Det svenska jazzbandet Hederosgruppen kom den 7 februari ut med en ny platta. Gruppens tredje skiva. De är nu ute på releaseturné. I fredags spelade de på fina Victoriateatern i Malmö. I god tid innan den konserten får jag ett snack med Andreas Sjögren, gruppens saxofonist.
Jag börjar med att ta upp skivans titel – Stilbrott. Ska vi lyssnare förvänta oss något helt nytt, eller vad står titeln för? undrar jag.
– Det är väl mer som en beskrivning av hur vi jobbar, eftersom vi har olika bakgrund. Vi blandar våra stilar och vissa av oss har en tendens att skriva låtar som tar tvära kast inne i låten. Och så har vi gjort en grej av att varje skiva ska heta någonting som började med ST då Martin döpte den första skivan till “Storstrejk”. Det blev “Ståplats” för andra skivan. Och nu blev det “Stilbrott”. Det har blivit ett slags lek.
Andreas funderar några sekunder och ger ett svar till:
– Man kan tolka titeln på olika sätt. Att man bryter stilar mot varandra, eller att man bryter mot en viss stil. Sedan har det varit lika intressant varje gång att se vad vår omslagsmakare, tekniker och producent, Anton Sundell, hittar på för omslag.
Ni är ju fem väldigt kreativa musiker som alla bidrar till kompositionerna. Hur går det till när vi komponerar och sedan träffas i inspelningsstudion?
– Alla kommer med sitt. De sex låtar som jag bidrog med på de två första skivorna har jag skrivit tidigare och spelat in på typ samma sätt som jag gjort med Martins låtar. På den nya skivan är det första gången jag har komponerat just för Hederosgruppen. Flera av Martins kompositioner på de förra plattorna, och en på den nya, är från hans pianosoloskivor. Emil, Josef och Konrad har mer komponerat för oss enkom.
Ni bor på olika orter. Hur ofta ses ni för att repa?
– Vi repar inte så mycket. Jag är väl en del av orsaken till det, för jag bor i Skåne och de andra i Stockholm. Men när vi väl ses blir det väldigt effektivt och spännande. Vi kastar ut våra kompositioner och så ser vi vad det blir av det. Ofta blir det bra. Jag tror att vi bara har kasserat två låtar någonsin.
Innan Hederosgruppen första platta hade Andreas aldrig spelat på någon jazzskiva, berättar han.
– Jag spelade med ett skaband på 90-talet som hette Liberator och var trummis i ett band som hette Quit Your Dayjob. Emil, Josef och Konrad är däremot jazzare. Martin har mer samma bakgrund som jag, mer från ett rock-och folkhåll. Han och jag spelade indierock ihop i början på 90-talet. Det gör kanske att vi bidrar till vårt band med lite rockigare approach.
Er förra platta blev rejält prisad. Du känner ingen prestationsångest den här gången?
– Nej, det tycker jag inte. För mig är det helt magiskt att jag får vara med om vår resa. De första åren var jag som på moln. “Händer detta på riktigt?” Det är först under senare år jag har börjat inse att vi är ett band som har åstadkommit detta. Vi har fått priser och folk verkar gilla oss. Så jag har inga förväntningar, jag är nöjd med allt som har varit hittills.
I år kommer Hederosgruppen ha flest antal gig någonsin. Releaseturnén omfattar 13 spelningar, från Malmö i söder till Luleå i norr. Är det slitigt? undrar jag.
– Jo, men vi är alla vana vid att åka runt så. På 90-talet, när jag kuskade runt i Europa med de band jag nämnt tidigare, var det däremot helt sjuka avstånd. Jag jobbar heltid som audionom, medan de andra i bandet är heltidsmusiker. Så jag tycker det är extra lyxigt att få komma iväg på en turné.
Giget i Malmö i fredags var slutsålt och kvintetten levererade, precis som väntat, en fantastisk konsert. Martin Hederos stod som vanligt upp vid synthen, med den långa luggen virvlande som rotorbladen på en helikopter. Fullt ös!
Under de två timmarna fick vi höra alla elva spåren från Stilbrott. Spännvidden på skivan är stor – från den korta och stillsamt vemodiga “Här kommer en dikt som jag skrev inatt”, med känsligt trumpetspel av Emil Strandberg, till mer groovy pianospel i “Vargvalsen”.
Skivan inleds med “Oreglerade älvar” som börjar med piano, trummor och handklapp, sedan kommer basen och blåset in och till slut även körsång i bakgrunden. Tempot ökar i mitten av stycket. Det är en svensk känsla, som i flera av de andra låtarna. Folktonen finns också ofta med i gruppens kompositioner, som exempelvis i “Mulmen”.
“Ni kan ju fundera på vad mulm betyder”, sade Andreas Sjögren till oss i publiken på Victoria. Så det har jag googlat. Mulm är benämningen på de murkna träfibrer som samlas i botten på ihåliga lövträd och som blandas med fågelspillning, svampar och bakterier.
I “It’s A Shane” börjar med Josef Kallerdahls basspel och ett tickande läte, som en metronom eller en klocka. Kompositionen övergår till att låta som musik i någon av de serier jag följde på tv i slutet på 60-talet. På typiskt manér för den här gruppen blir det sedan ett tvärt kast mitt i, med rytmbyte, tills allting ebbar ut i ett industriellt gnisslande – ljud som Martin frambringar på sin synth.
Flera av titlarna är udda och humoristiska, som “Torpstora flyttblock” och “Speakern i kistan”. En ovanlig sak med Hederosgruppen är, som nämnts, att alla komponerar. På Stilbrott finns dock ingen låt av trummisen Konrad Agnas, men på konserten spelades hans “Bismillah bebop”, från förra plattan, Ståplats.
Gillar man Hederosgruppens två första plattor kommer man säkerligen gilla Stilbrott också. Som på de två tidigare skivorna pryds omslagen av fina linoleumtryck av producenten Anton Sundell. Jag gillar att spela fysiska skivor, men Hederosgruppen tycker jag är ett band som även måste upplevas live. På skivorna är soundet putsat, mer återhållsamt. Så även på Stilbrott. I mötet med publiken släpper gruppen loss mer. När Martin Hederos går igång på alla cylindrarna kan hans solon låta rent psykedeliska.
Hederosgruppen består av:
Martin Hederos, piano och orgel
Emil Strandberg, trumpet
Andreas Sjögren, sax och basklarinett
Josef Kallerdahl, kontrabas
Konrad Agnas, trummor
Text, foto, film: Christer Åkerlundh