Fredagen den 2 augusti var en stor dag i Ystad. Klockan 16.00 Gick Magnus Öström, Dan Berglund och Joel Lyssarides upp på scenen i den anrika teatern. En av de allra största höjdpunkterna på årets jazzfestival i den lilla staden vid sydkusten började. E.S.T 30. En av, i mitt tycke, de bästa låtarna som gjorts, alla kategorier inledde. From Gagarins Point Of Wiew. Efter låten berättade Magnus Öström att det var nära att låten inte kom med på skivan som sedermera fick just den titeln.
Efter inledningen bjöds det på den ena klassiska EST-låten efter den andra. Scenen fylldes på med Ulf Wakenius, Fredrik Ljungkvist och Verneri Pohjola. Och som grädde på moset så kom Lina Nyberg upp på scenen och sjöng Waltz For The Lonely Ones och de stående ovationerna har aldrig varit mer befogade. Denna konsert kommer att gå till historien som en av de bästa som någonsin uppförts i landet. Full pott på rubbet!
Några dagar efter konserten fick Jazzporten en öppenhjärtig intervju med Magnus Öström och han höll med om att konserten hade något speciellt.
– Det var jättekul. Vi hade otroligt roligt. Både publiken och lokalen var fantastiskt fin. Det var fint att få göra den på hemmaplan, i Sverige. Det har vi inte gjort sedan i oktober förra året, säger han.
Det var E.S.T. 30s femte konsert. En i Köln och en i Stockholm förra året, sedan Jazz Baltica i Tyskland, Garana i Rumänien och nu i Ystad i år. Frågan är om det kommer att bli E.S.T. 35 och 40 också?
– Jag har faktiskt ingen aning, säger Magnus och skrattar hjärtligt.
– Vi hade bara tänkt göra dom där två konserterna förra året. Men gensvaret var mycket större än vad vi hade trott. Då tänkte vi att vi gör några enstaka utvalda konserter här och var. Vi tyckte ju också att det var fint att återvända till musiken. Det är ju synd att Esbjörns och trions fina musik ska ligga i byrålådan. Den är för bra för det tycker jag.
Ett gig till blir det i alla fall.
– Ja, vi ska till Jazztage i Leverkusen i november. Det är en stor festival som funnits länge och där vi spelat ett par gånger med trion back in the days. Sedan vet jag att det finns förfrågningar nästa år men vi får se.
Är det samma låtar på alla konserter.
– Hittills har det varit så. Vi har utgått från de första konserterna. Vi har spelat de så kallade största hitsen och sedan gjort lite nedslag, som till exempel Waltz for the Lonely Ones från vår första skiva (When Everyone Has Gone från 1993) för att försöka sprida ut det lite. Och för att det är fina låtar. Det är också viktigt att hitta en balans och en helhet. Men om det fortsätter, vilket vi inte vet, så är det klart att det kommer in andra låtar. Det finns ju mycket att välja på.
De två konserterna i Köln och Stockholm spelades in och släpptes som en liveskiva i april i år. Ett mästerverk. Kvalitén på inspelningen är otroligt bra. Speciellt med tanke på att det är just en live-skiva.
– Vår ljudtekniker Remi Bourcereau, som alltid är med på våra konserter, har spelat in och mixat i sin studio i Paris. Han har gjort ett fantastiskt jobb utifrån förutsättningarna. Han har fått en förhållandevis bra kombination av luft och närhet trots akustiken, framför allt i den stora lokalen i Köln.
I Ystad var det samma band som tidigare men med ett undantag. Magnus Lindgren ersattes av Fredrik Ljungkvist.
– Vi har ju lyckats välja musiker som är fantastiskt bra och som vi tycker väldigt mycket om. Dessutom har ju alla sina egna band och egna projekt. Men det är också fint att kunna få till andra gäster, eller vik om man säger så, när någon inte kan. Vi tycker om sättningen, den där bredden så att man får ett bredare sound.
När vi når Magnus så sitter han och övar på något helt nytt.
– Jag är i min studio i Stockholm, en lokal där jag har mina grejer. Jag sitter faktiskt och övar på filmmusik. Jag har en inspelning i dagarna i Atlantis Studios här i Stockholm. Det ska bli kul.
Magnus Öström är med i fler konstellationer.
– Huvudkonstellationen är Rymden med Dan Berglund och Bugge Wesseltoft. Sedan har jag spelat med Lars Danielssons Liberetto sedan 2009, året efter att Esbjörn gick bort. Det är fantastiskt fint och kul att vara med i. Sedan har jag börjat spela med den danske saxofonisten Benjamin Koppel i Köpenhamn. Det är en väldigt rolig kvartett med Scott Colley på bas och Jacob (Karlzon) på piano. Det är annorlunda, på ett sätt mer jazz men också väldigt fritt och öppet. Det är som ett annat rum för mig. Plus då mitt eget band Magnus Öström Group.
