Första gången kanadensiska Emie R Roussel Trio besökte Sverige var 2020. Det var på Stockholm Women’s International Jazz Festival. Det var ett enstaka gig. Den här gången är de på turné i Sverige, där fem orter besöks. Onsdagens konsert på Dunkers kulturhus, arrangerad av föreningen Jazz i Helsingborg, är den enda i Skåne.
Emie sätter sig vid flygeln, Nicolas Bédard greppar kontrabasen och Dominic Cloutier tar plats bakom trummorna. De inleder med en av Emies egna kompositioner, Yatse Club, där Emie och Nicolas får var sitt solo. Man hör direkt att det här blir en bra konsert.
Sedan följer en av Nicolas stycken – Taniata – som börjar med en härlig basgång. Det svänger om alla tre. Det mesta som trion bjuder på kommer från deras senaste skiva, Rythme de passage, som de precis hann göra klar innan pandemin bröt ut med full och förödande kraft.
Två av låtarna kommer att vara med på deras nästa album. Låtarna har inte ens ett namn än. “Så om ni har en idé, hör av er efter konserten”, säger Emie med ett brett leende till publiken.
Vi får under kvällen höra jazz med stor bredd, allt från väldigt vackra harmonier, som i låten Maltagliati, till komplicerade fusionsolon.
En låt sticker ut – Agent Orange – som är namnet på det avlövningsmedel som USA på 1960-talet cyniskt sprutade med flyg över de vietnamesiska djunglerna för att lättare kunna se var de nordvietnamesiska trupperna gömde sig.
Agent Orange börjar med ett enerverande hamrande på pianotangenterna, följt av ett lika oroande och uppstressande trumbeat och en mörk och dramatisk basgång. Här får framförallt Dominic visa vilken virtuos han är. “Nicolas komponerande Agent Orange under perioden när Trump var president, vilket ni kan reflektera över”, förklarar Emie.
Jodå, budskapet i den låten gick allt hem tydligt!
Bandet kör bara ett set, så konserten är över på dryga timmen, så de hinner varva ner med en öl på en pub nära hotellet där de övernattar innan färden fortsätter till Vänersborg, Lerum och Ljungskile.
Vem är då Emie R Roussel?
Hon är född i Quebec, den fransktalande delen av Kanada, och är dotter till jazzpianisten Martin Roussel. Hennes mamma var sångerska innan föräldrarna skiljdes, berättar hon när jag intervjuar henne.
– Så jag växte upp i ett hem med mycket musik. Inte bara mina föräldrar är musiker. Alla spelar ett instrument. Så jag är som Obelix. Jag trillade ner i en magisk gryta. En musikgryta.
Redan vid fem års ålder började Emie spela piano. Under tio års tid ungefär utbildade hon sig i klassiskt pianospel, sedan slutade hon då hon inte kunde se sig själv göra karriär inom den klassiska musiken.
Pappan tjatade på henne att börja spela igen och satsa på jazz istället, vilket hon två år senare gjorde, med pappan som mentor. 2008 började hon studera jazz på piano på universitetet i Montreal.
Du hade inga funderingar på något annat yrke? frågar jag.
– Antagligen tänkte jag på det, men efter att ha lärt mig jazz och hur man improviserar öppnade det så många intressanta möjligheter. Jag var fångad! Från den punkten och framåt ifrågasatte jag aldrig mitt val.
I dag är hon delägare i en inspelningsstudio och spelar med många andra musiker och band. Mest jazz, men även pop och klezmer.
– Det är vad jag gillar med musik. Varje dag är helt annorlunda. Det finns bra musik inom vilken genre det än handlar om.
Själv är hon mest inspirerad av Brad Mehldau (en amerikansk jazzpianist). När hon växte upp spelade hennes pappa ofta Keith Jarret och Bill Evans. När hon låg i sängen lyssnade hon på dem i hörlurarna. Hon älskar också Esbjörn Svensson och E.S.T.
När hon tog sin universitetsexamen 2011 hade hon redan startat sin trio. Sedan dess har de spelat in fem album och turnerat i tolv länder på fyra kontinenter. Första utlandsturnén gjordes 2014, i Oceanien. Första Europaturnén genomfördes året därpå.
Jag frågar: Du som har varit runt så mycket, märker du någon skillnad mellan publiken i olika länder? Emie blir glad över frågan.
– Det är så intressant att se publikens reaktioner. I Sverige lyssnar ni så fokuserat och ni är så respektfulla. Verkligen coolt! Det är på samma sätt i Japan. I exempelvis Italien är folk mer expressiva, för det är så i deras kultur.
Överallt där de har gett konserter har Emie Roussel Trio hyllats av både publik och kritiker. Bandet har också fått flera prestigefyllda utmärkelser och priser för sina album.
– Vi har spelat så länge ihop att saker händer naturligt i bandet. Vi känner varandra så väl, så man vet hur de andra kommer spela nästa ton.
Trion har gett ut fem plattor: Temps Inégal (2010), Transit (2013), Quantum (2015), Intersections (2017) och Rythme de passage (2020). Musiken på det senaste albumet har beskrivits som “en konversation, i sin tur tyst eller upprörd, till och med passionerad, ett bevis på delaktighet och en viktig milstolpe i trions kollektiva historia”.
Radio Canada beskriver detta album som “solid, groovy, smart and captivating (…) Brilliant, stimulating and to listen to over and over.”
Jag håller med. Den ligger i cd-spelaren nu när jag skriver denna text. De har bra kemi de där tre kanadensarna!
Text, foto och film: Christer Åkerlundh