Amanda Ginsburg tillhör den nya generationen jazzsångerskor i Sverige. Hon är född och uppvuxen i Stockholm där hon fortfarande bor och det är även där hon utbildat sig.
Den 11 augusti 2023 var Amanda Ginsburg i Landskrona och Jazzporten fick ett snack med henne efter sitt soundcheck inför konserten hon och hennes band skulle hålla senare på kvällen.
– Jag är född i Stockholm 1990. Jag har gått en typisk stockholmsbana. Jag gick först en körklass och sedan blev det en musiklinje på gymnasiet. Efter det så blev det först en folkhögskola utanför Stockholm innan jag började studera på Musikhögskolan till jag var 24 år, säger vokalisten.
– Det har alltid funnits mycket musik i min familj, hos mina föräldrar och syskon – framför allt jazz.
Inte självklart att det skulle bli jazz
Det var dock inte glasklart att det skulle bli jazz för Amanda.
– Jag har alltså sjungit en massa annat och i början var jag kanske inne mer på soul och pop men så blev det jazz, säger hon och berättar vidare.
– Det var mycket soul men även jazz under utbildningen. Men på folkhögskolan blev det en massa genrer. Country och vi hade även ett 70-talsrockblock med Led Zeppelin. Jag älskar Led Zeppelin och Deep Purple. Den gamla hårdrocken. Det är så tydligt hur den musiken härstammar från jazzen som blev rythm and blues med dom långa och öppna formerna.
Någon hårdrock blir det dock inte för henne. Kanske?
– Jag uppskattar den gamla hårdrocken men när ska jag få sjunga den? Min röst är inte rockig. Därför va det så kul på Folkhögskolan att fick sjunga den här musiken. Kanske om någon läser det här så…, säger hon och skrattar gott.
Gav ut musik själv
Faktum är att Amanda tvivlade på om hon skulle satsa på musiken över huvud taget.
– När jag tog examen från Musikhögskolan var jag osäker på om jag skulle fortsätta med musik. Jag hade ju inte varit runt och gigat i landet. Jag var ganska sökande. Jag jobbade som receptionist och med lite andra smågrejer. Men 2016 så tog jag modet till mig och började spela in min musik och gav själv ut en liten EP på CD med sex spår. Jag kände att jag var tvungen att få ut musiken och kolla om jag kunde komma ut och spela.
Och det är startskottet för en spännande utveckling som skulle ta Amanda Ginsburg till jazztoppen i landet.
– Plötsligt märkte jag att musiken uppskattades. Men det var ju bara jag själv som gjorde allt. Jag blev jätteförvånad. Jag är trygg i mig själv men jag hade inte någon stark tro på att musiken var så bra att den skulle bli så älskad.
Spelades på radio och TV
– För mig betydde det mycket att Jazzradion på P2 spelade min musik. Jag fick även ett Olle Adolphson-stipendium. Jag fick lite uppmärksamhet, säger hon och berättar om nästa steg.
– Jag fick kontakt med Björn Wallgren som är min manager idag. Och han trodde stenhårt på mig även om han kom från ett helt annat håll än jazzen. Och när han kom in i bilden så började andra grejer hända. Han snackade med Naxos, den största distributören av jazz i Sverige. Dom ville ge ut min musik men de sa att jag skulle ta tillbaka min EP och spela in mer musik så det blev ett fullängdsalbum. Och så blev det. En del av min EP blev alltså till mitt debutalbum.
Och då, 2018, så började musiklivet att rulla ännu snabbare. Det som kom att hända förändrade livet så mycket för Amanda att hon insåg att hon var en artist.
– Jag skulle ha min första egna konsert på jazzklubben Fasching i Stockholm. Det var väldigt prestigefyllt. Sedan kom förfrågan om jag ville vara med på Allsång på Skansen och det var ett otroligt fönster.
Hur kändes det att gå ut på scenen på Allsången?
– Redan på våren när allt började så tänkte jag för mig själv. ”vad gör jag här?” Jag tänkte tankar som vad som händer att folk kommer på att jag inte kan något, typ impostor syndrome. Jag har ingen scenskräck men just det där med att bli påkommen med att jag inte har en aning om vad jag håller på med, sökte mig.
Lösningen blev att hon kontaktade en före detta lärare.
– Jag hade en lärare på Musikhögskolan, Christin Lövgren, och hon håller på mycket med scenspråk, rörelseretorik, och jag kände mig tvungen att koppla på henne i mitt liv. Jag hade ju aldrig stått på en så stor scen som på Allsången, aldrig varit med på TV. Jag frågade mig hur man tar in en sådan publik och alla kameror, säger hon.
Och samarbetet fortsatte. Precis som framgångarna.
– Vi jobbar jättemycket tillsammans fortfarande med alla möjliga olika grejer. Sen kom ju grammisnomineringar och så vidare. Jag minns att jag tänkte ”Vet dom om att jag finns? Det var mycket att ta in.
Pandemin förändrade mycket
Sedan kom pandemin med allt vad den innebar för musiklivet, inte bara för Amanda Ginsburg. Spelningar blev det dock. Utan publik. Något som inte var speciellt kul.
