Den 9 oktober släpper saxofonisten och kompositören Lisen Rylander Löve sin andra soloskiva, In Fields Of Time – ett verk som fortsätter hennes konstnärliga utforskning av jazzens gränsland. Med en internationell karriär inom jazz, frijazz, improvisation, elektronika och experimentell musik har Rylander Löve etablerat sig som en av Sveriges mest nyskapande musiker. Jazzporten har haft ett snack med Lisen och även lyssnat på plattan. Och ni som känner till min musiksmak, ni vet att detta är något som jag gillar. Skarpt!
I pressmeddelandet jag först fick stod att skivan In Fields Of Time kretsar kring upplevelsen av tidens föränderlighet – hur vi kastas mellan dåtid och framtid, och hur vi ibland lyckas stanna upp i nuet. Den berör också personliga teman som saknaden efter en far och den tomhet som följer efter en förlust, vilket ger musiken en emotionell tyngd och existentiell klangbotten.
Jag frågar henne om genrer. Är det jazz? Efter en stunds tystnad och eftertanke svarar hon.
– Det är svårt att sätta min musik i någon genre även om man måste göra det ibland. I skivaffären hamnar den nog under jazz eller experimentellt. Ibland kan det hamna under elektroniskt men jag tycker inte att det stämmer riktigt. Elektroniken jag använder mig av är inte grunden i det jag gör. Grunden är det akustiska. Jag utgår väldigt mycket från saxofonen även om den inte är med hela tiden. Sedan jobbar jag mig utåt med min röst och elektroniken. Jag tycker det är spännande med blandningen av det akustiska och det elektroniska, säger Lisen.
Att hon skulle spela saxofon var inget som hon förutsåg i unga år. Inte ens att hon skulle spela den musik som hon spelar idag.
– Jag började med klassiskt piano när jag var liten och höll på med det i många år. Sedan spelade jag i popband och har en liten popådra i mig också. Sedan hittade jag saxofonen och improvisationen när jag fick höra mer modern jazz. Då var det som att något jag längtat efter öppnade sig. Det fanns en frihet som det inte finns så mycket av i noter. Jag kände mig lite bunden i den klassiska musiken.
Rylander Löve har länge fascinerats av ljud i alla dess former. En komposition kan börja med ljudet från en frys, en inspelning från Mali eller en loopad saxofonfras som långsamt förändras. Denna nyfikenhet och kompromisslöshet präglar hela hennes konstnärskap, där jazzens frihet är utgångspunkten för att skapa suggestiva och gränsöverskridande ljudvärldar.
Jag frågar henne var hon får inspiration ifrån och vad hon lyssnar på själv.
– Jag kan inspireras av många saker som inte är direkt musik, till exempel ljud, bilder och natur. Men självklart musik också, även om jag inte lyssnar så mycket när jag spelar mycket själv eller är i en skivprocess. Det är mer innan en sådan process som jag samlar inspiration. Det är inte så ofta jag hör något som jag smäller av på. Jag lyssnar en del på svensk nutida jazz/frijazz. Det finns många som gör spännande saker där det blandas upp lite. Upptäckte en, för mig, ny finsk saxofonist för ett tag sen, Linda Fredriksson. Jättefin musik som gav en del inspiration till nya skivan faktiskt.
Sen har jag ju lyssnat mycket på Wayne Shorter, John Coltrane och Pharoah Sanders genom åren. Jag kan lyssna på en del pop också men för att jag ska gilla det så måste musiken bryta någon form, det måste finnas kontraster och något motstånd i det. Jag skulle vilja lyssna lite mer. Jag har ju ganska mycket skivor men det är sällan som jag tar mig tid att sätta på en skiva och lyssna på den. Ibland tycker jag det är skönt att bara ha det tyst, säger Lisen och skrattar.
Det finns dock en som inspirerat Lisen. Björk. Och det hörs inte minst med Midaircondo som hon spelade i under tolv år och turnerade med, såväl i Sverige som utomlands.
– När vi började med Midaircondo 2002 så var Björk väldigt stor. Jag har lyssnat mycket på henne. Det var revolutionerande musik då. Det var helt nytt. Jag minns att jag såg en video med henne på MTV och jag verkligen stannade upp och frågade mej ”vad är det här?”
