Iris Bergcrantz har nyligen fyllt 30 år men är trots det mycket rutinerad och berest i jazzens värld. I vår profilintervju med henne berättar hon om sitt liv, från början till idag och hon är också fokuserad på vad hon har framför sig.
Vi träffas inför en konsert med hennes kvartett i Landskrona den 11 augusti 2023. Vi sitter på parkett i en tom men vacker teatersalong. Tidigare på våren spelade hon och hennes band i teaterrestaurangen Matscenen men kvällens konsert hålls vid stadens vackra konsthall.
Vi tar det dock från början.
– Jag är född i Malmö 1992 och bor i Köpenhamn. Jag har även bott i Billinge länge, bland en massa hästar. Vi hade sju hästar och 16 hundar och en massa katter. Jag har levt olika liv. Jag var en hästtjej som tävlade på helgerna och var helt inne på det. Jag har alltså haft två stora intressen som var svåra att kombinera, säger Iris och förklarar varför det blev jazz istället för ett liv på landet.
– Jag har alltid vetat det. Hade du frågat mig när jag var fyra år så hade jag sagt att jag ska jobba med musiken. Det är väl en dröm som många barn har. Men för mig har det inte varit konstigt för mina föräldrar är musiker så det har känts naturligt.
Mycket jazz i hemmet
Och det är mycket jazz i familjen. Mest känd är pappa Anders som två gånger har belönats med Orkesterjournalens Gyllene skiva och även fått Sveriges Radios pris Jazzkatten för årets bästa svenska jazzmusiker. Dessutom är hennes mamma kompositör, syster Rebecca popartist under namnet Raindear och farfar jazzpianist. Men för Iris är det mer än ”bara” jazz. Kreativiteten är även stor hos övriga familjemedlemmar. Syster Lin håller på med film och Iris bror är kock.
– Men jazz har alltid varit närvarande, men folkmusik och visa har smugit sig på mer och mer. Det är nästan som att de genrerna valt mig, för min röst passar bättre på svenska och med lite visa och folkmusikinslag har jag insett.
Musik på heltid
Att helt gå in för att musiken ska betala maten på bordet har varit självklart för Iris är inget konstigt.
– Det finns många som, på goda grunder, har fastnat i att de ska ha en stabil inkomst och att det är svårt att leva på musiken men jag vet ju inget annat. Det är inget som skrämmer mig. Jag är mer en sådan som tänker att det löser sig, säger vokalisten.
– Men såklart är det kämpigt ibland. Jag har också stundtals tagit extrajobb.
Men tron på att spela musik på heltid är fast.
– Satsar man allt så sänder man ut signaler att man menar allvar och då blir man tagen mer seriöst. Den tiden som du annars skulle lägga på ditt andra jobb kan du ju lägga i sitt frilansande. Och när man gör det så händer det väldigt mycket, säger hon och berättar om studietiden.
– Jag hade ju en viss trygghet med CSN när jag gick på musikhögskolan i Malmö 2016-2019 men min erfarenhet hemifrån plus att jag frilansade en hel del skapade en trygghet. Jag bokade gig och sökte stipendium och fonder. Det var en hel del kontorsjobb.
Är det roligt eller tråkigt att sitta vid skrivbordet?
– Det är kul när det går bra. Men annars är det ganska tradigt. Och den där delen med bokföring den hatar jag. Men gällande bokningar så har jag en som sköter det till mig nu och det är skönt, säger hon och skrattar.
Flera olika musikaliska konstelationer
Som många andra unga musiker så startade hon band med polarna i skolan.
– Jag hade ett band när jag gick på Skurups Folkhögskola – Åkervinda, som jag sjunger mycket i fortfarande. Vi hade ett gemensamt intresse i svensk folkmusik och började jamma ihop vilket ledde till att vi startade ett band. Annars har det mer varit så att antingen jag har startat något eller att jag blivit inbjuden till något.
Att bli inbjuden till tillfälliga projekt med band händer Iris titt som tätt.
– Ja, och det är lite typiskt för jazzsolister att man är med i olika konstellationer. Men bandet som jag spelar i nu har lirat ihop länge. Men jag har även släppt skivor där dom inte är med. Jag har alltså byggt upp min karriär på mitt namn och inte på något band. Och det är ganska tacksamt för då kan man vara mer flexibel.
En av många som Iris Bergcrantz har spelat med, och hennes pappa Anders också för den delen, är Jazzportens medarbetare Richard Malmsten.
– Ja, va kul att han också är med på Jazzporten. Vi var i Hongkong 2019 och det var jättekul. Vi har även spelat på hans festival i Vösu i Estland. Så vi har spelat ihop ganska mycket.
