Jazzportens medarbetare Rickard Malmsten har rotat mer i sitt digra arkiv av möten med stora personligheter inom jazzen. Denna måndag presenterar vi ett snack med George Garzone. Det är ett intressant samtal om lärandet.
George Garzone tillhör den exklusiva skara saxofonister som inte bara lämnat djupa spår genom sitt eget spel, utan också genom sitt sätt att tänka, undervisa och lyssna. Som veteran på den internationella jazzscenen – med över tjugo inspelningar bakom sig – och mångårig pedagog vid Berklee College of Music, har han påverkat generationer av musiker. Hans elever återfinns i dag bland de mest tongivande rösterna i modern jazz: Joshua Redman, Mark Turner, Seamus Blake, Chris Cheek, Donny McCaslin och Grammisvinnande trumslagaren Antonio Sánchez, för att nämna några.
Samtidigt är Garzone djupt förknippad med The Fringe – den legendariska trio han grundade 1972 tillsammans med basisten John Lockwood och trumslagaren Bob Gullotti, numera ersatt av Francisco Mela. Gruppen, känd för sin totala improvisatoriska frihet och sitt nästan telepatiska samspel, har varit ett nav på Boston– och New York–scenerna och turnerat världen runt.
När vi möts är Garzone lika intensiv, generös och oförutsägbar i samtalet som han är på scen.
Rickard Malmsten: George, stort tack för att du tar dig tid. Du tillbringar mycket tid i Europa, eller hur?
George Garzone: Ja, framför allt på somrarna. Det är då festivalerna är, och då kan jag kombinera spelningar med undervisning. Under resten av året är jag mest på Berklee.
RM: Du är inte bara en ikonisk saxofonist, utan också en av de mest inflytelserika lärarna inom jazz i modern tid. Men låt oss börja från början. Du är född och uppvuxen i Boston och började spela tenor redan som sexåring. Hur kom saxofonen in i ditt liv?
GG: Jag kommer från en familj full av musiker. Min morbror Rocco var något av familjens patriark – saxofonist, mentor, drivkraft. Alla kusiner lärde sig spela genom honom. Musik fanns överallt. Jag växte upp med jam sessions i vardagsrummet och trodde länge att alla familjer hade det så.
RM: Du började väldigt tidigt.
GG: Ja, väldigt. Jag har sett bilder på mig själv när jag knappt kunde sitta upp, liggande bland instrumenten medan de vuxna spelade. När jag var elva eller tolv spelade jag redan på bröllop. Till slut hade jag lärt mig allt min morbror kunde lära mig, och då skickade han mig vidare till Joe Viola på Berklee. De lät mig börja där medan jag fortfarande gick i high school. Det var extremt ovanligt på den tiden.
RM: När kom de riktigt stora musikaliska uppvaknandena?
GG: Det första var när jag hörde Joe Lovano. Alla pratade om honom: ”Du måste höra den här killen.” Han tog sitt solo i absolut sista låten, och när han spelade… jag började gråta. Jag hade aldrig hört saxofonen användas på det sättet. En vecka senare övade jag Giant Steps på klarinett när någon sparkade upp dörren och frågade vad jag spelade. Det var Joe. ”Jag heter Joe Lovano”, sa han. Där började en livslång musikalisk relation.
RM: Senare mötte du också Jerry Bergonzi.
GG: Ja, och det var nästa stora chock. Det var inte många som kunde skaka om mig på samma sätt som Lovano, men Jerry gjorde det. Han hade kraften, kunskapen, total kontroll. När vi möttes blev vi vänner direkt. Jag var ärlig med mig själv – jag spelade bra, men inte på deras nivå. Men de hörde vart jag var på väg, och det är något jag försöker göra med mina egna elever.
RM: Det är slående att dina elever låter så olika, trots att de kommer från samma pedagogiska miljö.
GG: Det är helt avgörande för mig. Mitt mål är inte att skapa kopior. Jag försöker lära studenten att lära sig själv. Hur man lyssnar, hur man utvecklar ett eget språk. Min triadiskt kromatiska approach är bara ett verktyg – inte ett facit. Två personer ska aldrig låta likadant.
RM: Den metoden har blivit en viktig del av dagens jazzundervisning. Du har släppt både DVD:er och böcker om konceptet.
GG: Ja, det har vuxit fram under många år. Men igen – det är bara en väg in. Man måste hitta sin egen röst.
RM: Det kräver ett väldigt nära förhållande mellan lärare och elev.
GG: Ja, och det kan vara skrämmande. Det blir personligt. Men om jag ska hjälpa någon på riktigt måste jag visa exakt hur jag själv tänker och arbetar. Annars blir det bara yta.
RM: Avslutningsvis – har du något råd till unga musiker som vill hitta och behålla sin kärlek till musiken?
GG: Var inte rädd för frihet. Undvik att bli styrd av andras förväntningar. Och framför allt: lär dig att lyssna – på riktigt – på dig själv och på andra.
