Jag når Rigmor Gustafsson när hon just håller på att måla sin Attefallsstuga i Värmland, och börjar med att fråga henne om hennes senaste platta – Rigmor på svenska. Den gavs inte ut på tyska ACT som de sju föregående skivorna.
Är din ACT-period över? frågar jag.
– Jag har fortfarande kontakt med dem. Bra kontakt. De vill gärna att jag ger ut någonting på engelska. Skulle jag göra det igen kan det mycket väl bli på ACT, men jag tyckte det var så skönt den här gången att göra någonting på svenska. Jag skulle vilja göra mer på svenska och då blir det inte på ACT, för de vill ge ut sånt som de kan promota utomlands. Så vi får se vad som händer.
Vad har åren på ACT betytt för dig?
– De har varit jätteviktiga! Jag inser det mer och mer, med tanke på hur branschen ser ut idag. Hade jag börjat nu hade jag behövt vara extremt aktiv på sociala medier och det är inte ens säkert att man trycker skivor idag. Så jag är jätteglad och tacksam över att jag har haft ACT under de här åren, för det innebär att jag nu kan välja mer selektivt vad jag vill göra i min karriär.
Nu tycker hon att det är “otroligt skönt att ta det lite lugnare” och hålla sig lite mer i Sverige. Hon är trött på att resa, på flygandet, på klimatet. Och så rider hon mycket och vill vara hemma med hästarna och vara i stugan i Värmland.
– Det är slitigt att turnera. Det är inga vettiga mattider, inga vettiga sovtider. Man kanske går upp klockan fyra på morgonen, sedan spelar man kanske klockan tio på kvällen och så sover man två timmar, sedan ska man upp igen. Nästa natt kan man sova hur mycket man vill. Det är verkligen hur som helst. Nu när jag ska upp tidigt för att åka till Arlanda känner jag: “Oj, det här vill jag inte”. Jag vill ju givetvis till giget, men resan är inte rolig, att behöva ställa flera klockor för att jag är orolig för att inte vakna i tid. Om det bara hade varit musiken hade det varit ett lätt val. Men det är ju så många andra saker som ska funka.
När man har en hektiskt karriär behöver man någonting annat som balanserar det. Något som man kan finna vila i. Vad gör du när du inte sjunger och komponerar?
– Då rider jag. Jag är nästan manisk ute i stallet. Det har alltid varit så att det jag gör gör jag ganska intensivt. Det kan ha sina fördelar – man blir förhoppningsvis bra på någonting. Men nu måste jag nästan hålla i mig. Så fort det händer någonting som jag inte riktigt vill göra sticker jag till stallet. Nästan som en flykt. Att vara med hästarna är en jätteviktig bit i mitt liv.
Du kan ju spela både gitarr och piano. Vilket instrument använder du när du komponerar?
– Pianot. Lite konstigt kanske, eftersom det var gitarr jag började med. Men pianot är så överskådligt och det är så lätt att skissa på det instrumentet.
Rigmor har gjort väldigt mycket under sin karriär. Hon blev den första jazzsångerskan på musikhögskolan i Arvika, bodde några år i New York där hon pluggade på The New School for Jazz and Contemporary Music, har turnerat i många länder, sjungit på Nobelfesten och på kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop, varit adjungerad professor vid musikhögskolan i Ingesund och fått flera priser – bland annat Guldkatten och Kungliga Musikaliska Akademiens pris. Så jag frågar om hon har någonting kvar på sin bucket-list.
– Kanske att det skulle vara roligt att spela in en skiva med den amerikanske kompositören och jazzpianisten Brad Mehldau, svarar hon, och fortsätter:
– Många har genom året frågat mig vad som är min största dröm. Men grejen är att jag faktiskt aldrig har haft någon. Att jag skulle hålla på med musik var självklart för mig redan som barn, men inte att jag skulle bli en stor artist.
Hon har aldrig haft några stora mål, förklarar hon. Hon har bara jobbat på och tänkt att allting väl löser sig på något sätt. Vilket det också har gjort. Men idag är hon inte lika säker på att det gör det och hon återkommer till behovet att vara en fena på sociala medier – vilket hon inte är.
Rigmor tycker hon är mer realistisk idag och funderar nu flera steg framåt – om hon ger ut en skiva, vad för det då med sig?
– Nu tänker jag att jag inte vet om det är värt det. Jag vill sjunga och göra roliga gig, men allt runt omkring är jag skeptisk till. Det låter kanske tråkigt, men jag är rätt nöjd nu. Det är så mycket negativt som händer i världen och här håller jag på med musik… Det är egentligen helt bananas! Men jag försöker sprida så mycket värme jag kan. Det är det man kan göra som artist.
Några dagar senare ser jag Rigmor live på teatern i Landskrona. Näst sista konserten i Jazz i Landskronas vårprogram. Rigmor är på scenen tillsammans med pianisten Felix Tani, basisten Rickard Malmsten och trummisen Jonas Holgersson.
Det blir en kväll med gammalt och nytt ur Rigmors digra repertoar och även några av Rickards och Felix låtar. Det är nästan genomgående väldigt soft stämningsläge. Det är som att sjunka ner i älsklingssoffan hemma medan en chokladbit smälter i munnen. Det är Burt Bacharachs ballader, lite blues, svenska klassiker som Ingvar Wixells tonsättning av Birger Sjöbergs dikt Den första gång jag såg dig och Bill Evans jazzstandard My Romance.
Vid ett tillfälle exploderar Jonas Holgersson i ett fantastiskt trumsolo som visar vilken skicklig trummis han är. Felix Tanis komposition About Bird sticker också ut med sin klassiska ton inspirerad av Ravel och Messiaen.
Rigmor Gustafsson sjunger med den absoluta närvaro hon alltid besitter och Rickard Malmsten uppgår också helt i musiken när han knäpper på strängarna.
Det är som Rickard säger till oss i publiken när han förklarar vad som krävs av en jazzmusiker för att orka med det livet: “Att vara jazzartist, det är inget jag rekommenderar. Man måste älska detta. Och när jag tittar på de här musikerna så ser jag att de gör det!”
Text, foto: CHRISTER ÅKERLUNDH