Förra veckan presenterade vi en intervju med Helen Sung. Det är Jazzportens medarbetare Rickard Malmsten som rotat efter spännande snack i sitt oerhört digra arkiv. Och nu kör vi vidare. Nedan hittar du en intervju med saxofonisten, kompositören och bandledaren Perico Sambeat.
Det är med stor glädje jag slår mig ner med en av Europas verkliga jazzgiganter – Perico Sambeat. Född 1962 i Valencia, med ett imponerande internationellt cv och över tre decennier av inspelningar bakom sig, är han en musiker som ständigt rör sig framåt. Vi möts i huset där allt en gång började.
Rickard Malmsten: Perico, varmt välkommen. Hur mår du?
Perico Sambeat: Tack, jag mår bra.
RM: Du är född i Valencia, men redan som liten hamnade du här, i Godella. Berätta lite om din uppväxt.
PS: Jag föddes i Valencia, men när jag var fyra år flyttade vi hit, till det här huset. Det är en liten stad väldigt nära Valencia, och det var här jag växte upp. Jag hade tur – min familj var väldigt musikalisk. Det spelades alltid musik hemma, mina föräldrar älskade musik, och min äldre bror öppnade faktiskt den första jazzklubben i Valencia. Det var en av de allra första i Spanien och hette Tres Eches Tigres. Jag var runt tolv år då, och ärligt talat gillade jag inte jazz särskilt mycket i början. Men sakta, sakta drogs jag in i det. Vid fjorton–femton års ålder var jag helt fast.
RM: När förstod du att musik inte bara var ett intresse, utan något du ville ägna ditt liv åt?
PS: Jag minns det väldigt tydligt. Jag var ingen bra elev i skolan, och året innan universitetet misslyckades jag totalt – två gånger. Jag gjorde till och med sådana där tester som ska visa om man passar för konst eller matematik. Resultatet var ungefär: inget av det. Då tänkte jag: vad ska jag göra med mitt liv? Och svaret var ganska enkelt – det enda jag verkligen älskade var musik. Jag var runt arton år när jag bestämde mig.
RM: Hur reagerade dina föräldrar på det valet?
PS: Min pappa var inte jätteglad, men han sa: ”Okej, men studera åtminstone klassisk musik.” Så jag studerade klassisk flöjt i flera år. Saxofonen är jag till stor del självlärd på, men den klassiska utbildningen betydde mycket.
RM: I dag har du över 20 skivor i eget namn och medverkat på över 100 som sideman. Vad är det som driver dig vidare?
PS: Jag älskar musik. Jazz, förstås, men också många andra sorters musik. Musik är mitt liv. Jag vet egentligen inte vad jag skulle göra annars. Jag är alltid involverad i nya projekt, och så hoppas jag att det fortsätter.
RM: Du studerade i Barcelona och hamnade sedan i New York i början av 90‑talet. Hur formade de åren dig?
PS: När jag började fanns det knappt några jazzskolor i Spanien. I Barcelona fanns Aula de Música Moderna y Jazz, med koppling till Berklee. Det var dyrt, och jag hade ont om pengar, så jag stannade bara några månader. Sedan hittade jag Taller de Músics, som då var nytt men som i dag är en stor institution. Där hade jag min enda saxofonlärare någonsin – under tre månader. När han slutade frågade de om jag ville ta över undervisningen. Jag var inte redo alls, men jag sa ja. Jag övade elva timmar om dagen i flera månader. Det var en fantastisk tid.
RM: Och sedan New York.
PS: Ja, som jazzmusiker vill man förr eller senare dit. Jag fick stipendier från Taller de Músics, från staten och från The New School. Det räckte till nästan ett år. Jag bodde tillsammans med andra musiker, bland annat Jorge Rossy och Mark Turner. Vi spelade hela dagarna. Det var extremt inspirerande.
RM: Du har samarbetat med musiker som Brad Mehldau, Kurt Rosenwinkel, Michael Brecker och Pat Metheny. Har någon av dem påverkat dig extra mycket?
PS: Det är svårt att peka ut någon. Jag har haft enorm tur som fått spela med så många fantastiska musiker. Alla har gett mig något. Det bästa sättet att lära sig den här musiken är att spela med människor som är bättre än man själv.
RM: Du har också fått många utmärkelser, bland annat en Latin Grammy.
PS: Ja, det var med Gerardo Núñez, på en flamencoskiva. Sådant betyder mycket – det är alltid fint att få bekräftelse på det man gör.
RM: Om du skulle ge ett råd till unga musiker – vad skulle det vara?
PS: Det är en filosofisk fråga. För mig handlar det om två saker: vad du säger och hur du säger det. Ljud, rytm och time är avgörande, men du måste också ha något att uttrycka. Det är budskapet som berör mig hos stora musiker, oavsett genre.
RM: Vilka inspirerade dig när du var ung?
PS: Jag började med flöjt och älskade Joe Farrell. När jag gick över till saxofon var jag länge besatt av tenorsaxofonister – Coltrane, Joe Henderson, Sonny Rollins. Senare kom altospelarna: Cannonball Adderley, Art Pepper. I Spanien var Tete Montoliu den stora förebilden. Han var – och är – en ikon.
RM: Var ser du dig själv om tio år?
PS: Ingen aning. Jag fortsätter med mina projekt, turnerar, skriver musik. Just nu arbetar jag mycket med storband, men också med kvartett och mindre grupper. Så länge jag kan fortsätta skapa och spela är jag lycklig.
RM: Perico, tack för ett fantastiskt samtal och så fint att träffa dig igen.
PS: Tack det samma Rickard.
Foto i toppen: Javier Vercher
