Björn Ingelstam är, när dessa rader skrivs, 33 år ung. Trots sin relativa ungdom så har han upplevt mer än de flesta gör under en hel livstid. Men det är ingen tillfällighet. Han har, på ren svenska, ett jävla driv och räds inget. Han har synpunkter på det mesta och är frispråkig med detta. Jazzporten fick ett snack med honom mitt under Ödåkra Jazzfestival, en tillställning som han varit med att grunda och har det musikaliska ansvaret för.
Det är en salig blandning musiker på festivalen.
– Jag väljer folk jag träffat och lärt känna genom åren. I USA och Frankrike och så vidare. Folk jag fortfarande har kontakt med. Det är fantastiskt att kunna få hit dom till lilla Ödåkra.
Den, enligt undertecknad, bästa akten under festivalen var Linus Olsson Quintet med Anders Bergcrantz.
– Det är jag som satt ihop bandet med musiker som jag vet passar samman. Jag utgick från Svempas trio (Sven Erik ”Svempa” Lundeqvist, Simon Petersson och Olle Dernevik) och sen lät jag Linus och Anders dela på ledarskapet. Dom känner varandra sedan tidigare och har lirat ihop. Det blev extremt bra faktiskt.
Vi lämnar festivalen i Ödåkra men börjar en resa i den lilla byn där Björn växte upp innan flyttkarusellen tog fart.
– Efter BB och Fredriksdal i Helsingborg i en månad så blev det Ödåkra. Sen när jag var 19 slutade jag gymnasiet och började på Skurups folkhögskola. Jag varvade studierna där med gigs i Köpenhamn. Det var mycket Köpenhamn under den perioden. Efter studierna var jag i den danska huvudstaden och frilansade i ett par år. Sen drog jag till New York och var där i fem år. Därifrån flyttade jag till Paris och snart har jag varit där i fem år också.
Björn Ingestams pappa Hans är en etablerad jazzmusiker sedan många decennier. Men att det blev musik för hela slanten för Björn var ingen självklarhet förrän i de sena tonåren.
– Pappa är musiker. Han har dock aldrig tvingat mig att spela, men definitivt exponerat mig för bra musik. Jag har även ett stort sportintresse och jag gillar naturen. Jag gillar fotboll och så har jag tränat och tävlat i cykling. Sen har jag spelat badminton och provat på en massa olika sporter som jag har gillat.
Musiken fanns dock där hela tiden.
– Jag började öva seriöst tidigt. Hemma började jag med lite piano och trummor. Sen hittade jag trumpeten när jag var 8 ungefär. Sedan var det den kommunala musikskolan som gällde när jag var 9-10. Men redan då hade pappa lärt mig flera jazzlåtar och jag lyssnade och lärde mig spela till skivor.
Och när det spelades skivor så var det av en specifik musiker.
– Jag snöade in helt på Louis Armstrong. Jag lärde mig allt av och om honom. Jag lärde mig “alla” låtar och alla solon. Det är en bra grund och stå på.
Du var alltså inte som andra ungar?
– Nej, på den tiden var det Backstreet Boys. Jag gillade dom jag också fram till jag var 7-8 då jag upptäckte Louis. Och då blev det bara han och trumpeten i fem år innan jag sökte mig vidare i både jazzvärlden och den större musikvärlden.
Björn är dock fortfarande sportig och till synes vältränad. Något gym springer han emellertid inte på längre.
– Nej, jag springer mest. Och sedan styrketränar jag med min kroppsvikt, det är nog att lyfta, haha.
Men blir det inte mycket skräpmat när du är ute på vägarna?
– Jo och det är därför jag springer mycket, för att hålla mig i trim.
Vad äter du helst om du kan välja?
– Biff. En riktig côte de boeuf. Ingen sås. Bara salt. Möjligtvis med potatis som är slungad i vitlök. Är det bra kött så ska man inte ha sås. Kanske lite dip till potatisen på sin höjd. Men helst inte mer.
Idag bor alltså Björn i Paris. Anledningarna är många.
– Där är god mat, gott vin och en bra musikscen. Mycket folk från olika kulturer. Man träffar folk från hela världen. Det är inte riktigt på samma sätt i Skandinavien. Det blir lite monotont här, med folk, och det speglar sig i musiken, säger Björn och utvecklar.
– Vill man ut och höra bra brasiliansk musik en kväll, eller kubanskt eller folkmusik från Rumänien, så kan man göra det i Paris. Det kan man inte på samma sätt i Stockholm eller Köpenhamn.
Han erkänner dock att han trivs mycket i Köpenhamn. Att det är bättre där än i Stockholm har sina anledningar.
– Köpenhamn är jazzens huvudstad i Skandinavien men Stockholm börjar ta sig. Problemet i Sverige är att det är så reglerat som gör att antalet ställen att spela på blir begränsade. Det finns inte många små gigs på grund av för mycket byråkrati till skillnad mot Köpenhamn. Där är det mer cash vilket gör att unga musiker har lättare att få spela live mycket och på så sätt utveckla den biten. Där lever musiklivet på ett annat sätt.
Björn tror dock att jazzen i Stockholm är på frammarsch.
– Det finns jävligt många extremt bra unga musiker i Stockholm just nu, så det är jäkligt kul.
I såväl i Ödåkra som på jazzfestivalen i Köpenhamns sågs Björn Ingelstam på många scener med olika musiker. I Ödåkra var det lätt att springa mellan de två scenerna som bara låg 100 meter ifrån varandra. I Köpenhamn är festivalen utspridd i hela ”byen”. Han tycker att fler jazzmusiker borde spela mer i olika sammanhang.