Av naturliga skäl blir det mycket farande land och rike runt.
– Den här sommaren har det dock varit en väldigt fin balans mellan hemma och borta även om jag varit ute och rest mycket. Nästa vecka ska vi med Rymden till Oslo Jazzfestival. Vi spelar där den 16:e.
Blir det inga gig med Rymden i södra Sverige eller Danmark inom det närmaste?
– Nej, tyvärr inte. Det närmaste är att vi ska till Polen i oktober. Sen ska vi ut i Europa. Jag har inte så mycket koll på det just nu, säger Magnus och skrattar.
– Jag ska dock göra lite Sverigejobb med mitt eget band i december. Det ska bli kul. Vi spelade ju lite förra året när plattan kom men sen har det varit en massa annat som hänt. Det har blivit så att jag spelar väldigt sällan i Sverige. Så jag blir glad när jag får spela på hemmaplan.
Med tanke på hur mycket du reser och spelar… hur har du tid att repa in vad du ska spela med andra band och framför allt, hur hinner du göra egen ny musik?
– Det är trots allt 365 dagar på ett år och jag är ju inte ute och spelar hela tiden. Man jobbar i sjok periodvis med sin egen musik. Så gör jag i alla fall. När jag skrivit musik och spelat in en skiva och turnerat så blir det en liten paus innan jag börjar skriva igen. Det finns utrymme. Men såklart. Ibland kan det bli lite rörigt. Jag hade bland annat fyra olika grejer i olika sammanhang på en vecka tidigare i somras. Då blev det lite spännande. Men jag kan ju repertoarerna när jag kommer så det blir inget jätteproblem. Det är fantastiskt kul också att göra olika saker med folk man gillar. Jag känner mig otroligt priviligierad över att få vara med fortfarande. Det kommer många fantastiska nya musiker hela tiden. Jag är tacksam för att få vara med där ute.
Hur många gig blir det i år?
– Det blir inget jätteextremt år i år. Det blir kanske upp åt 100 spelningar kanske? Men det är inte uppe på Pat Metheny- eller John Scofieldnivårerna. Dom turnerar 250 dagar om året. Jag blir inte miljonär men jag håller mig flytande.
Förr hade större band stora inkomster på skivförsäljning plus att de turnerade. Men de senaste decenniet har det hänt mycket som ställer till det för många musiker och band.
– Det är intressant att se att efter covid-åren kom vi ut till en helt annan värld. Det är mycket tuffare, svårare för alla band. Klubbar har lagt ner, folk är fortfarande lite skeptiska. Vi har bra med folk när vi är ute men vi känner att man inte vet var det ska ta vägen. Och genom streaming finns det inga pengar att hämta. Det är livescenen man arbetar med.
Vi pratar lite om skivor. E.S.T är ett av banden som släppt och fortfarande säljer såväl CD- som vinylskivor. En favorit i min skivhylla är dubbel-LP:n Leucocyte. Det märkliga är att där bara är musik på tre sidor. Hur blev det så?
– Jag vet faktiskt inte varför vi gjorde så, säger Magnus och skrattar igen.
– Vi kände att det skulle bli bättre och lägga ut musiken på tre sidor istället för fyra. Men ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur vi tänkte… hahahaaa. Men kul att du gillar den.
Skivan är mycket speciell. Albumet spelades in under två dagar i januari 2007 och det som gör skivan så speciell är att bandet inte hade några låtar när de gick in i studion. De gick helt enkelt in och började spela. Och spela in.
– Det var väldigt roligt att göra Leucocyte – att spela helt fritt från scratch. Det är helt fri musik även om det låter som låtar. Det var något som vi verkligen ville utforska. Just dom fria partierna hade blivit större på konserterna och detta ville vi fånga upp i studion också. Att bara gå in och göra det.
Vad som hände sedan är fortfarande nästan ofattbart, overkligt. Esbjörn Svensson avled i en drunkningsolycka den 14 juni 2008 och albumet gavs sedan ut några månader senare.
Magnus, som varit vän med Esbjörn sedan barnsben har svarat på tusen frågor om vad som hände och har ältat det tusen gånger fler för sig själv. Vi håller det kort.
– Det var som att dra undan mattan för så många ben samtidigt, säger Magnus dämpat efter en stunds tystnad.
Den som följer Magnus på sociala medier kan inte ha undgått att notera att han är glad för fika.
