Ur arkivet: 2015 mötte Jazzportens Rickard Malmsten trumpetaren och jazzpionjären Ulf Adåker för ett samtal om hans långa musikaliska resa. Som ledare för fusionbandet Egba och central gestalt i svensk jazz sedan 1970‑talet berättar han här om bandets utveckling, sina influenser och sitt arbete som pedagog vid Kungliga Musikhögskolan.
I detta samtal, som ägde rum den 15 maj 2016, mötte jag den legendariska trumpetaren Ulf Adåker. Ulf, född 1945 i Stockholm, har varit en central figur på den svenska jazzscenen i över 30 år. Som ledare för fusionbandet Egba, som bildades 1971, har han spelat på de flesta av de skandinaviska jazzklubbarna och festivalerna, samt turnerat i många länder. Han har varit en viktig innovatör inom jazzfusion och har spelat med flera prominenta musiker såsom George Russell, Mike Gibbs, Anthony Braxton, Bob Brookmeyer, och många fler. Ulf har också komponerat majoriteten av låtarna för Egba och var med och skapade ett helt nytt uttryck i svensk jazz.
Genom åren har han dessutom blivit en viktig pedagog, bland annat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där han har undervisat sedan 1984. I intervjun pratar Ulf om sin långa resa inom musiken, utvecklingen av Egba, och de influenser som har format hans spel och kompositioner.
RM: Ja, nu sitter jag här med den trumpetaren Uffe Adåker, som har varit med sedan den gamla kungen dog, i stort sett, inom svensk jazz.
UA: Stämmer det? Jag vet inte när kungen dog, jag kommer inte ihåg. Men det stämmer nog.
RM: Och det här bandet, Egba, sträcker sig tillbaka till tidigt 70-tal.
UA: Ja, 1971 bildade vi det.
RM: Kan du berätta lite om hur du började?
UA: Det var en brytningstid inom jazz. Vi fick mycket influenser från world music, funk och svart musik överhuvudtaget. Det var när plattor som Bitches Brew och Mahavishnu Orchestra kom, och så vidare. Det var helt nytt. Vi var några som var väldigt fascinerade av detta och träffades för att försöka spela åt det hållet.
RM: Det är ju svårt att sätta en etikett på jazz, det är ju så stort. Men när Bitches Brew kom, så blev det nästan en form av fri jazz. Man ska kanske inte säga att Miles Davis startade den, men han gjorde den populär för allmänheten. Era första skivor, var de också fulla med mycket instrumentala inslag och improvisation?
UA: Ja, nästan bara instrumentalt. Det har varit så hela tiden, förutom då Ahmadu Jarr, som sjöng lite afrikanska låtar och så där. Men det har verkligen varit instrumentalt. Det som särskilt skiljde oss från andra var just den här rytmen. Det här backbeatet som kom från svart funk, det var det som vitaliserade musiken på ett sätt. Så vi tog till oss den biten, rutbeatet, men försökte samtidigt hålla jazzens harmonik och form. Vi gjorde låtar med många ackord och så vidare, och lirar på och improviserade över
RM: Och de banden då? Tänker du på exempelvis The Meters?
UA: Ja, The Meters är ett bra exempel, men vi var också inspirerade av Weather Report och Chick Coreas band. De blandade verkligen olika influenser, spelade solon, men behöll jazzattityden, även om den var mer expressiv och rytmisk.
RM: Har ni alltid kört eget material?
UA: Ja, nästan hela tiden. 95 procent.
RM: Så Weather Report hade redan slagit igenom globalt då?
UA: Ja, de var på väg. De hade precis startat.
RM: Och den vågen av musik smittade även av sig i kalla Sverige?
UA: Ja, precis. Det var ett nytt sätt att tänka på musik. Man delade inte upp låtar på samma sätt längre. Det var mycket modalmusik, basostinater och så vidare. Det kändes spännande. I Sverige var vi kanske de första som verkligen tog det på allvar. 1974-75 gjorde vi plattan Jungle Jam, och det var den som vi slog igenom med.
RM: Har ni haft en stor sättning hela tiden?
UA: Ja, vi var sju från början, vi hade även gitarr med. Men de senaste åren har vi varit sex
RM: Är det för att få en krona extra när man går in från jobbet?
