En stor profil i jazzvärlden i allmänhet och i Danmark i synnerhet är pianisten Niels Lan Doky. Han har inte bara spelat med ett helt gäng världsstjärnor. Han har även arrangerat ett stort antal konserter, tidigare som chef för Montmartre och senare för The Standard, båda i Köpenhamn. Nu arrangerar han spelningar genom Niels Lan Doky International Jazz Collective när han inte turnerar med sin trio. Ett knippe världsstjärnor som gör nya jazzstandards av modern musik. Han är adlad och har spelat live för påven. Och mycket mer. Jazzporten träffade honom tre dagar efter hans 60-årsdag inför en konsert på konstmuseet Louisiana i Humlebeck söder om Helsingör i Danmark.
Undertecknad började samtalet med att gratulera i efterskott och fråga om konserten och festen som blev hans kalas, en konsert som gick på Bremen Teater i Köpenhamn.
– Tack. Det var mycket trevligt. Jag var på turné med min danska trio för att promota min nya skiva som jag spelat in här på Louisiana. Yesterdays Future är en liveskiva. Turnén bestod av 26 konserter och vi avslutade allt på Bremer Teater den 1 oktober, säger Niels Lan Doky.
– Då hade jag beslutat att fira min 60-årsfest. Jag fyller i och för sig år den 3 oktober men konserten var en söndag och då passade det bra att ha en liten bjudning efter konserten. Jag bjöd då in några vänner och favoritmusiker, bland annat Lisa Nilsson som sjöng några låtar. Jag bjöd även in Peter Asplund. Han är en fantastisk trumpetspelare.
Du har flyttat runt en hel del i världen?
– Jag växte upp i Danmark. Sen flyttade jag till Boston i USA 1981 och gick på Berklee College of Music. Sedan blev det New York och därifrån till Paris. Och där bodde jag i många år. Därpå blev det en kort vistelse innan jag flyttade tillbaka till Köpenhamn 2013 och 2019 styrdes kosan till Helsingör där jag bor idag. Jag kan faktiskt se till Sverige, säger han och ler.
Pianot är Niels Lan Dokys instrument men det började med ett annat instrument.
– Jag ville började spela gitarr när jag var fem år men mina händer var för små. Men när jag var sju så nådde jag runt med handen om gitarrhalsen och då började jag spela med min far. Han var en klassisk gitarrist och lärare på instrumentet, säger han och berättar att även hans mor var musiker.
– Min mor var professionell sångerska fram till strax innan jag föddes. Hon älskade musiken men inte branschen. Den var väldigt manschauvinistisk på 40- och 50-talet. Hon sjöng dock vidare som amatör. Det var alltså mycket musik i hemmet som jag växte upp i.
Efter några år byttes gitarren ut mot pianot.
– Jag spelade gitarr till jag var 11 år och då gick jag över till piano. Anledningen var att jag lyssnade mycket på ragtime. Jag såg filmen The Sting med Robert Redford och Paul Newman. Jag älskade soundtracket med Scott Joplin. Ragtime är en föregångare till jazzen och musiken var primärt för piano. Och därför bytte jag ut gitarren mot pianot.
Några större problem var det inte att byta instrument.
– Eftersom jag hade spelat gitarr i flera år så förstod jag musiken. Övergången var inte särskilt stor.
Spelar du fler instrument?
– Jag spelar lite trummor. Men annars inget. Jag provade spela trumpet men det var för svårt.
Vem eller vilka var dina idoler när du var ung?
– Det började ju med Scott Joplin. Vi bodde i Hvidovre utanför Köpenhamn och där hade vi ett musikbibliotek. Där kunde man låna LP-skivor och där lånade jag skivor av Scott Joplin och andra ragtimeplattor. Och de låg i jazzsektionen och då började min smak och mitt intresse för jazzens historia att utveckla sig kronologiskt. Det blev Fats Waller, Earl Hines, James P. Johnson och fram till Erroll Garner. Senare blev det Oscar Peterson och ännu senare kom dom mer moderna in i bilden. Herbie Hancock, Chick Corea och McCoy Tyner, säger pianisten
– Sen intresserade jag mig även för andra instrumentalister och andra musikgenrer och även andra konstarter. Jag kunde till exempel bli inspirerad av att se en film.
Du har ju själv gjort film. Hur kom du på en sådan idé?
