Pianisten Mathias Landæus från Lund är en central figur inom svensk jazz, både som musiker och arrangör. Hans arbete sträcker sig från små klubbar till internationella samarbeten, och han är ständigt på g med nya projekt och album. Några av dessa har landat i Jazzportens brevlåda. De två senaste är Resilience med hans trio och den andra är även den en trioplatta fast med andra musiker, Disolving Patterns.
Landæus Trio är dock hans huvudband.
– Landæus Trio har funnits i många år. Den konstellationen vi har idag har vi haft i åtta eller nio år. Cornelia (Nilsson) vickade 2016 och har varit med sedan dess och Johnny (Åman) kom med 2012 om jag minns rätt. Det är mitt huvudband. Men vi har ofta samarbeten med andra, berättar den produktive pianisten.
Resilience är långt ifrån någon lättsmält smäktande historia. Det är dock en klart spännande skiva och personligen tycker jag att den har humor. Jag kommer på mig själv att jag ler emellanåt när jag lyssnar på den.
– Resilience är vårt andra album med dagens trio. Jag skulle vilja säga att skivan är lekfull och nyfiken. Den kanske även är utmanande. Den har en rätt stor bredd i sin approach till jazzen. Vi spelar på lite olika sätt men vi har teckning för det för vi har idiomet.
Och mitt i allt får vi höra Sades vackra låt ”Love is stronger than pride” i er version.
– När jag spelar covers så väljer jag låtar som det finns en personlig relation till.
På den andra skivan vi nämnt, Disolving Patterns, spelar förutom Mathias, Kresten Osgood och Nina De Heney.
– Jag har alltid gillat henne. Hon är en fantastisk improvisatör. Hon är från Schweiz men har bott i Sverige sedan 1980-talet. För många år sedan, jag tror det var 2012, så bjöd jag henne och Kresten till Underground i Lund. Vi spelade där och jag gillande soundet. Efter det så har vi spelat då och då. När vi hade ett gig i Göteborg så bokade jag en studio och då spelade vi in Dissolving Patterns ett par timmar innan konserten. Den är helt improviserad. Vi gick in och spelade in och gjorde skivan precis så som det var i studion. Vi tog med rubbet. Vi var i studion kanske två timmar allt som allt. Sedan gick vi och käkade och därefter spelade vi konserten precis som vi spelat in den.
Skillnaden är stor mellan trioskivan Resilience och Dissolving Patterns.
– Dissolving Patterns är helt improviserad. Vi bara spelar och så ser vi vad det blir. Med trion så spelar vi ju låtar.
Mathias nämner Underground i Lund. Underground är ännu ett bevis på Mathias öppna sinnen och hans tänk utanför boxen.
– Jag startade Underground på Lundia i Lund 2010. Det var nere i källaren på det gamla 80-talsdiskot. Anledningen var att skaffa sig ett lokalt gig när man inte var ute och spelade på andra platser. Därefter har det utvidgats till en större apparat. Men det är fortfarande mitt gig där jag bjuder in musiker i en konsertserie. De jag bjuder in har jag antingen spelat med tidigare eller så är jag nyfiken på dom.
Det blev till och med ett par skivor.
– Det var när vi var på Mejeriet. Nu har vi flyttat till Kino vid Stortorget i Lund och det är nästan helt akustiskt. Närmast gästar Per Texas Johansson och det är trion som backar upp. Det giget är nu på onsdag den 26 november. Sedan ska trion till Baltkum en sväng i december och sen är det avslutning på Underground den 17 december då vi kör jullåtar.
Jag frågar Mathias hur många konstellationer han spelar i mer eller mindre regelbundet. En fråga som han har svårt att svara på.
– Det beror på vad man menar med regelbundet. Men det är väl åtta eller nio gissar jag, säger han efter en lång tids funderande.
Att han är med i olika sammanställningar är inte konstigt.
– Det är en del av traditionen inom jazzen och det är intressant. Ingen individ är ersättbar på ett sätt eftersom alla har sin egen stil. Å andra sidan så är traditionen sådan att man kan sätta ihop vilken kombination av musiker som helst. Alla kan ju spela för man har ett gemensamt språk, säger Mathias och funderar vidare.
– Vissa band är ju verkligen band där de har en repertoar som kräver att man repar mycket och en del av dessa skulle aldrig sätta ett vikariat till ett gig om någon i bandet inte skulle kunna lira just den dagen. I andra band är det självklart att man exempelvis kallar in en trummis om den ordinarie inte kan.
Ett fint exempel på hur Landæus Trio fungerar får vi se till hösten 2026.
– Då ska vi spela med Dave Douglas från New York. Han har spelat på Underground två gånger tidigare då han varit gästlärare på Malmö Musikhögskola. Men nu ska vi försöka att göra något mer. Det blir kul. Han är fantastisk, avslutar Mathias Landæus.
Relevanta länkar:
Foto i toppen: Jens Lodén