Med tidigare hyllade skivor i jazzkvartetterna The Splendor och Here’s To Us har Lisen en gedigen meritlista. Hon tilldelades Monica Zetterlund-stipendiet 2008 och nominerades till Årets Musiker av Sveriges Radio Jazzkatten 2019. De senaste åren har hon turnerat med bland andra Union Carbide Productions, Richard Barbieri (Japan) och Anna von Hausswolff.
Och nu över till den nya skivan.
Först… Detta är en fantastiskt spännande skiva. Kanske det mest spännande som släppts i år. Det är modernt men ändå hör man kopplingar både hit och dit historiskt. Ett exempel, som hon använt av sig även tidigare, är ”telefonröstsången” som jag hörde första gången när Flash and the Pan släppte låten Walking in the Rain 1978.
Liksom i debutalbumet Oceans (2019), som nominerades till Manifestpriset, bygger Lisen vidare på idén att förena akustiska instrument som saxofon och röst med live-elektronik. En tydlig utveckling är att trummisen Martin Öhman och basisten Donovan von Martens medverkar på nästan alla spår, vilket skapar ett dynamiskt triosamspel som ger musiken ett flödande och fritt uttryck.
– Dom är öppna för att det bara är musik. Jag känner att dom kan ta till sig den musiken som jag har gjort och de är inte fastlåsta i att det är jazz eller pop eller något annat. Det är musik, säger Lisen och berättar hur just Martin och Donovan kom in i bilden.
– När jag gjorde Oceans var det bara jag på den förutom att min brorsa spelade slagverk på ett spår. Men när jag skulle spela den live på releasen så kände jag att jag inte kan göra allt själv samtidigt. Och jag ville inte heller ha något backtrack att spela till. Jag ville att det skulle kunna hända saker live. Så då frågade jag dom om dom ville vara med. Efter det så har det utvecklats så de har varit med mig på det mesta med det materialet. Samtidigt har jag själv gått mer åt frijazzhållet. Och du tyckte jag att det kunde vara kul om dom var med på nya skivan.
På första låten, Supernova, är det saxofonen som gäller tillsammans med en massa mystiska och spännande ljud. Hör jag till och med en bebis på slutet?
Andra spåret, Velvet, är enligt mig ett av skivans starkaste spår. Tänk… tidigare nämnda Flash and the pan jazzar till det åt fusionhållet och mixtrar med ljud som hade fått killarna i Tangerine Dream att spetsa öronen.
Och sedan fortsätter pärlorna att avlösa varandra. Det finns inte ett svagt spår och variationen gör att man aldrig riktigt vet vad som ska komma. Samtidigt som det är otroligt genomtänkt och inspelat i högsta kvalitet så är där en slags frihet på skivan som gör det till vad den är – Ett mästerverk.
Jag måste ju även tillägga att låten Ongoing tillhör de yttersta favoriterna på denna favoritplatta.
Skivan släpps den 9 oktober. Jag frågar om det blir någon releasespelning.
– Jag spelar på Skeppet i Göteborg den 4 oktober. Det blev lite knas där med datumen. Sedan spelar jag på Fashing under Stockholms Jazzfestival den 13 oktober, säger Lisen.
Jag vågar nästan inte ställa frågan om det blir någon uppföljning på plattan eller om hon ska turnera runt i Sverige. Till det sistnämnda är hon tveksam.
– Jag upplever att det finns en större öppenhet för experimentell musik i Europa och det är lite synd. I Göteborg där jag bor finns många fina ställen att spela på men kanske inte för denna typen av musik. Vad som händer längre in i framtiden får vi se. Jag har lite olika projekt på gång.
Jag tackar Lisen för snacket och musiken och det är nu som jag vänder mig till dig kära läsare. För att jazzen ska kunna utvecklas så krävs det att man vågar. Och det gäller inte bara musikerna. Det gäller även dig och alla arrangörer. Lyssna på hennes skiva, eller varför inte båda hennes egna plattor. Oceans är också ett mästerverk. Tala sedan med jazz- eller musikföreningen i ditt hjärta och övertala dem att engagera Lisen och andra band som inte enbart kör mainstream.
Det ska jag göra. Men först ska jag lyssna genom In Fields Of Time en gång till, och sedan igen och igen. Men SEN…
