Svante Söderqvist och hans trio är inne i en intensiv period. 15 konserter den här våren. I torsdags gästade de Helsingborg, inbjudna av föreningen Jazz i Helsingborg, för en spelning i Mariakyrkan.
De inledde med Ny ankomst, från trions första platta Arrival. En låt som Svante komponerade efter den stora flyktingvågen 2015. Han träffade då en av flyktingarna, som själv var musiker. En syrier, om jag hörde rätt.
Det var intressant att få förstahandsinformation om hur en flykt genom Europa hade gått till, tyckte Svante, men även intressant att träffa en musikerkollega från en annan kultur. De försökte spela ihop, men det gick inte. Syriern spelade bara klassisk arabisk musik. Svante skrev då Ny ankomst i ett försök att skapa något som de kunde spela tillsammans, men de lyckades ändå inte mötas.
Trion, med Svante på kontrabas och cello, Adam Forkelid på piano och Calle Rasmusson på trummor, fyllde under kvällens enda och långa set de höga pelarvalven i 1400-talskyrkan med underbar musik. Man hade kunnat sätta på mig ögonbindel och släppa ner mig med helikopter och jag hade direkt kunnat säga “det är en svensk grupp som spelar!” Som låten Vandringen, som är inspirerad av just en vandring i de svenska fjällvärlden. Där märktes influenser av svensk folkmusik. Adams pianospel flödade som rinnande vatten i en fjällbäck. Och så den lugna låten Tännforsen, namngiven efter Sveriges största vattenfall utanför Åre, där Svante spelade cello och nynnade på sitt karakteristiska sätt. Ett mycket svenskt sound!
Men kvällen bjöd på bredd. I The Man With the Blue Hat, fick vi höra kubanska rytmer, där Calle smög med mycket cymbaler i bakgrunden. Och i Michel kom en fläkt från Paris. Låten är en känslosam hommage till den franske kompositören Michel Legrand, som Svante håller högt. (Han är inte ensam om det. Rigmor Gustafsson hyllar Legrand med en hel platta – On My Way to You).
Ett udda inslag var Stevie Wonders He’s Misstra Know-It-All – kvällens enda cover – i en fin tolkning av 70-talslåten.
I The Rocket, titelspåret på gruppens andra platta, brakade det loss rejält. Efter ett vackert inledande tema på piano kom en brutalare sekvens som stegrades mer och mer. Nu trummade Calle för fullt för första gången och Svante rörde sig i mollregistret med sin stråke. Baskaggen smällde som explosioner. Och explosioner är just vad titeln syftar på. Låten är en kampsång för Ukraina och deras rätt att få tillbaka sitt land, förklarade Svante.
Efter konserten fick jag en intervju med trion. Jag frågar om det är stor skillnad att spela i en kyrka jämfört med i en konsertsal eller jazzklubb. Det är det, svarar Adam. Det är en helt annan akustik i en kyrka. Calle fick hålla igen med trummorna.
– Man försöker alltid forma musiken efter det rum man är i, både akustiskt och stämningsmässigt, och hitta ett sätt som får det att fungera och låta naturligt, förklarar Calle.
Svante fyller i:
– Om man spelar på en rökig jazzklubb kanske man inte spelar det mest finstilta. Då ligger man kanske lite högre upp på skalan. Här tar man ner det och kan göra mycket mer med de finaste, mest lågmälda växlarna. Då kör man kanske inte det mest ösiga.
Lite ovanligt med cello inom jazz.
– Ja, precis. Det beror på att cellon var mitt huvudinstrument under skoltiden. Klassisk cello. Sedan blev det kontrabas under mina verksamma år. Jag tog bara fram cellon då och då, svarar Svante.
– Men när jag började skapa mitt eget projekt insåg jag att cellon måste vara med. Den är en betydande del av mig som musiker. Och sedan kände jag att ska man vara en trio, när det redan finns så många andra jazztrios, då kan man göra mycket mer med en cello och få en dimension till.
Alla tre komponerar, men i trion är det främst Svantes musik man spelar, med ett undantag denna kväll – The Man With The Blue Hat – som är Adamas komposition.
– Grunden är att jag har sett trion som min arena, där jag kan skapa. Tidigare har jag i många år jobbat som sideman i olika band, så nu när jag väl har mejslat fram ett uttryck som är jag, då tycker jag det är kul att måla tavlan, säger Svante.
Det är väldigt stimulerande att ge så många konserter på raken, tycker alla tre.
– Man kan leka med materialet, i den bemärkelsen att man vet vad som kommer att hända. Första gångerna man spelar efter en ny platta vill man se till att låtarna blir som man vill, att man får fram kärnan i låtarna. Nu när vi har spelat så mycket känns det som att vad vi än gör, även när det händer oväntade saker, så landar vi på fötterna, menar Svante.
Det ger en trygghet både i gruppen och materialet, tycker Calle. Gruppen behöver inga noter.
– Det vanliga är att man repar väldigt mycket, sedan ger man en konsert. Man hinner inte landa i materialet.
Samtalet kommer in på hur konsertbranschen, inte minst besökarnas beteende, har förändrats efter pandemin, men denna artikel hade blivit för lång om jag hade återgett allt.
– Det finns flaskhalsar. Det är kö på jazzklubbarna nu. Det är så många musiker som vill spela. Även stora artister har ännu inte har kunnat göra de turnéer som skulle ha gjorts under pandemin, för det är fullt på alla spelställen. Och det har varit problem med att få en vinyl pressad, för det är så många som vill göra skivor, berättar Adam.
Text: Christer Åkerlundh
Foto och film: Kary Persson