde sig ytterst sparsamt och levererade den ena vackra, stillsamma låten efter den andra. Efter att ha översköljts av meditativa harmonier i en halvtimme drabbades jag nästan av sockerchock. Det blev för mycket av det ljuva. Ingen dynamik i musiken.
Men det kan också vara tvärtom på en festival, att man går på en gratiskonsert utan några förväntningar och blir positivt överraskad. Så var det för mig på Haymarket, vid Hötorget, där jag spontant slank in på Ingrid Schyborger Trio, som jag inte visste något om. Hon och den italienske pianisten Tommaso Perazzo hade ett fint samspel och jag fick höra en del av Ingrids egna kompositioner. I efterhand har jag läst på om Ingrid. Hon räknas som en stigande stjärna och nominerades till manifestpriset 2024.
Jag lär mig alltid nya saker på en festival.
Text, foto, film: Christer Åkerlundh