– När jag såg dokumentärfilmen Buena Vista Social Club av Ry Cooder och Wim Wenders så tänkte jag… Wow. Det var fascinerande att en musikdokumentär på två timmar kunde hålla mitt intresse uppe. Men det var personerna, karaktärerna som bar filmen. Då tänkte jag att jag ju känner massor av starka personligheter i jazzvärlden och att jag ville göra en Jazz Buena Vista Social Club. Jag berättade om min idé för några filmproducenter och de sa OK. Sedan tog det några år innan det blev verklighet.
När bestämde du dig för att du skulle leva helt på din musik?
– Det var när jag var 14 år. Jag spelade regelmässigt på den gamla legendariska, numera nerlagda Jazzklubben Vingård i Köpenhamn när jag var 13. Jag insåg att jag hade en passion för jazz och musik och att jag ville lägga all min tid på det. Jag hade helt enkelt inte tid att ta något annat arbete. Jag fick fundera på vad jag skulle göra för att kunna leva på musiken.
Det var inte alldeles lätt att berätta detta för föräldrarna.
– De sa What? Jag funderade helt kort på att utbilda mig till något annat men det jade jag ner fort.
Något alternativ till jazzen har aldrig funnits.
– Nej. Det var hundra procent jazz. Jag kom tidigt in i en miljö med alla amerikanska jazzmusiker som bodde i Köpenhamn då. Ernie Wilkins, Thad Jones, Kenny Drew och Horace Parlan var några och jag spelade även med ett par av dom. Jag var lika fascinerad av människorna som av musiken.
Och det var Thad Jones som fick Niels Lan Doky till att ta ett avgörande steg.
– Det stämmer. Det var han som fick mig att flytta till USA 1981. Han skrev ett rekomendationsbrev till Berklee och så kom jag in där. På den tiden var de det enda jazzkonservatoriet i världen.
När fick du ditt stora genombrott?
– Det var tidigare, när jag var runt 15 år och spelade med just Thad Jones. Det var 1978 eller 1979.
Att Thad Joens har betytt mycket för Niels Lan Doky är klart. Han var dock inte den enda.
– Niels-Henning Ørsted Pedersen (NHÖP) har betytt väldigt mycket för mig. Det var han som fixade mitt första skivkontrakt med Storyville Records. Han spelade också mycket med mig i början av min skivkarriär. Han var med på mina två första skivor samt den fjärde och femte, säger Niels Lan Doky och berättar vidare om den ikoniska basisten..
– Han var en virtuose på bas och hade en enorm erfarenhet. Han hade ju spelat med musiker som Bud Powell som 15-åring och sedan bland annat och Oscar Peterson, Dessutom var han ju dansk. Det intressanta var också att det var första gången jag mötte en musiker som levde ett helt vanligt liv med fru, tre barn och hus. Han visade att man kunde leva ett normalt liv och ändå spela jazz på heltid. Och då tänkte jag att, kan han så kan jag.
Kunde du det då?
– Jag har ju varit gift två gånger och skild två. Och nu är jag förlovad igen. Vi firade faktiskt vår förlovning samtidigt som min 60-årsfest, säger den gode Niels Lan Doky
Du är en av få som uppträtt framför påven Johannes Paulus II.
– Ja, det var i december 2000. Jag höll på med en ny skiva, Haitek Haiku, och på låten ”Parole Per Mio Padre” sjöng producenten Gino Vanelli. Någon på Vatikanen hörde denna och då bjöd dom ner oss till en julkonsert på Vatikanstaten som dom har varje år. De ville att vi skulle spela just den låten. Det var TV-sändning med mera och det sändes live till alla katolska länder i hela världen. Det var ganska pirrigt. Och Gino är ju italienare så han och hela hans familj var jättenervösa. Han höll på att tappa rösten innan spelningen så det fick komma en läkare och ge honom en spruta. Och sedan blev det av, säger han och ler åt minnet.
Du är dessutom adlad av den danska kungafamiljen?
– Ja, 2010 blev jag Riddare av Dannebrogordenen. Det är en stor ära.
Han är dock inte den enda jazzmusikern som är adlad.
– Nej. Niels-Henning Ørsted Pedersen är också adlad och jag tror att Palle Mikkelborg också är det samma. Dessutom är min bror Chris Minh Doky också en ”Riddare”.
Hela 45 skivor i eget namn är inspelade. Frågan är om någon eller några av dessa sticker ut.