Fördel att vara lite annorlunda
Det finns många udda fåglar inom jazzen. Måste man vara det för att lyckas?
– Jag tror inte att man måste men jag tror att det är en bra förutsättning. Jag har alltid tänkt att alla i min familj är normala med det är verkligen ingen som är det. Möjligen att jag är mest normal, säger hon och skrattar.
– Men jag kan bli jättemanisk med projekt och gå in för saker mycket mer än gemene man.
Iris utvecklar sina tankar om det där att inte vara riktigt som alla andra.
– Jag tror att ens nackdel är en fördel. Är man lite knepig… eller inkännande så är man det i musiken också. Har du mycket pondus så har du det musikaliskt också och det kan vara både en för- och nackdel. Jag tror att sådan man är i livet, sådan är man i musiken och även på andra sätt. Jag är sådan i mina musikaliska projekt och det är jag när jag gör en tårta också. Det är allt eller inget.
Nya skivor på gång
Förutom spelningar så har Iris en ny platta på gång.
– Jag håller på att skriva ny musik och är jättetaggad på att få klart den. I november släpper jag ett nytt album med Åkervinda och nästa höst släpper jag mitt fjärde soloalbum. Så mycket kul är på gång, säger Iris och berättar om processen att skriva musik.
– Jag skriver musik i perioder. Det går i vågor. Antingen känner jag mig kreativ när jag skriver en text eller musik. Det samma gäller spelningar. Även det går i vågor. På sommaren blir det mest att spela.
Trivs i Köpenhamn
Idag bor Iris Bergcrantz i Köpenhamn?
– Jag flyttade dit för min käresta är dansk. Han spelar bas i mitt band. Sedan är Köpenhamn en bra jazzstad. Där händer det mer än i exempelvis Malmö trots att det finns en hel del där. Jag älskar att bo i Köpenhamn.
Köpenhamns jazzfestival ligger Iris nära hjärtat.
– Det är helt sjukt. Även det som inte är med i det officiella programmet är stort. En massa caféer som bokar upp jazzband och så. Det är så mycket mer som händer än vad man är medveten om.
För musiker som bor i ”Byen” som köpenhamnarna själv kallar sin stad, är det ett eldorado av spelningar under festivalen.
– Jag tro att Anders har haft typ 30 konserter något år. Det är helt insane.
Det finns dock nackdelar också att bo i grannlandet.
– Det är lite störigt att bo i Köpenhamn för jag är mest verksam i Sverige. Och just nu känns det väl lite sådär. Jag tjänar svenska pengar men betalar i danska. Den svenska kronan är låg nu.
Det råder dock ingen brist på spelningar. Iris anar till och med att intresset för jazzen ökar.
– Ja det tror jag.
Jam och improvisation
Vi frågar henne om hon brukar jamma när tillfälle ges.
– Ja, Det är så kul ibland att vara på jam. Är jag på ett så brukar jag ta ton. Jag blir besviken på mig själv om jag inte går upp, säger hon och förklarar vad hon tycker är det bästa med jam sessions.
– Det är många unga som spelar på dessa. Och det är perfekt att blanda unga och äldre musiker. Där är jazzen betydligt mer sympatisk än popbranschen. Jazzen är friare. Det finns ingen bäst-före-datum i jazzen.
Att spela på ett jam session kan vara en nyttig utmaning.
– Man vet ju aldrig hur ljudet blir eller vem man spelar med men det är en väldigt bra lärdom att utsätta sig för läskiga situationer. Det är bra för ens rutin. Det är ju inte alltid bra förutsättningar när man spelar heller och då får man gilla läget.
Improviserar du mycket?
– Jag tycker det är kul men jag vill ha kollat in låtarna. Men det är det samma med om man spelar instrument. Man behöver ett frasbibliotek. Till vissa ackord fungerar vissa fraser. Jag skulle inte gå upp på ett jam och sjunga ett sångsolo på en låt som jag aldrig sjungit förut. Eller kollat in.
Spelar du några instrument?
– Jag spelar lite piano hemma men jag skulle aldrig göra det på en konsert. Jag är inte tillräckligt bra men det funkar när jag komponerar.
När undertecknad frågar om hon spelar andra instrument så blir pausen innan hon säger nej lite väl lång. Till slut kommer det dock fram.
– Jag är inte så bra på instrument, säger Iris och skrattar lite förläget.
– Jag spelade lite gitarr i gymnasiet men jag var verkligen jättelat. Dessutom satte mina föräldrar aldrig mig med något instrument. De tyckte att sång skulle bli bra.
Det faktum att hon inte behärskade något instrument bra satte sina spår längre fram.
