Basisten och kompositören Lars Danielsson fortsätter att förfina sitt unika musikaliska universum där jazz, nordisk folkmusik, klassiska klanger och österländska influenser möts i ett sällsynt organiskt uttryck. Med sitt långvariga projekt Liberetto har han skapat ett av de mest särpräglade ljudlandskapen i modern europeisk jazz. Den 17 april släpps nya albumet Echomyr – en skiva som enligt Danielsson själv rör sig ännu djupare in i det personliga och det jordnära. I samband med en intensiv turnéperiod berättar han här om titelns ursprung, samarbetet med musikerna och hur hans musikaliska resa format det nya materialet.
När släpps skivan och blir det någon releasespelning?
– Echomyr släpps den 17 april, säger han och berättar att de nyligen varit på turné med spelningar i Tyskland, Turkiet, Schweiz, Liechtenstein och Polen. Men några spelningar är till dags dato inte inplanerade i Sverige.
Vad betyder titeln Echomyr?
– Det var min fru Cæcilie Norby som kom på det ordet. Echomyr beskriver ljud från jordens innersta. Det här är ljud från djupet, från ens innersta. Det är för övrigt hon som har producerat skivan.
Och visst är det en passande titel. Alla tidigare Liberetto-skivor är väldigt jordnära, så även Echomyr. Kombinationen mellan jazz och svensk folkmusik är påtaglig.
– Ja, och det är även klassisk musik inblandat. Jag spelade cello sedan jag var tio år. Den gamla kyrkomusiken kommer nog fram i låtarna.
Arabiska tongångar dyker också upp precis som i de tidigare skivorna.
– Ja, jag gillar den musiken och får influenser från den delen av världen. Kanske mer än av bebop som jag spelade när jag var ung. Jag är väldigt fascinerad av österländsk musik. Vi har varit i Turkiet flera gånger och blivit väldigt väl mottagna där. Vi har till och med gjort en låt som heter Taxim, som är det stora torget mitt i Istanbul, på en tidigare skiva.
Vad fick in dig på jazzen?
– Jag lyssnade mycket på rock i min ungdom men sedan blev det mycket skandinavisk jazz. Jag hade en kompis som spelade bas hemma i Småland. Själv spelade jag piano. Han visade mig skivor med Albert Ayler och sedan såg jag en konsert på TV med Oscar Peterson och Niels-Henning Ørsted Pedersen. Jag var väl 14–15 år. Därefter började jag lyssna på Palle Danielsson och Keith Jarrett och allt möjligt. Det var så jag började lyssna på jazz.
De första spelningarna var dock mer av privat karraktär.
– Jag spelade gitarr och hammondorgel ute, på wedding gigs som man sade, på fester och så.
Vilken var den första musikaliska impulsen som satte igång arbetet med Echomyr?
– Jag tror att det är en följd av vad vi gjort tidigare. Vi har spelat tillsammans i tio år.
Det första vi spelade in på nya skivan var Ascending. Den är hämtad från en slagverkskonsert som jag hade som beställningsverk till Göteborgs Symfoniker. Sedan har jag tagit det temat och gjort om det till oss. Jag utgick väldigt mycket från själva melodin.
Hur ser processen ut när du skriver musik?
– Ända sedan den första skivan med Liberetto är musiken i de flesta fall först skriven för piano. Inte alla, en del har jag gjort till gitarr. Det är väldigt mycket som är unisont mellan gitarr och piano.
Men du spelar ju bas.
– Det är något helt annat. Jag skriver det på piano för pianisten. Men vissa låtar på denna skivan har jag tänkt på hur jag ska spela själv. Ett exempel är låten Allan som jag skrev samma dag som mitt barnbarn föddes. Där utgick jag både från bas och piano.
På tal om ljudbild – Magnus Öström använder nästan uteslutande vispar på trummorna.
– Precis. Han är otroligt unik. De flesta trumslagare vill gärna börja med vispar och sedan ta stockarna. Men Magnus kan spela vispar så att det blir samma energi och tryck som med stockar. Det är unikt.
– Jag har alltid varit fascinerad av percussion, ända sedan jag lyssnade på Santana. Jag gillar blandningen, att det inte bara är trumset.
Vilka musiker medverkar på skivan?
– Carolina Grinne är oboist på Göteborgs Symfoniker. Vi gjorde en skiva med dem tidigare som heter Symphonized och där är hon solist. Hon är fantastisk.
– Arve Henriksen har varit med sedan första skivan. Han lägger sin prägel på de låtar han är med på. Det är fantastiskt att ha honom med.
– Magnus Lindgren är både fantastisk musiker och arrangör. Honom har jag jobbat mycket med, mest som arrangör.
Hur mycket av musiken är komponerad i förväg och hur mycket växer fram i studion?
– Alla teman och stämföringen har jag skrivit ner väldigt detaljerat för pianisten. Ibland önskar jag att det inte var så, men eftersom jag själv spelar piano vet jag exakt hur jag vill ha temat och låtarna. Gregory är väldigt unik och han kan spela melodierna så som jag vill att de ska låta. Jag har en vision om hur det ska låta. Sedan har vi många solopartier som är improviserade.
– Magnus kommer med mycket produktionsidéer. I slutändan har jag alltid hjälp av min fru Cæcilie Norby. Hon är otroligt duktig på musikalisk form. De är mycket med i efterproduktionen.
Det är väldigt stämningsfullt och vackert. Känner du inte ibland för att braka loss så att svetten lackar?
– Det gör vi ibland live. På någon skiva har jag distortion på cello. Jag tycker om att ha det i bakhuvudet men jag försöker göra det på annat sätt, det ska låta nytt.
Vad inspirerar dig just nu – musikaliskt eller utanför musiken?
– När jag lyssnar blir det mycket klassisk musik. Jag lyssnar också extremt mycket på The Beatles.
Just nu turnerar du flitigt, inte bara med Liberetto. Hur håller du balansen mellan turnerande, studioarbete och privatliv?
– Bra fråga. Jag försöker ta vilopaus. Lite väl hektiskt denna månad. Jag har dock tre veckor ledigt i april. Jag försöker annat spela varannan dag. Min fru musiker så hon fattar.
Sammanfattningsvis konstaterar undertecknad att Echomyr är en så fantastisk skiva som man kan förvänta sig. Det är varmt, vackert, spännande, bländande skickligt och framför allt bra. Detta är definitivt en skiva som man ska ha i sin skivsamling. Tillsammans med bandets tre tidigare skivor.
Foto i toppen: Jan Söderström