– Man tycker oftast att den senaste är den bästa. Men jag tycker att många av skivorna är bra av olika anledningar. Men jag är mer tillfreds med mina senaste skivor. Den senaste, ”Yesterdays Future”, är jag mycket glad för. Framför allt för att den är inspelad live. Den är inte perfekt men den är spontan och så har den själ. Det är en retrospektiv skiva. Endast en låt är ny. Jag är dessutom stolt över att den är släppt på vinyl. Det är en klassisk dubbel-LP. Jag älskar vinylskivor.
– Jag gillar även ”River of Time” som kom precis före ”Yesterdays Future”. Den skiljer sig på det viset att den är gjord under covid-tiden. Jag flyttade till Helsingör 2019 och sedan kom lock-downen i början av 2020. Jag hade massor av tid och jag gjorde den bara för att jag ville. Jag hade inga kontrakt och det var kul.
Vad lyssnar du på idag?
– Allt möjligt. Den senaste tiden har jag gjort fyra konsertserier, där jag tar andra musikstilar och kör dessa som jazz. Senast var det Jazz Take French electronic. Innan körde vi Jazz Take of 70th Disco, Jazz Take Heavy Metal, New York hip-hop, Seatle grunge, New York Punk. Jag lyssnar efter låtar som man kan göra jazz-standards av. Det tycker jag är intressant. På senare tid har jag lyssnat på Prince så idag har vi en konsert med temat Jazz Take on Prince. Han var en fantastisk musiker.
Har du någon dold talang?
– Jag älskar att laga mat.
Vad bjuder du då dina gäster på?
– Eftersom min far var från Vietnam och väldigt glad för att laga mat, så gillar jag det vietnamesiska köket. Men jag följer nästan aldrig ett recept. Jag tar vad jag har. Det är som att improvisera med musik. Man tar lite här och lite där.
Du engagerar dig även mycket i jazzklubbarna i Köpenhamn.
– Efter min film ”Between a smile and a tear.” vaknade intresset för att åter öppna Montmartre och så skedde 2010. Där var jag Music Director ett år. Jag bodde dock i Paris och fick inte sålt mitt hus på grund av finanskrisen. När jag väl fick sålt huset så flyttade jag till Köpenhamn och öppnade The Standard tillsammans med Claus Meyer som bland annat ligger bakom restaurangen Noma. Vi öppnade den på min 50-årsdag 2013. Tyvärr fick vi stänga nyårsafton 2016.
Niels Lan Doky International Jazz Collective. Berätta om vad det är.
– När vi stängde The Standard hade vi byggt upp ett fantastiskt nätverk av musiker från hela världen. Vi ville inte att allt arbete skulle gå till spillo så har vi byggt ett koncept där vi gör pop-ups, bland annat här på Louisiana. Kollektivet består alltså av alla dessa musiker och vi gör jazzstandards av modern musik och vi kallar det för jazz Take, säger Niels och pekar på alla affischer som hänger backstage på Louisiana.
Att Niels Lan Doky arrangerar ett stort antal konserter på Louisiana är ingen tillfällighet.
– Louisiana är ett Mekka för kulturälskare. Det är viktigt för oss att vara här. Louisiana är Danmarks mest prominenta kulturplats med stor marginal. Här finns Picasso, Giacometti, Warhol med mera. Top of the top av modern konst. Och därför tycker jag att jazzen passar bra här Jag vill positionera jazzen sidan om det bästa som finns inom konst och kultur. Publiken här är modern och ute efter cuting edge art och där hör jazzen hemma.
Avslutningsvis frågar vi Niels Lan Doky hur den närmaste tider framöver ser ut.
– Jag ska på turné i USA med Modern Standard Supergroup som förutom mig består av Harvey Mason, Daryl Jones och Bill Evans. Sedan blir det en liknande turné i Europa med skillnaden att Bill Evans ersätts av Ernie Watts på saxofon, säger han och avslutar med en mycket spännande nyhet som vi på Jazzporten hoppas få höra mycket mer om.
– Jag har långt gångna planer på att öppna en ny jazzklubb i Köpenhamn. Den kommer att bli Niels Lan Doky International Jazz Collectives bas. Vi kommer dock fortfarande att köra pop-ups, även här på Louisiana. Klubben kommer att ligga centralt i Köpenhamn. Vi har investerare och finansiärer klara så just nu letar vi efter rätt lokal. Det är något som jag verkligen ser fram emot med stor spänning.
Här kan du läsa om Jazz Take on Prince – den fantastiska konserten som följde ovanstående intervju.