För drygt ett år sedan var jag på konsert på Jazzhus Montmartre i Köpenhamn. På scenen stod superbandet Poratable Infinity med altsaxofonisten Benjamin Koppel i spetsen. Bakom sig hade han basisten Scott Colley, pianisten Jacob Karlzon och Magnus Öström som slagverkare.
Tanken var att spelningen den kvällen och konserten dagen efter skulle resultera i en liveskiva. Det visade sig dock att inspelningstekniken strulade en aning. Men det kan ju kvitta för en skiva har det blivit. Bandet reste vidare till Lugano i Schweiz. Ny inspelningsplats blev Studio 2, RSI, en studio där man kan spela in konserter inför 100-150 åskådare.
Och vilken skiva sen. Den är precis så bra som jag förväntat. Alla i bandet är excellenta musiker och tillsammans blir det rena julafton. Prologen som inleder skivan bygger upp en nyfikenhet. Man undrar vad som finns efter denna. Som en dörr in i okända rum. Och snart blir jag varse om att alla låtar på hela skivan hänger ihop. På något vis är hela skivan som ett stycke, eller som ett hus med många rum. An Enigma är andra spåret på skivan och här visar Benjamin Koppel prov på hur man får en altsaxofon att få publiken att bli andäktig. Där är även ett stycke där de övriga i bandet visar upp ett samspel som får en att tro att de spelat tillsammans sedan länge.
Men så är det inte. Benjamin Koppel har i och för sig spelat med alla musikerna var för sig sedan tidigare men denna konstellation har bara ett par år på nacken.
Jag ska inte gå in och dissekera varje låt på skivan. Det får du själv göra när du införskaffat den. För så bra är den att du bör köpa den om du gillar spännande jazz.
Det finns dock fyra stycken som sticker ut. Det är Interlude I till IV. En googling ger svaret att synonymer till interlude är paus, rast, ro. Rast vet jag inte. Men jag kan få in paus och ro beroende på vilket av de fyra styckena jag lyssnar på. Det står helt klart att Scott Colley har första ”pausen”, Jacob Karlzon den andra och Magnus Öström det fjärde. Det tredje hör vi Benjamin Koppel i samspel med Scott Colley. Alla fyra är mästerverk. Scott Colleys lågmäldhet är perfekt och när det är Jacob Karlzons tur så bevisar han än en gång sin extremt tekniska briljans men framför att så lyckas han förmedla en känsla. Jag blundar och ser framför mig en fjäril som flaxar runt helt utan mål i diset. Jag känner också att där finns något okänt och farligt.
Magnus Öströms bidrag är lika spännande som alla hans soloprestationer är oavsett vem han spelar med. Det är inget trumsolo i vanlig bemärkelse. Istället väcker hans spel nyfikenhet och värme. När sedan Scott Colley smyger in med sitt diskreta basspel så blir det än mer spännande. Fantastiskt bra är det.
Hur som helst. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om skivan. Jag sammanfattar istället att det är en skiva som är ganska lågmäld och vacker men såklart blir det åka av och i sista spåret Quatre-Trois-Deux-Un är introt mjukt experimentellt innan det börjar tas ton. Temat blir glasklart och sakta men säkert (som i flera andra låtar på skivan) skruvas tempot upp och avslutningen är så bra som en konsertavslutning ska vara.
Detta är en skiva som definitivt smakar mer och jag får just nu reda på att bandet kommer att spela på Valby Kulturhus i Köpenhamn den 22 februari. Biljetter köper du här.
Jag hoppas oclså att detta är den första av flera inspelningar vi får höra på CD. Mitt råd till dig som läst såhär långt… köp!
Benjamin Koppel vill jag be om att se över tekniken på Montmartre och bjuda in till ännu en spelning. Jag kommer!