Jag fick ett samtal häromdagen. Det var en kvinna vid namn Gitte Sundin som slog mig en signal. Vi har tidigare haft med varandra att göra men sedan hon sålt sin verksamhet och gått i pension har samtalen varit färre. Men nu ringde hon alltså.
– Jag ska flytta och håller på att packa. Då hittade jag sex inbundna böcker med hela årgångar av tidningen Orkesterjournalen. Jag ärvde dom av min pappa. De är från 1941 till och med 1944. De är i mycket fint skick och jag har inte hjärta att slänga dom. Vill du ha dom?, frågade hon.
Ibland får man frågor där svaren kommer så snabbt att man inte hinner tänka. Man hör helt enkelt sig själv säga ”javisst vill jag det”.
– Men jag packar nu så du får komma i helgen. De är tunga och jag orkar inte bära dom, sade hon och än en gång hörde jag mig själv säga ”javisst. Jag kommer”.
Och strax efter klockan 9 på lördagsmorgonen körde jag hem till Gitte och hon lämnade över böckerna i en papperskasse. Jag tog dock upp dom för jag ville ha en bild på henne med böckerna och då berättade hon om sin pappa.
– Han hette Karl-Erik Sundin och han föddes i Jönköping 1921. Han gillade jazz och var medlem i en jazzförening i staden. De hade låten ”Bach Goes To Town” som sin signaturmelodi. Vi var i Göteborg vid ett tillfälle och han skulle hälsa på en kompis som hade en fruktaffär. Han var dock inte säker på att det var han så han visslade ”Bach Goes To Town” och då ryckte frukthandlaren till. Visst var det han. Det roliga var att han råkade ut för samma sak när vi flyttat till Kristianstad 1971. Vi kände ju ingen där men så hörde pappa visslingen och det var hans gamle vän från Jönköping som visslade och som hade flyttat dit. Jag minns att jazzen var stor i Kristianstad. Jag var på några konserter där och även på något som hette Rörbäckagården som hade jazzkvällar.
Det var dock under åren i Jönköping som Karl-Erik Sundin prenumererade på tidningarna. På den tiden kostade det sex kronor. För ett helt år.
– Det roliga är att han kände en bokbindare som band in alla nummer och det har inneburit att dom varit väl förvarade, säger Gitte Sundin.
Estrad och Orkesterjornalen
Väl hemma började jag bläddra i böckerna och noterade att några av årgångarna var av tidningen Estrad och andra av Orkesterjournalen. Men vad gör väl det? Jag bläddrar och mestadels läser om musiker som jag aldrig har hört talas om. Men Charles Norman, Benny Goodman, Alice Babs, Duke Ellington och andra känner jag till. Annat som var annorlunda jämfört med dagens OJ är att det var noter i praktiskt taget varje nummer av de båda tidningarna. Det bjöds även på kortvågstips till radiolyssnarna. Det skulle ju dröja cirka 70 år innan kanalerna började sända via Internet.
Andra världskriget
Rent historisk är det också ett spännande tidsdokument. Jag läser bland annat i Estrads decembernummer 1943, en artikel om den ”danska jazzen under mörkläggning”. I artikeln står det att det under en period stiftades en lag av ockupationsmakten Tyskland som sade att om det spelades en amerikansk låt på någon av jazzklubbarna så skulle den följas av en tysk låt. Det innebar att det mestadels var danska och svenska låtar som spelades.
I dessa böcker kommer jag att grotta ner mig och det är väl inte omöjligt att någon artikel tas upp här på Jazzporten i framtiden.
Men jag var fundersam över det där med Estrad och Orkesterjournalen.
Jag använde mig av AI och fick följande fakta (Förhoppningsvis stämmer det)
Orkesterjournalen – Jazzens trogna följeslagare sedan 1933
Orkesterjournalen är en svensk kulturtidskrift med en unik position i musikvärlden – den är världens äldsta fortfarande aktiva jazztidskrift. Sedan starten 1933 har den dokumenterat, debatterat och hyllat jazzen i alla dess former, från traditionell swing till modern improvisationsmusik.