UA: Haha, nej, inte alls. Janne Tollf var ju en av de ursprungliga gitarristerna, och han skrev mycket av musiken. Men han dog olyckligt i början av 90-talet, och det var svårt att ersätta honom.
RM: Så länge?
UA: Ja, och dessutom hade Stefan en så stor syntpark, så vi behövde inte en gitarr längre. Vi hade alla ljud man kunde tänka sig. Elektroniska ljud blev också en viktig del av vårt sound.
RM: Ni var på Kuba?
UA: Ja, precis. Vi var inbjudna på Kuba och jag var där en månad. Sverige och Kuba hade ett kulturutbytesavtal på den tiden. Irakere kom till Sverige och vi åkte till Kuba.
RM: Och Chucho Valdés?
UA: Ja, och Bebo Valdés var också där i Sverige, hans pappa alltså.
RM: Så under den här tiden, var det många amerikaner som bodde i Sverige?
UA: Ja, precis. Don Cherry bodde här, likaså Albert Einar. Det var en stor influx av amerikanska musiker under hela den här perioden. Tänk på 60-talet och Yulins cirkel, en otrolig import av amerikansk jazz.
RM: Har du några tidiga minnen från en spelning som verkligen satte avtryck?
UA: Ja, Chick Coreas kvartett till exempel. Det var första gången jag hörde Jazz spelas live. Det var en stor inspiration.
RM: Var det efter Light as the Feather
UA: Ja, precis. Det var precis då.
RM: Och vilken spelning var det? Någon särskild?
UA: Det var på Gyllene Cirkeln, de spelade några dagar där. Baiti Moreira, brasiliansk trummis, Joe Farrell, Elvin Jones, Chick Corea. Det var deras sätt att lira rytmiskt som var så fascinerande.
RM: Men har du haft andra egna grupper också, kvartetter och så vidare?
UA: Ja, absolut. Det har varit mycket parallellt. Vi spelade mer traditionell jazz på senare år
RM: Om du skulle rekommendera en av Egbas skivor, vilken skulle du säga?
UA: Ja, det är svårt att säga, de spretar åt olika håll. Jungle Jam var den som verkligen satte oss på kartan, och folk pratar fortfarande om låtarna därifrån
RM: Kommer ni att spela något från Jungle Jam ikväll?
UA: Ja, visst. Absolut. Flera av dem
RM: Är den plattan den mest dansanta?
UA: Ja, kanske. Alla våra skivor har något dansant i sig. Men vi gjorde också en period där vi kallade oss för Electronic Groove and Beat Academy. Då jobbade jag mycket med syntar och datorer. Vi hade upp till sex syntar som styrdes av datorer och allt var förprogrammerat. Det var väldigt tidigt, faktiskt innan andra hade börjat med det
RM: Det var före sin tid, kan man säga.
UA: Ja, verkligen. Men den plattan är väldigt kul, helt annorlunda. Det var slutet på 90-talet, 97-98.
RM: Är du från Stockholm ursprungligen
UA: Ja, jag har bott här hela mitt liv.
RM: Född och uppväxt här? Var i söderförorterna?
UA: Nej, jag har bott 40 år på Vasastan, på Rörstrandsgatan.
RM: Okej. Så du minns vänstertrafiken?
UA: Ja, jag minns övergången
RM: Det var ju en stor förändring.
UA: Ja, det var det.
RM: Uffe, du har ett stort öra för att utveckla och visa framåt. Tack för att du kom hit och delade med dig av musiken
UA: Tack själv, kul att vara här.
Under samtalet reflekterar Ulf Adåker över de många musikaliska förändringarna han varit en del av, från jazzens guldålder till den moderna fusionen. Hans band Egba har inte bara varit ett sätt att spela musik, utan också ett sätt att kommunicera med en ny publik och utmana musikens gränser. Han berättar om sina erfarenheter från Kuba, där han var en del av kulturutbytesprogrammet, samt sina möten med internationella jazzikoner. Idag är han fortfarande en aktiv och inflytelserik del av den svenska jazzscenen, samtidigt som han utbildar framtida generationer av musiker.
Vi tackar Ulf för ett inspirerande samtal och ser fram emot att höra mer av hans musik och de kreativa projekt han fortsätter att vara en del av.
Foto i toppen: Hans Österman