För en vecka sedan, den 5 februari, var undertecknad på konsert på Palladium i Malmö. En spännande sådan. Och annorlunda. Jag vet egentligen inte vad jag hade att vänta mig. Jacob Karlzon har jag hört i oräkneliga konstellationer när han inte kört solo. Men detta blev jag extra nyfiken på. ” Gränserna mellan det komponerade och improviserade, akustiska och elektroniska suddas ut och öppenheten för ett stort antal genrer är lika viktig som en gränslös kommunikation med publiken för att den ska känna sig delaktig”. Så stod det att läsa inför konserten.
En annan anledning var att framtiden för Palladium ser mycket mörk ut. Kanske var det sista gången som Jacob Karlzon stod på scenen han håller så högt.
När spelningen drog igång så var det full fart. De började med en fusionlåt som fick mig att tänka på 70-talets Return to Forever med flera. Renodlad fusion hör vi inte så ofta från Jacob Karlzon. Sedan ändrades tempo och ljudbild. Tunga toner varvades med meditativt lugn. Jag minns speciellt ett stycke där Jacob och trumpetaren Mads La Cour samspelade så att änglarna sjöng. Och Jacobs solo direkt efter var fantastiskt.
Det var dock mycket mer än så. Vi fick åka med på en resa som bandet bjöd oss på. Det var en behaglig resa, och häftig. En bättre start på konsertåret 2025 går inte att få. Ribban ligger högt nu. Mycket högt.
– Lejonparten av musiken är nyskriven särskilt för denna sättningen och innehåller både akustiska och elektroniska element som tillsammans skapar en estetik inspirerad av många olika genrer, säger Jacob Karlzon.
Är det en konstig fråga att ställa om jag undrar ”var du är” när du skapar denna musik?
– Det är ingen konstig fråga. Ibland vet jag exakt var jag befinner mig och ibland har jag ingen aning. Jag tycker på många sätt att detta är tjusningen med musik, att man kan vara konkret och abstrakt i sitt konstnärskap och gå in och ur olika universum.
Jag bad Jacob att berätta om sina medmusikanter i detta fantastiska projekt.
– Robert Ikiz (trummor, elektronik) och jag har spelat mycket tillsammans. Han var under några år medlem i min trio och vi turnerade då i Tyskland och Asien. Mads La Cour har jag spelat med tidigare men då i Tolvan Big Band. Vi var bland annat på turné i Sydamerika. Thobias Gabrielsons (och mina vägar har inte korsats innan konserten på Palladium, säger Jacob.
Namnet Questar – förklara
– Questar är ett engelskt ord för sökare och jag kan identifiera mig med det på både det personliga och musikaliska planet. Det är också titeln till första spåret på Keith Jarretts album ”My Song” som gjorde att jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på musiken. Jag minns fortfarande första gången jag hörde den. Jag fick feber.
Jacob Karlzon passade även på att föreviga konserten genom att filma den. Och naturligtvis är undertecknad nyfiken på vad detta kan resultera i.
– Det var dags för ytterligare ett samarbete med Marcus Lundgren, en fantastisk filmare i Malmö som jag arbetat mycket med de senaste åren. Med tanke på lokalen så var detta ett lämpligt tillfälle. Hur materialet kommer användas får visa sig.
Har ni några planer på att släppa någon skiva med Questar?
– Det finns alltid tankar kring nya inspelningar och album för musiken jag skriver. När, var och hur är frågor som förr eller senare alltid blir besvarade.
Var och när kan de som missade konserten på Palladium se er?
– Då får man ta sig till festivaler och klubbar i Tyskland och andra länder i Europa. Konserter bokas i detta nu och jag hoppas att vi även kommer till Sverige snart.
I Innan sista låten tog Jacob Karlzon mikrofonen och berättade om vad han känner gällande att slutet för Palladium kan vara nära.
– Palladium utgör något som är viktigare än någonsin och dessvärre hotat i vårt samhälle idag, nämligen en mötesplats för olika kulturer och uttryck. I förlängningen skapas broar mellan människor som i kulturen hittar en värme och ett hem, antingen själva eller tillsammans med andra. Under lång tid har vi varit priviligierade att ha en kulturpolitik som varit unik i en internationell jämförelse. Verkligheten börjar se annorlunda ut och man hör nu andra ordval, inställningar och resonemang. I förhållande till detta måste man titta på kopplingarna mellan kultur, demokrati och frihet. Dessa samband tror jag inte att vi tänkt så mycket kring eftersom vi länge i vårt land har kunnat ta vissa saker för givet. När framtiden för en scen som Palladium hotas är det alltså dessvärre fler och djupa saker i vårt samhälle som hotas. Till detta ska läggas det kulturminne Palladium utgör och den samlade kunskap som finns i huset. Akustiskt sett är också Palladium unik i staden vad gäller dynamik och möjlighet att presentera många olika typer av musik. Att det dessutom redan gjorts ett fantastiskt arbete i att anpassa en otroligt vacker biograf till en otroligt vacker konsertlokal tycker jag väcker tankar kring att det vore ett skolboksexempel på kapitalförstöring om man inte utnyttjade detta. Jag tycker att man alltid bör vara medveten om vad det kostar att bygga upp nya verksamheter i förhållande till att underhålla etablerade och fungerande.
När bandet spelade den sista låten så höll Jacob Karlzon kvar tonen från sitt keyboard länge, länge… som att han inte ville att det skulle ta slut.
– Musiken får ta den tid det tar och det känns viktigt att befinna sig i ögonblicket med de energier som skapas av alla i rummet.
Jag tackar allra ödmjukast för en fantastisk konsertupplevelse som verkligen smakar mer.
Och med dessa ord skickar jag en uppmaning till Malmö Stad. Fixa detta! Att låta Palladium damma igen eller gud förbjude byggas om till en pizzeria eller något annat är inget annat än ett helgerån. Så gör man bara inte.