Vi fortsätter med att presentera musiker som Jazzportens medarbetare Rickard Malmsten träffat under sin långa karriär. Han har då vid flera tillfällen passat på att intervjua musiker han träffat och ofta även spelat med. Med anledning av att dessa intervjuer inte är dagsfärska så väljer vi att lägga dom under rubriken ”Ur akrivet”.
Följande snack är så gammalt som nio år. Året var 2017 när Rickard Malmsten fick tillfälle att snacka med den norske gitarristen Lage Lund.
Håll till godo.
Att slå sig ner med Lage Lund är att möta en av sin generations mest distinkta gitarrister, en musiker som rör sig obehindrat mellan djup harmonisk komplexitet och ett nästan viskande uttryck. Med rötterna i Norge och ett konstnärskap format i både Boston och New York har han blivit en central röst i den samtida jazzen. Som mottagare av Downbeats Rising Star, Guitar och vinnare av Thelonious Monk International Jazz Competition har han hyllats av namn som Pat Metheny, Kurt Rosenwinkel och Russell Malone, den senare beskrev honom som ”all music and all soul”.
Bakom meriterna finns en artist i ständig rörelse. Från studier vid Berklee College of Music till att bli den första elgitarristen på Juilliard School, vidare till samarbeten med några av jazzens mest tongivande musiker, och en diskografi där varje ny skiva tycks tänja gränserna ytterligare. Hans spel beskrivs ofta som ”casually magnetic”, med en stillsam intensitet som balanserar virtuositet och eftertanke.
I detta samtal möter jag, Rickard Malmsten, en musiker där nyfikenheten ständigt ligger steget före tryggheten.
RM: Du är född 1977 i Skien i Norge. Innan musiken tog över var skateboarden en stor del av ditt liv.
LL: Ja, verkligen. Från att jag var åtta till tolv var det nästan allt jag gjorde. På vintrarna, när det inte gick att åka ute, satt jag mest och tittade på skatefilmer. Och musiken i de filmerna, Dinosaur Jr., hardcorepunk som Minor Threat, blev väldigt viktig för mig.
RM: Drömmen var först att bli professionell skateboardåkare.
LL: Ja, den drömmen finns nog kvar någonstans fortfarande. Men när jag var tretton–fjorton började kompisar spela gitarr och starta band, och då drogs jag in i det. Först punk, sedan metal, sedan mer gitarrbaserad rock. Och till slut jazz.
RM: Minns du när jazzen tog över på allvar?
LL: Ja, det var som att det spårade ur fullständigt. Jag hörde Pat Metheny, John Scofield, Bill Frisell och då fanns det ingen återvändo. Det öppnade en helt ny värld.
RM: Redan i tonåren började du spela regelbundet.
LL: Ja. Jag gick på en estetisk skola där det var mycket fokus på att spela. Samtidigt fick jag mycket klassisk musik som Stravinskij, Bartók, sådant jag aldrig hade hört tidigare, men som blev väldigt viktigt för mig.
RM: Sedan kom Berklee i Boston.
LL: Ja, och det var en chock. För första gången hörde jag människor i min egen ålder spela på samma nivå som skivorna jag lyssnade på. Då tänkte jag, antingen åker jag hem, eller så måste jag ta reda på hur man ens börjar spela på det här sättet.
RM: Kontrasten mot hemmaplan måste ha varit enorm.
LL: Verkligen. På Berklee fanns det över tusen gitarrister. Hemma fanns det tre. Bara det säger en hel del.
RM: Efter Berklee blev du den första elgitarristen som antogs till jazzprogrammet på Juilliard.
LL: Ja. Dels behövde jag ett studentvisum för att kunna stanna i USA, men det var också en fantastisk möjlighet. Programmet gav mig tid, fokus och en tydlig väg in i New York.
RM: Du fick också tidigt uppmärksamhet genom priser och utmärkelser, bland annat Thelonious Monk Competition.
LL: Det gjorde att folk utanför New York fick upp ögonen för mig. Men vardagen förändrades inte så mycket. Jag spelade fortfarande på samma klubbar, med samma musiker. Det viktigaste var att det tog bort lite ekonomisk stress just då.
RM: Du har släppt flera skivor i eget namn och spelat med musiker som Ron Carter, Wynton Marsalis, Seamus Blake, Maria Schneider och David Sánchez. Var det någon som påverkade dig extra mycket?
LL: Seamus Blake var en enorm inspiration tidigt. Hans och Mark Turners första skivor var sådant som gjorde att jag ville till New York. Men att spela med David Sánchez förändrade mig på ett djupare plan. Hans förhållningssätt till rytm och puls öppnade ett helt nytt sätt att tänka musik för mig.
RM: Du kommer från Norge, med en stark tradition av både folkmusik och det man ibland kallar ECM eller fjälljazz.
LL: Ja, den musiken var väldigt närvarande när jag växte upp. Jan Garbarek, Nils Petter Molvær, det var sådant jag lyssnade mycket på. Men i slutet av gymnasiet drogs jag mer och mer mot den amerikanska jazztraditionen. Jag älskade musiken, men förstod den inte riktigt. Och just därför ville jag lära mig mer om den.
RM: Så du sökte dig till platsen där musiken föddes.
LL: Precis. Under många år lyssnade jag nästan bara på amerikansk jazz. Andrew Hill, Booker Little, Coltrane, Miles. Senare kom allt tillbaka, europeisk jazz, brasiliansk musik, klassisk musik. I dag tänker jag inte i stilar. Det är bara det jag är.
RM: Vad är det som driver dig vidare i dag, alla sena kvällar, resor och timmar av övning?
LL: Det är musiken. Om den inte gav något tillbaka skulle jag inte hålla på. När det känns meningsfullt är det fantastiskt. När det känns tomt är det väldigt tungt. Men det är också det som gör det här livet så levande.
RM: Om du skulle ge ett råd till unga musiker som försöker hitta sin väg?
LL: Man måste verkligen älska det. Om passionen inte finns där blir det inte värt det i längden. Finns den där, då är det bara att fortsätta. Och finns den inte, så är det också okej man kan göra något annat och ändå ha musiken i sitt liv.
RM: Var ser du dig själv om tio år?
LL: Jag vet faktiskt inte. Förhoppningsvis gör jag ungefär det jag gör nu, spelar med musiker jag älskar och försöker hitta en bättre balans mellan familjeliv och resande. Resten får tiden utvisa
När samtalet rundas av återstår bilden av en musiker som aldrig riktigt slår sig till ro. För Lage Lund handlar det inte om att nå fram, utan om att fortsätta, att fördjupa, förskjuta och förfina. Oavsett om det sker i ett stilla soloögonblick eller i mötet med andra starka röster, finns där en konsekvent strävan efter något mer. Bakom den lågmälda framtoningen finns ett konstnärskap i ständig rörelse. Och kanske är det just där, i spänningsfältet mellan kontroll och sökande, som hans musik fortsätter att öppna nya rum.
Foto i toppen: Pressbild.
