Jag har tidigare skrivit om både Örjan Hultén och Adam Forkelid. Det är två musiker som står högt upp på min lista över fantastiska svenska jazzmusiker. Den 30 maj i år släppte de båda en liveskiva inspelad på Konstakademien i Stockholm den 11 januari 2020, ett par veckor innan den första covidsmittade hittades i Sverige. Kanske är det just därför som det tagit drygt fyra år innan plattan, Avant-Garde Mélodique, släpps.
Pianisten Adam Forkelid och saxofonisten Örjan Hultén träffades på Bollnäs Folkhögskola. Duon återförenades för denna unika konsert, där de också spelade några Örjan Hultén Orion-låtar (i vilket Adam Forkelid spelade när bandet bildades) samt nyare kompositioner.
Det är en skiva med många intryck. Mitt första var att det var en skön platta att ha på i bakgrundeen när jag fixade frukosten på morgnarna. När jag sedan tog på hörlurarna och verkligen gav mig in i de bådas musikaliska värld fann jag att skivan inte bara passar i bakgrunden utan även som en skiva som man verkligen lyssnar på. Deras samspel är telepatiskt, innerligt och humoristiskt. Någon i publiken under spelningen i januari 2020 beskrev musiken och konserten som ”melodisk avantgarde”, därav albumtiteln.
Och jag håller fullkomligt med. Detta är briljant. Avancerat och enkelt på samma gång – en skiva i min smak.
Första spåret är en mysig historia där de båda musikerna verkligen visar upp sin fingerfärdighet och spelglädje. Och detta är genomgående för hela skivan. Den som tror att en skiva med bara piano och saxofon blir enformigt har helt fel. Fantasin, lekfullheten, överraskningarna och samspeltheten är både lugnande och upplyftande.
Det är också en väldigt varierande skiva. Intensiva improvisationer varvas med melodiösa stycken. Ibland är det sentimentals som på det tredje spåret, Lights, och ibland är det lekfullt.
Jag lärde jag mig något nytt då jag lyssnade spår åtta, Bartok´s Playground. Den där Bela Bartok är en ungersk pianist vars namn jag hört många gånger men inte lyssnat på. Med Forkelids komposition i hörlurarna läste jag på lite om den gode Bartok samtidigt som pianisten och saxofonisten bjöd på spännande toner.
Och sista låten på skivan, Radio In My Head, varvar de än en gång vackra melodiska korta stycken med improvisation på en nivå som bara de bästa kan uppnå.
Jag noterar även att de då och då ger spelningar. Senast (tror jag) spelade de i Konstakademins hörsal så sent som under Kulturnatt Stockholm den 20 april. Blir det spelningar i Skåne så är chansen stor att det skrivs fler artiklar om de båda.