Tidskriften började som ett informationsblad för dansorkestrar, men utvecklades snabbt till ett forum för jazzälskare. Den första redaktören var Nils Hellström, som senare grundade konkurrenten Estrad. Under decennierna har Orkesterjournalen genomgått flera förändringar, bland annat ett namnbyte till Jazz 2019, innan den återtog sitt ursprungliga namn 2024.
Innehållet har alltid varit brett: skivrecensioner, konsertreportage, intervjuer och internationella jazznyheter. Sedan 1954 delar tidskriften ut Gyllene Skivan, ett prestigefyllt pris till årets bästa svenska jazzskiva – ett erkännande som bidragit till att lyfta fram nya talanger och etablerade stjärnor.
Med sin långa historia, engagerade redaktion och öppna syn på jazzens utveckling har Orkesterjournalen blivit en oumbärlig del av Sveriges musikliv. Den fungerar både som dokumentation och inspiration, och fortsätter att vara en levande röst för jazzens mångfald och förnyelse.
Estrad – Jazzens stridbara röst i efterkrigstidens Sverige
Mellan 1939 och 1963 utkom jazztidskriften Estrad, en av Sveriges mest inflytelserika musikpublikationer under 1900-talet. Grundad och redigerad av Nils Hellström, blev Estrad ett nav för jazzälskare och en arena för stilstrider, debatt och nyhetsrapportering från den internationella jazzscenen.
Till skillnad från sin konkurrent Orkesterjournalen hade Estrad en mer nyhetsinriktad profil, med fokus på skivrecensioner, konsertreferat och rapporter från USA. Tidskriften bevakade jazzens utveckling från swing till bebop och cool jazz, och tog tydlig ställning i de ideologiska konflikter som präglade efterkrigstidens musikliv.
Ett unikt inslag var Estrads Elitorkester, där läsarna varje år röstade fram Sveriges främsta jazzmusiker. Orkestern spelade in en skiva, vilket bidrog till att stärka tidskriftens roll som både opinionsbildare och smakdomare.
Med sin engagerade ton och Hellströms starka redaktörskap blev Estrad mer än en tidskrift – den blev ett forum för svensk jazzidentitet. När den lades ned 1963 hade den satt djupa spår i både musikhistorien och den offentliga debatten om jazzens plats i kulturen.
Vem var denna Nils Hellström?
Jag frågade AI än en gång och fick följande text.
Nils Hellström – Jazzens röst och redaktör i svensk musikhistoria
Nils Hellström (1910–1984) var en central gestalt i svensk jazzkultur under 1900-talet. Som musikjournalist, redaktör och textförfattare satte han djupa spår i både den offentliga debatten och den populära musiken. Under pseudonymen ”Michelin” skrev han engagerade artiklar och kåserier som formade generationsskiften inom svensk jazz.
Hellström var den första redaktören för Orkesterjournalen, som han ledde från starten 1933. Tidskriften blev snabbt ett viktigt forum för jazzens utveckling i Sverige. 1939 grundade han konkurrenten Estrad, som han drev fram till 1963. Med en mer nyhetsinriktad profil och ett starkt läsarengagemang – bland annat genom Estrads Elitorkester – blev tidskriften ett nav för jazzens stilstrider under efterkrigstiden.
Förutom sitt redaktörskap skrev Hellström svenska texter till flera populära melodier, däribland När ljusen tändas därhemma och En månskenspromenad. Han var också en viktig promotor för svensk jazz internationellt, bland annat genom att arrangera svenska musikers deltagande i Paris International Festival of Jazz 1949.
Med sin mångsidighet och sitt starka engagemang blev Nils Hellström en ofrånkomlig del av svensk musikhistoria – en röst för jazzen, både i ord och handling.
Med dessa ord tackar jag Gitte Sundin. För min personliga del har jag en ännu mer intressant höst och vinter framför mig.
