Ibland går man på jazzkonsert med högt ställda förväntningar – och så blir man besviken. Andra gånger åker man till en konsert utan några förväntningar alls och blir helt överväldigad.
Det sistnämnda hände mig i Berlin i höstas. Jag och mina fem vänner låg och slappade på hotellrummet, trötta i huvudet och benen efter några intensiva dagar med många upplevelser, när en i sällskapet googlade fram att det just denna kväll skulle bli jazzjam på ett ställe som en kompis hade tipsat honom om.
Vi två tittade frågande på varandra och beslöt att åka dit, trots att vi egentligen inte orkade. Det kunde ju i alla fall bli en öl eller två med lite musik till, tänkte jag.
Det blev många hållplatser med U-bahn, och varmt var det, men till slut klev vi ut på Karl-Marx Strasse – och blev jätteförvånade. Hela kvarteret var inhägnat med byggstängsel och gatan uppgrävd.
Vi kollade tvivlande på nätet igen, men det stod klart och tydligt att det skulle vara jam ikväll på just den här adressen. Så vi gick in bakom stängslet och fram till en ingång där det stod “Bibliothek”. Dörrarna gled upp och där inne var en hisshall. På en minimal handtextad lapp vid hissarna stod det “Klunkerkranich”. Det var namnet på konsertstället.
När vi tog hissen upp till femte våningen väntade nästa överraskning. Vi klev ut på ett parkeringsdäck! Inte en enda bil eller levande varelse i sikte. Jag tänkte: “Jaha, det här är ju det perfekta stället att bli rånmördad på…”
Efter att ha irrat runt där i någon minut eller två såg vi två människor komma emot oss längst bort. Vi frågade dem om det fanns något som hette Klunkerkranich här.
Jodå, bekräftade de och pekade bort mot det håll de kom ifrån. Där, vid rampen upp till övre p-däck, satt en ung kille i en liten kur vid en nedfälld bom. 5 euro, stämpel på handleden och vi började gå uppför rampen.
Till slut kom vi upp under bar himmel. Där gick vi in genom en portal och var inne på nöjesstället. Det var fullt med folk i alla åldrar som satt vi långbord med en fantastisk utsikt över Berlins hustak i skymningsljus. Från en enkel träbyggnad hördes livemusik – en bossanova som lät förbaskat bra. Där inne var baren.
Folk satt på ett hopplock av udda stolar och på lastpallar. Med en varm smörgås i ena handen och en öl i den andra tog jag och min kompis plats. På scenen stod en transvestit med hårflätor och vit skjorta med krås. Vilken röst han hade! Jag och min vän blev helt sålda. Bandet på saxofon, elpiano, kontrabas och trummor gillade vi också. De bjöd på det ena gamla örhänget efter det andra.
Några lämnade scenen, andra kom. Det var ju jam. En ung kille sjöng scat och gjorde det väldigt bra. Vi och de andra i publiken njöt.
När jag och min kompis stod och skakade på U-Bahn på väg hem till våra andra kompisar på hotellet var vi överens om att det vi just upplevt var en av resans höjdpunkter. Bättre än den betydligt dyrare konserten på B-flat som vi förbokat i Sverige innan vi hoppade på Snälltåget mot Berlin.
Nu när jag tittar på mina bilder och mina filminspelningar kommer den där känslan tillbaka till mig. Det är utan tvekan den mest udda jazzkväll jag har varit med om. När Klunkerkranich öppnar igen till våren kommer jag att vilja åka tillbaka dit, väl medveten om att min första upplevelse, som skedde utan några stora förväntningar, aldrig går att återupprepa.
Text, foto och film:
Christer Åkerlundh