Det är något med att summera ett jazzår som alltid får mig att känna mig lite som en bandledare som försöker få ordning på ett solo som redan dragit iväg åt alla håll. 2025 var inget undantag. När jag bläddrar igenom årets artiklar på Jazzporten och tänker tillbaka på alla musikaliska upplevelser under 2025 så inser jag att svensk jazz är som bäst när den inte låter sig fångas — och att det kanske är just därför jag älskar den.
Festivalerna som vägrar ge upp
Ystad Jazzfestival fortsatte att vara sommarens mest vältempererade hjärtslag, Stockholm Jazz Festival bjöd som vanligt på en kavalkad av internationella och svenska röster. Festivalen i Köpenhamn gör ingen besviken. Sen har vi de mindre guldkornen som förgyllde sommaren. Ödåkra jazzfestival är en tradition och sedan har vi nykomlingen Arild. Jag har från säker källa fått besked på att det blir en ny festival sommaren 2026. Jazzportens rapporter från festivalerna var som små vykort från en värld där människor fortfarande samlas för att lyssna, verkligen lyssna.
Albumen som stannade kvar
2025 var också året då flera musiker släppte album som inte bara passerade revy utan faktiskt fastnade. Unga musiker tog plats med debutskivor som lät allt annat än debutiga. Och mitt i allt dök det upp projekt där jazz mötte elektronika, folkmusik eller bara ren och skär nyfikenhet. Jazzporten skrev om dem med den där blandningen av respekt och upptäckarglädje som gör att man själv börjar lyssna med lite större öron.
Porträtten som stannade kvar
En av årets finaste texter var Christer Åkerlundhs minnesord över sin farbror Hans “Boppen” Åkerlundh. Det påminde oss om att jazzen inte bara är musik — den är människor, historier, skratt, slit och sena kvällar. Jazzporten försöker att skriva om musiker på ett sätt som gör att man känner att man nästan varit där, i replokalen eller på scenkanten.
Och så var det förstås intervjuerna: musiker som berättade om sina misslyckanden, sina oväntade vändningar, sina “jag trodde aldrig det här skulle funka”-ögonblick. Det är svårt att inte känna värme inför människor som vågar vara både briljanta och bräckliga.
Små scener, stora hjärtan
Året avslutades med att ännu en liten scen tog klivet från “vi provar väl” till “vi kör!”. Höganäs Bryggeri blev en symbol för det där: en plats där öl, musik och mänsklighet möts i en sorts improviserad symbios. Det är något rörande med kommuner som vågar satsa på kultur — det är som att se någon sticka ut hakan och säga: “Vi tror faktiskt på det här.”
Och det gör skillnad. För varje liten scen som tänds blir jazzen lite mindre hemlös.
Ett år av farväl och förväntan
2025 var också ett år då vi tog farväl av några röster som betytt mycket. Men varje farväl följs av nya namn, nya projekt, nya ljud. Jazzen är märklig på det sättet: den sörjer och förnyar sig samtidigt.
Mot 2026 — med skratt, värme och öppna öron
När jag nu tittar framåt känner jag samma sak som varje år: en sorts varm förväntan. Jazzen kommer fortsätta överraska oss. Den kommer fortsätta dyka upp på oväntade platser, i oväntade former, med oväntade människor.
Och jag tänker följa med. Med öppna öron, öppet hjärta. Förutom spännande konserter och stora som små festivaler ser jag fram emot att för första gången gästa världens största jazzmässa – Jazzahead, i tyska Bremen.
Tack
Med dessa rader vill jag först och främst tacka mina medarbetare Christer Åkerlundh och Rickard Malmsten samt gästskribenterna Benny Jönsson och syskonparet Lena Birgersson och POP Peterson. Era insatser är för mig och läsarna ovärderliga. Stort tack.
Tack också till Gitte Sundin som skänkte undertecknad sex inbundna årgångar av Orkesterjournalen och Estrad från åren 1940 till och med 1944.
Jag vill även från mitt jazziga hjärta tacka er, ingen nämnd, ingen glömd, som via swish stöder Jazzportens resa till Bremen.
Och avslutningsvis vill jag tacka alla er läsare som följer Jazzporten och hjälper till att sprida jazzens budskap genom att berätta för andra om sidan och även delar inläggen direkt eller via Facebook.
Gott Nytt År
Kary Persson
