Jazzporten är inget utan sina läsare. Och inte heller utan sina medarbetare. Därför vill jag presentera Christer Åkerlundh, som inte bara är en driven jazzälskare, utan även journalist.
Här presenterar han sig själv.
– Jazzen har alltid funnits i mitt liv, men inte så att jag bara har lyssnat på jazz. Jag har seglat iväg åt alla möjliga håll som en annan upptäcktsresande – hårdrock, soul, elektronisk musik, reggae, hiphop, klassisk musik, mm. Men jag har alltid kommit tillbaka till jazzen. Det har varit min hemmahamn.
Första jazzplattan jag fördjupade mig i var Miles Davis studioalbum Bitches Brew från 1970. Jag gick i gymnasiet i Stockholm och året var 1974. Det var storebrorsan till en av mina klasskompisar som hade dubbel-LP:n. När storebrorsan inte var hemma satt lillebrorsan och jag och smygspelade plattan i sovrummet de delade. Det var där jag även lärde mig älska Frank Zappa.
Sedan gick det undan. Flera av oss i gymnasiegänget började lyssna på jazz-fusion – Billy Cobham, Mahavishnu Orchestra, Weather Report, Larry Coryell, med flera. Jag var med i något som hette Scandinavian Music Club och köpte Chick Coreas skiva The Leprechaun. Det blev min första egna jazzskiva. Särskilt gillade jag låten Imp’s Welcome.
Det blev så småningom också en del livekonserter, bland annat på Fasching – Pat Metheny, Bengt Bergers Bitter Funeral Beer Band, Bernt Rosengren och andra – men inte så många ändå för jag hade rätt skral ekonomi efter plugget och engagerade mig i en förening som gjorde att min fritid reducerades betydligt.
1987 pluggade jag i Italien och passade på att gå på Umbria Jazz Festival. Den 12 juli såg jag Miles Davis spela. Jag stod nästan ända framme vid scenkanten på planen i stadens idrottsarena och fick se ikonen kliva ut på scenen med solglasögon, trendigt pösiga discobyxor och glittrig jacka med axelvaddar. Coolheten personifierad. Bandet spelade bland annat Tomaas, Portia, Full Nelson och Splatch från plattan Tutu som släpptes året innan, och även covers av bland annat Prince- och Michael Jackson-låtar. Mitt livs största konsertupplevelse! Kommer aldrig att glömma den kvällen.
Under åren med uppväxande barn hemma blev det vare sig skivinköp eller konserter. Men nu när jag har slutat jobba blir det desto fler konserter och skivsamlingen växer och frodas. Jag har också lärt känna några jazzmusiker. De är avspända och väldigt trevliga människor.
Jag gör inte anspråk på att vara expert på någon jazzgenre, musiker eller grupp. Så förvänta er inga avancerade recensioner. Däremot är jag en driven journalist efter 35 år i branschen. Jag har lätt för att ta kontakt med folk och göra intervjuer, så reportage kan jag skriva utan större ansträngning.
Hemma lyssnar jag på jazz dagligen. Miles Davis är fortfarande den jag håller högst, favoritinstrumentet är saxofon och epoken jag helst lyssnar på är 1950- och 60-talet. Som tur är gillar min hustru också musik och är bred i smaken, så när jag går på konsert är hon därför nästan alltid med. Jag har försökt att indoktrinera mina barn, men det har inte gått. I alla fall inte än. Men skam den som ger sig!