– Det som var så konstigt under pandemin var alla streams, livespelningar utan publik som filmades och spelades in. Det kändes så konstigt att spela live ”här och nu” och så skulle folk se det i efterhand och dessutom kunna spola tillbaka. Det tyckte jag var jättejobbigt. Varje konsert är ju unik eftersom det är olika publik – olika möten.
– Jag minns den första streamen vi gjorde. Det var i slutet av mars, precis i början av pandemin. Jag presenterade bandet, något jag gjort jättemånga gånger. ”…och på piano… Filip Ekestubbe…” och så var det helt tyst. ”Ja just det. Jag måste ju fortsätta att prata för det kom ju inga applåder”. Jag blev ställd för en stund och tänkte… ”vad gör jag nu?”
Till slut sade Amanda stopp.
– Efter den live-streamen som blev den sista bestämde jag mig för att jag inte ville göra fler. Jag var helt slut. Då sa arrangören till mig att det inte var konstigt att jag var slutkörd för jag fick ju inte vila. I konserter så vilar man under applåder efter solon och efter låtarna men de applåderna kom ju aldrig då det inte fanns någon publik.
Älskar att turnera
Nu är det dock mycket turnerande. Något hon gillar skarpt.
– Jag turnerar mycket och jag älskar det. Jag släpper musik för att kunna fortsätta att turnera. Det är till och med roligare än att stå i studion. Det är också kul men det känns som att det är mer något som måste göras.
Processen att göra låtar varierar.
– Jag samlar hela tiden idéer men jag skriver musik mer i perioder. Jag gillar att sitta ensam och ta ut låtar. Får jag en låt eller en text på huvudet så skriver jag upp den direkt. Jag försöker även sjunga in idén så att jag förstår hur jag tänkt senare när jag sitter vid pianot, säger hon och svarar då på frågan som inte hann ställas, om hon spelar något instrument.
–Jag spelar piano också men bara för mig själv.
Vilket kommer först när du gör låtar. Texten eller melodin?
– Det är olika hela tiden. Häromdagen satt Filip (Ekestubbe. Reds anm) med sin dator och skrev lite från huvudet, en melodi och jag satt och funderade på text till den. Men jag håller även på med andra låtar nu där jag börjar med texten och därefter skapar jag en melodi. Viktigt för mig är att rytmen i språket är det samma som i musiken. Då är det lätt att uppfatta musiken.
Vardagen inspirerar
Frågan är då vem eller vilka som inspirerar henne.
– Just inspirerande musiker är svårt att säga för att det går i perioder. För ett tag sedan lyssnade jag på Sommar i P1 och hörde Jelassi och blev väldigt inspirerad av hennes text. En annan dag kanske jag hör pianisten Oscar Peterson och inspireras av ett groove. Att gå på konsert är bra för inspirationen men allra bäst är att bara sitta och lyssna på vad folk snackar om på tåget, det är liksom mer i vardagen jag finner det jag vill skriva om.
Svårt med improvisation och jam
Vi kommer in på jazzen och det där med improvisation och att jamma. Det ser ju för oss lekmän så avslappnat och roligt ut. Men så är det inte alltid. I alla fall inte för Amanda.
– Jag tycker det är jättekul med improvisation men jag har en kluven känsla inför det. Jag har en slags skräck för jam. Det är inte ovanligt bland de som sjunger, säger hon och utvecklar sina tankar.
– Erfarenheten efter tio års musikstudier är mycket att det är grabbarna som jammar med varandra. Och det betyder att om man inte får den erfarenheten från gymnasiet så blir det en sorts glapp. Om man sen kommer på folkhögskolor och ska jamma så har jag mognat lite men de andra är längre fram. Skräcken kommer då i att göra fel. Man spänner sig, låser sig eftersom det kanske finns förutfattade meningar om att vi vokalister är sämre på att improvisera och att man måste motbevisa det. Då kommer pressen. Man låser sig och presterar sämre. Därför är jag kluven. Men det är något jag jobbar med. Att våga slappna av och acceptera att saker blir fel. Men faktum är att jag, om jag minns rätt, har blivit inbjuden till jam en gång i mitt liv.
Det är dock inte så att hon inte kan både jamma och improvisera.
– Hemma jammar jag ju själv hela tiden. Och det är kul. Men även om det bara är en repetition och jag spelar med musiker som jag vet är jättesnälla så känner jag att dom inte får fatta att jag inte kan, säger hon och berättar om vad hon gör för att kunna slappna av och släppa loss.
– Jag jobbar stillsamt på det genom att hitta olika ingångar. Nyfikenhet är en bra utgångspunkt. Att testa nytt och känna känslan att… jaha, det blev så… Inte vad jag tänkt mig men vi testar igen.
Amanda betonar också att det improviseras en hel del.
– Gällande improvisation så tänker jag mycket scat. Men någonstans är ju jazzens själ improvisation, att haka på impulser och det gör jag hela tiden genom att frasera om och vara spontan.