– Ja, jag älskar att åka runt och spela med olika människor och olika musikstil. Jag tycker att inte tillräckligt många musiker gör det. De blir lite väl fokuserade tidigt på just “sin grej”. Många jazzmusiker i Sverige och Danmark håller sig till sin egen grupp och de spelar alltid samma gigs år ut och år in och söker sig sällan bortom det. Jag tror att man i alla fall ska ha en period i livet när flänger lite mer, och den får gärna vara ganska lång.
Björn gillar även när olika generationer lirar tillsammans.
– Jag gillar att blanda generationerna när jag spelar. Det är sedan jag var 10-12 år. Då spelade jag med min pappa och hans vänner som då var i 50-60 års åldern. Det lärde mig mycket och det är en av sakerna som är häftigt med jazzen. Den är ålderslös och en av de få konstformer där alla kan bidra med precis lika mycket oavsett när eller var du är född.
Björns huvudinstrument är trumpeten. Det är dock långt ifrån det enda instrumentet han kan hantera.
– Jag behärskar alla brassintrument hyfsat. Sen kan jag komma undan på ett dåligt hotellgig om jag ska spela piano och sjunga lite men det var ett tag sen nu. Trummor spelar jag då och då och tycker mycket om. Men basspelet är icke existerande, säger han och berättar att det ibland kan låta bättre än det kanske är.
– Spelar man på denna nivån så har de flesta lätt att fejka. Man vet hur man kan få något att låta bra med små medel. Trumpeten är dock på en annan nivå. Den kan jag. Jag är en trumpetare i första hand och en sångare i andra.
Några andra större intressen har han inte.
– Ibland fick man ju dille på saker men det var mycket musik och sport. Och eftersom jag började tjäna pengar tidigt på musiken så blev det den som tog över. Gillar dock mat och dryck också.
Frågan är vad han skulle gjort om han inte blivit musiker.
– Jag har grym teknik i fotboll. Ge mig en månad så platsar jag i vilken klubb som helst. Men en lite långsammare liga skulle nog vara bra för mig. Ett lag i den nedre halvan av Serie A i Italien till exempel, säger han och skrattar.
– Jag var ensambarn och stod och kickade boll på gatan och spelade tennis mot en port.
Björn är idag 33 år. Vi frågar honom var han befinner sig när han är dubbelt så gammal som idag.
– Blir det fortsatt varmare så är jag nog här i Skandinavien. Annars är jag kvar i Paris. Eller någon annanstans i Europa. Italien kanske? Det viktiga är att det är trevligt runt omkring mig, att det finns god mat och roliga människor. Jag bor nog i en storstad eller i närheten av en bra flygplats eller där det är bra tågförbindelser.
Och det är musik du sysslar med?
– Ja det hoppas jag. Men jag är inte oäven för att göra något annat om det skulle komma en ny tioårig pandemi eller något liknande.
Men det där med fru, barn och så vidare?
– Jag vet många som kombinerar familj och musik så det ser jag inte som något problem. Det finns inget bättre än att växa upp med musik runt omkring en.
Björn spelar jazz från förr och nu men han ser fram emot att fortsätta att utvecklas musikaliskt. Bland annat genom att resa.
– Jag var i Indien innan pandemin och spelade med indiska folkmusiker. Sen hade vi en konsert för en stor indisk delegation. Såna grejer är så jävla balla och något som man aldrig gjort. Det är lite sådant som jag söker. Jag har aldrig riktigt gillat idén av “jazzskolor”. Det är inte min grej även om jag har gått och även lärt mig en del på ett par av dem. Jag vill hitta musikaliska situationer som jag måste utveckla mig i för att klara av.
Latinamerika lockar speciellt
– Jag skulle vilja åka till Brasilien, Venezuela, Kuba kanske? Jag älskar traditionerna där. Jag har ju vuxit upp med New Orleans-musik och denna är starkt besläktad med Latinamerika. Det var ju samma folk, Afrikaner, som kom till Latinamerika som till staterna. Och det är dom som lagt grunden till det vi spelar idag. Jag gillar den kopplingen och vill alltid utforska den mer.
Varför bodde du i New York och inte i New Orleans när du var i USA?
– Jag var mycket i New Orleans, men det är inte helt problemfritt att bo där. Sen är det en betydligt högre nivå på det mesta i New York från ett musikaliskt eller kanske ska säga musiktekniskt perspektiv generellt. Där är ett mycket större och bredare utbud. Men det är roligare att vara i New Orleans. Där är en helt annan spirit. Det var faktiskt nära att jag flyttade dit efter New York men det blev Paris istället.
Mycket lär han sig genom att spela så mycket som möjligt med nya musiker. Han ger ett exempel.
– Att spela med Johan Hörlén som är en fantastisk leadsaxofonist. Bara att stå bredvid sådana musiker lär mig mycket. Suga åt sig erfarenhet från de som har mer erfarenhet än jag själv. Men även från dem som är yngre än mig. Alla har något att lära en.
Att han nu bott i Paris nästan lika länge som i New York innebär inte att han letat efter telefonnummer till någon flyttfirma.
– Nej, det tror jag inte. Jag är rätt så mycket i Köpenhamn. Min kvartett som, förutom mig, består av Calle Brickman på piano, Matthias Petri på bas och Andreas Svendsen på trummor, är baserad där. Men jag stannar i Paris.
