Oz Noy är ännu en musiker som Jazzportens medarbetare Rickard Malmsten har träffat. Gitarristen har många strängar på sin lyra om uttrycket tillåts. En sak är dock säker. Grunden – fundamentet – är alltid jazz.
Att möta Oz Noy är att möta en musiker som gjort sitt eget motto till arbetsprincip: ”It’s jazz — it just doesn’t sound like it.” Med sin särpräglade blandning av jazz, funk, rock, blues och R&B har han skapat ett uttryck som både känns välbekant och fullständigt eget. Oavsett sammanhang låter han som sig själv – kantigt, lekfullt, tekniskt orädd och med en rytmisk nerv som blivit hans signum.
Noy började sin professionella bana redan som tonåring i hemstaden Haifa i Israel. Vid 13 års ålder gjorde han sina första spelningar, och bara några år senare var han en av landets mest anlitade gitarrister, lika självklar i pop och rock som i jazz. När han var 24 hade han blivit en av Israels mest efterfrågade studiomusiker och ingick i husbandet på ett av landets största tv-program – en skola i precision, snabba kast och genrebredd.
1996 tog han det avgörande steget och flyttade till New York. I stadens täta kretslopp av klubbar och jam hittade han snabbt hem. Det dröjde inte länge innan han började spela med trummisar som Vinnie Colaiuta, Dave Weckl, Keith Carlock och Anton Fig – möten som kom att prägla hans syn på rytm, klang och energi. 2003 släppte han sitt första album, Oz Live!, inspelat på legendariska The Bitter End. Sedan dess har han byggt en omfattande katalog med skivor som Ha! (2005), Fuzzy (2007), Schizophrenic (2009) och de båda Twisted Blues-albumen, där hans kärlek till blues, jazz och rock vävs samman med ett karaktäristiskt elgitarrsound.
Utöver sina soloprojekt arbetar Noy återkommande i samarbeten som Ozone Squeeze och har de senaste åren släppt album som Booga Looga Loo, Snapdragon, den akustiska trioskivan Riverside, Fun One (2024) och Recreational Substance (2025). Han är dessutom en uppskattad pedagog, med instruktionsmaterial för bland annat TrueFire, Jazz Heaven och MMMC, och undervisar regelbundet på Berklee College of Music, The Collective i New York och Musicians Institute i Los Angeles.
När vi ses är han precis så som hans musik låter: avspänd, skarp i tonen, och helt utan behov av att förklara för mycket.
Rickard Malmsten: Oz, varmt välkommen tillbaka till Sverige. Hur mår du?
Oz Noy: Bra, tack. Kul att vara här igen.
RM: Du är född 1972 i Israel. Hur såg din uppväxt ut musikaliskt?
ON: Ganska vanlig uppväxt egentligen. Jag började spela när jag var runt tio. Först trummor – men det funkade inte. Sen gick jag till en gitarrlärare och fastnade direkt.
RM: Och det gick fort.
ON: Ja. När jag var femton–sexton spelade jag redan professionellt. Singer-songwriter-gig, jazzjobb, pop, rock. Lite av allt.
RM: Hur var musikscenen i Israel då?
ON: Till min fördel var nivån inte extremt hög. Det gjorde att jag kunde jobba mycket även om jag inte var fantastisk. Det fanns många gig. I dag är nivån mycket högre, men jag vet inte om det finns lika mycket jobb.
RM: Vilka var dina tidiga influenser?
ON: Beatles var den första stora grejen. Sen israelisk rock och pop, och samtidigt amerikansk och brittisk musik – jazz, rock, allt egentligen.
RM: 1996 flyttade du till New York.
ON: Ja. Jag hade gjort det mesta jag kunde i Israel. När man är i tjugoårsåldern har man modet att ta sådana beslut. I dag skulle jag aldrig våga. Men då var det rätt tid. Och många av mina vänner var redan där, vilket hjälpte.
RM: Du fick snabbt fäste på scener som The Bitter End.
ON: Ja, det var mest för att visa upp mig och spela så mycket som möjligt. Det var viktigt i början.
RM: Vem var den första som tog dig under sina vingar i New York?
ON: Ingen superstjärna direkt. Men en bassist som heter Frank Canino – fantastisk old school R&B-basist – han upptäckte mig och introducerade mig för massor av folk. Om någon öppnade dörrar för mig, så var det han.
RM: Du har gett ut runt 10 skivor i eget namn och spelat med en enorm bredd av musiker. Det är svårt att sätta en etikett på ditt spel.
ON: Det kommer från min bakgrund. Jag studerade jazz, så grunden är jazz. Men jag älskade alltid rock och blues och kunde aldrig släppa det. Och jag jobbade mycket i studios. Jag gillade det moderna elgitarrsoundet mer än det traditionella jazzljudet.
RM: Många säger ju att man måste välja.
ON: Ja, mina vänner sa alltid: ”Du måste bestämma dig.” Men jag vägrade. Jag ville göra allt. Det tog många år att få ihop det till ett eget språk. I dag tänker jag inte på det längre. Det är bebop och blues i grunden, med rock- och bluesljud. Men fundamentet är jazz.
RM: Vad är det som fortfarande driver dig?
ON: Jag älskar musik. Det handlar inte bara om att spela. Jag blir fortfarande genuint exalterad av en bra låt, ett bra sound, något nytt. Den känslan finns kvar.
RM: Var ser du dig själv om tio år?
ON: Förhoppningsvis på samma plats – men bättre.
RM: Du turnerar inte extremt mycket.
ON: Nej, inte jämfört med många andra. Jag gör några turnéer om året, några veckor här och där. Det funkar bra för mig.
RM: Vilket råd skulle du ge unga musiker som vill satsa på det här livet?
ON: Älska det. Gör det för att du älskar det. Sluta jämföra dig med andra och sluta tänka på vem som ”lyckas”. Om du verkligen älskar musik och inte är besatt av trygghet, då är det värt det. Pengar kommer och går – oavsett om du är musiker eller jobbar på bank.
RM: Du har spelat med allt från Richard Bona till Harry Belafonte och Cyndi Lauper. Är det någon som påverkat dig extra mycket?
ON: Rytmsektionerna. Att spela med trummisar som Dave Weckl, Vinnie Colaiuta, Keith Carlock, Anton Fig, Jeff ’Tain’ Watts – det ger dig en spark i baken. De formar dig, vare sig du vill eller inte.
RM: Oz Noy, stort tack för samtalet.
ON: Tack själv Rickard.
När intervjun är slut och Oz Noy drar vidare mot nästa spelning, nästa skiva, nästa musikaliska idé, står en sak klar: hans musik bygger på en okuvlig vilja att fortsätta utforska, tänja och förnya. Och kanske framför allt – att aldrig välja bort något han älskar.
Foto i toppen: Yossi Zwecker