– Det kommer från min uppväxt. Min mamma och även min mormor och morfar hade sin tre-fika. Det var klassiskt när man hälsade på. På den tiden var det verkligen sju sorters kakor. Det har hängt med i alla tider. Man har ju en fot i det gamla på något vis.
Vad är det som är så speciellt med att sitta på kaféer?
– Det är något speciellt att vara i en miljö bland folk där man är mer eller mindre anonym. För mig är det som en meditation. Det betyder väldigt mycket. Det ser ju ut som att man bara sitter och fikar, att man latar sig. Men jag har insett mer och mer att det handlar om så mycket mer. Att bara få en lugn stund. Att få vara för sig själv. Jag går ju oftast på fik själv. Även om jag fikar med andra så tycker jag bäst om att gå själv. Man kopplar ifrån, man får idéer, man kanske läser en dagstidning eller någon bok. Det blir någon sorts input som sen kommer ut i musiken faktiskt. Det är ett sätt att klara av livet.
Kaféerna idag skiljer sig från hur de såg ut för några decennier sedan. Något Magnus har åsikter om.
– Gällande kafé gillar jag… jag brukar kalla det för tant-kafé. Och då menar jag tant i ytterst positiv mening. Jag börjar låta som en grumpy old man men jag tycker det är tråkigt att många av dom gamla fina kaféerna har lagts ner och gjorts om till latteställen som jag kallar det. Där alla stolar är lika dana. Allting är fyrkantigt och hårdare. Jag tycker om dom där gammeldags ställena. Därför gillar jag att gå på kafé i städer som Wien till exempel. Dom har en tradition på något sätt. Ett av mina favoritkaféer är Café Hawelka i just Wien. Det är ett gammalt klassiskt kafé där konstnärer och filosofer satt med alla andra möjliga vanliga människor.
Och vad beställer du då?
– Oftast tar jag vanligt bryggkaffe med mjölk och sen finns det risk att jag tar någonting till. Men jag är ingen super-bakelsemänniska. Men gärna en kaka eller en kanelbulle. Men ibland slår jag till med en Budapest eller nåt… hahaha.
– Men så klart tar jag även seden dit jag kommer. Är jag i Italien så tar jag en cappucino.
– Nu får du mycket detaljer. Det är en viktig avdelning, säger han och ger ett exempel på hur viktigt det är.
– Ibland tänker jag att det kanske börjar bli dags att göra en bok av det. Man reser ju runt och har varit på så många ställen. Vi får se var det slutar…. Hahahahaaa
På hemmaplan när Magnus var ung så var det allt annat än latte som gällde. Inte ens vanligt bryggkaffe.
– Min bror hävdar att något ställe i Stockholm måste börja med kokkaffe. Det kanske finns men varför inte fler? Det är det jag är uppvuxen på.
Vi återvänder till musiken och det faktum att det var Magnus som nästan alltid var den som satte titlar på låtarna som Esbjörn lade grunderna till.
– Ja, det blev så. Jag vet inte riktigt varför. Men jag har alltid tyckt om att skriva. När jag var liten, 14-15 år så skrev jag dikter. Jag har alltid tyckt om ord och jobbat med ord. Och när Esbjörn och jag började jobba ihop i trion så hade han problem med titlarna. Han tyckte det va svårt. För honom var musik, musik. Han skrev liksom inte programmusik. Han kunde inte titta på en vacker blomma och sedan skriva en låt om en blomma. Eller en vacker utsikt eller något sådant. Han hade så mycket musik i sin renaste form. Han skrev mer utifrån ren känsla och sin sinnesstämning, säger Magnus.
– Sen blev det att jag började komma med förslag och han gillade det. För mig var Esbjörns musik, hans låtar, lätta att associera till hela filmer och storys. Och eftersom att jag tycker om att jobba med ord så blev det så. Jag vet inte om jag har någon talang men jag har någon slags känsla. Det är många som genom åren har kommenterat titlarna – att det har betytt mycket för ingången till låtarna. Och det känns väldigt fint.
Vi avslutar samtalet med att diskutera eventuella framtida gig i Skåneregionen och rent av i Landskrona där Jazzporten har sin utgångspunkt. Faktum är att det till och med bildats en ny förening i staden, Jazz i Landskrona. Och i staden finns en teater som sjuder av liv.
– Det hade varit fantastiskt att få komma dit. Det är något vi får försöka få till, avslutar Magnus Öström efter att han blivit lovad en gofika. När, och inte om han kommer.
Bilden i toppen är från en soundcheck på Montmartre i Köpenhamn i höstas då Magnus Öström spelade med Benjamin Koppel och hans kvartett.