– Det kom lite som en chock när jag började på folkhögskolan i Skurup och jag hörde hur bra alla andra var på sina biinstrument. Det var då som jag tog upp pianot och nu är jag någorlunda vän med det.
Drömmar
Vad har du för drömmar?
– För ett år sedan var jag med på Allsång på Skansen och jag skulle vilja göra mer sådant. Men jag vill även spela mer i konserthus och teatrar där lokalerna är byggda för ljudet, i lokaler som denna, säger hon och ser sig om i den fina teatersalongen.
– Man får så mycket närvaro i musiken för man får så mycket tillbaka av akustiken. Det älskar jag.
På frågan om hon föredrar att spela inför en helt lyssnande publik eller en publik som sitter, exempelvis på ett café eller liknande och har musiken mer i bakgrunden, svarar hon både och.
– Jag kan gilla båda delarna men jag tycker inte om när det blir för ljudligt för då kan det bli svårt att höra vad bandet gör och då blir det störigt. Men jag kan även tycka det är skönt… man tar en risk och blir lite modigare för alla sitter inte med extremt fokus och lyssnar. Men det är också väldigt kul när publiken är inlyssnande. Jag föredrar nog det.
Just att vara ute och spela är det roligaste som finns, tycker Iris.
– Jag älskar det. Jag får panik om jag är hemma för länge. Och det är inte bara spelandet. Man kommer till platser som man förmodligen inte skulle söka upp annars. Exempelvis om man kommer till en liten stad i England. Det är inte så mycket turister och då kommer man folk in på livet. Jag älskar att resa. Det är som att livet får så mycket syfte. Att dels få resa och samtidigt göra det jag brinner mest för, att spela musik. Men det är även kul att sitta och ta en öl med bandet efter ett gig. Det är som att semestra trots att man är på jobb. Jag får panik om jag är på ett ställe för länge. Turnélivet passar mig perfekt.
Uttrycket i sången viktigast
Iris Bergcrantz har en ren och fin röst. Hon menar dock att just rösten i sig själv inte är det viktigaste för en vokalist.
– Uttrycket är minst lika viktigt som rösten. Kanske viktigare. Att lyssna på någon som är jättebra och har perfekt teknik men som inte berör är det tråkigaste som finns. Och det som är häftigt är att rösten förändras med åldern. Se på Joni Mitchell och hur hennes röst har förändrats från det att hon var ung tills nu. En låt blir som två helt olika om man jämför. Hon har med sig sin livserfarenhet nu. Jag vill dock säga att jag verkligen gillar en vacker röst med känsla.
Just att det inte alltid är perfekt kan göra att en röst blir bättre, anser Iris.
– Min syster producerar mycket elektronisk musik. Och då finns det en grej som heter ”humanise” för att göra det lite operfekt. För man tycker mer om att lyssna på låten om det inte är helt perfekt. Och det är den faktorn man måste ha, det mänskliga felandet för att känna att det har nerv i sig. Är det helt perfekt så kan det bli tråkigt.
Inspirationen
Vem eller vilka musiker inspirerar dig mest?
– Det är så många och väldigt olika genres. Vissa har inspirerat kompositionsmässigt eller textförfattarmässigt och andra sångstilsmässigt. Det har varit väldigt lärorikt att tolka Olle Adolphson. Jag känner mig bättre på att skriva både musik och text efter det, säger Iris och ett minne dyker upp.
– När jag var liten satte mina föräldrar alltid på klassisk musik på morgonen som jag vaknade till och det tror jag har satt sina spår. Då blev det mycket Ravel och Debussy. För tillfället lyssnar jag mycket på Yebba och Neil Young. Förebilder inom jazz har varit Billie Holiday, Chet Baker, Wayne Shorter och många fler. Filmmusik har alltid inspirerat mig mycket också. Kombinationen av bild och musik har jag alltid varit väldigt fascinerad av.
Tackar livet
Vi har talat mycket om vad som varit. Frågan är var Iris tror att hon är om, exempelvis 40 år?
– Jag vill hålla på med musik då också, både som sångare och som kompositör. Jag hoppas att jag har en massa livserfarenhet och har levt ett rikt liv som jag kan skriva om. Jag vill inte bara leva ett lyckligt liv. Jag vill ha erfarenheter som gör att man lär sig av livet.
Hon vill dock helst leva i nuet.
– Det är jättekul att vara Iris Bercrantz nu och blicka framåt. Jag är så tacksam över att jag får göra det här i livet, att jag får komma till sjukt idylliska platser och få sjunga med mitt band. Jag tycker det är viktigt att tacka livet.