Det svenska språket är viktigt
Amanda Ginsburg sjunger uteslutande på svenska. Den svenska musiktraditionen är viktig för henne.
– Jag har två danska musiker med i bandet och vi snackade härom dagen om att Sverige har en väldigt stark tradition av att skriva musik på just svenska. Svenska är ett jättebra språk att sjunga på. Det är något med hur konsonanterna ligger. Dom är ganska perkussiva, det är lätt att svänga till det, det är lätt att sjunga på de svenska konsonanterna – att ta sats i dom. Det är en del av allt. Sedan är det ju mina tankars och drömmars språk. Det är språket som jag får fram flest nyanser i, säger hon.
– Och detsamma gäller ju min publik. Den talar ju också svenska. Det blir inga filter mellan mig och publiken, ingen behöver lägga tid på att översätta. Det är det vardagliga direkta språket som jag vill åt. Detta gör ju även att den som inte är jazzfrälst kan ta till sig av musiken eftersom den har referenser genom språket.
Mycket av jazzen är ju instrumentell. Ett exempel är Jan Johanssons ”Jazz på Svenska”. Det finns dock andra låtar som Amanda Ginsburg vill sjunga till.
– Jazz på Svenska är så otroligt vacker. Den har det som vi i Norden dras till, vemodet. Det är vår folkmusik som dom spelar. Det är gamla traditionella visor. Det finns ju texter till ursprunget. Men Jag skulle vilja skriva en text till Lars Gullis Silhouette. Jag vill spela den låten men med sång. Jag vill sjunga den. Det är ju vårat, sångarnas, ess i rockärmen, att vi kan uttrycka oss i text.
Varför gör du inte det?
– Jag har bara inte gjort det. Än. Det kan mycket väl komma. Det finns massor av andra låtar också.
Mandy & Andy
Senaste skivan hon släppt är tillsammans med gitarristen Andy Fite.
– Andy Fite är gitarrist, låtskrivare och sångare och flyttade till Sverige från New York för lite mer än 30 år sen. Efter gymnasiet började jag ta lektioner av honom i jazzsång och improvisation. Vi hade väldigt kul ihop och efter cirka 2 år kände han att han hade minst lika kul som jag och han kunde inte ta betalt för det men han ville hemskt gärna fortsätta spela tillsammans. Så sen dess har vi haft duon Mandy & Andy lite sådär vid sidan av mitt egna projekt. Det är snart 14 år sedan vi började. Vi släppte vårt första gemensamma album 2017 och inför att vi skulle släppa detta andra album sa en vän till oss: ”Du och Andy, ni tar inte er själva på allvar. Ni är alldeles för bra för att inte göra detta mer ambitiöst.” De orden klingade kvar i mig så vi bestämde oss för att spela in ordentligt i studio istället för i hans gästrum och ger nu ut skivan på Naxos/Ladybird istället för att göra allt själva. Det är främst Andys musik även om vi också har flera co-writes på albumet. Det är enormt rolig musik att sjunga och jag är mycket influerad av Andy i mitt eget sätt att skriva musik. Vi spelar närmast på Babel i Malmö den 27 september, informerar Amanda.
Nu är det alltså jazz på heltid för Amanda Ginsburg. Framför allt turnerande i olika konstellationer. Frågan är då vad hon gjort idag om hon inte haft jazzen.
– Det finns så himla många intressanta saker. Jag kan tänka mig många olika yrken. Något socialt. Kanske terapeut? Det intresserar mig. Men jag har inte behövt tänka på annat än musik. Jag har ju sökt inom musiken efter hand och kommit in på utbildningar. Sedan har allt gett sig efter hand.
Och Amanda verkar lika glad som alla vi andra jazzälskare och värnare om den svenska musiktraditionen att det blev jazz för hela slanten. Och nu väntar en varierad höst innan ett nytt spännande år, 2024, står för dörren.
– Ja jag går och fnular på min tredje skiva nu. Hösten innehåller en aning färre spelningar så att jag ska hinna med att planera för nästa album och sen drar det igång ordentligt igen mot slutet av nästa vår. Det är spännande att se vad det blir.
Priser och utmärkelser (Källa: Wikipedia)
- 2017 – Nominerad till P2 Jazzkatten 2017 (i kategorin ”Årets nykomling”)
- 2018 – Olle Adolphson-stipendiat
- 2018 – Nominerad till P2 Jazzkatten 2018 (i kategorin ”Årets nykomling”)
- 2018 – SKAP:s Jazzpris
- 2018 – Stim-stipendiat
- 2019 – Grammis för Jag har funderat på en sak (i kategorin ”Årets jazz”)
- 2019 – Gösta Lyttkens musikstipendium
- 2021 – Grammis för I det lilla händer det mesta (i kategorin ”Årets jazz”)
Diskografi (Källa: Wikipedia)
Album
- 2018 – Jag har funderat på en sak
- 2020 – I det lilla händer det mesta
- 2023 – Everybody Loves You (med Andy Fite)
Singlar/EP
- 2017 – Vargtimma
- 2017 – Havsmelodi
- 2017 – Flykten från vardagen
- 2018 – Vintern rasar in
