Googla “Jazz i London” och ni får listor med jazzklubbar som träff. De finns i Soho, Chelsea, Camden, Dalston – ja, de finns överallt. Jazzen frodas verkligen i London.
När jag var i London för en dryg vecka sedan valde jag och min jazzvän en klubb som blev en riktigt fet upplevelse: Hidden Jazz Club. Efter en stunds letande i ett kvällsmörkt och regnvått London hittade vi adressen under Waterloo Bridge.
Vi ställde oss utanför två stora metalldörrar, inramade av väggar med klättrande växtlighet och två röda draperier. Och över det två rader med stark belysning och en långsmal skärm som visade bilder på musiker och publik från tidigare konsertkvällar.
Det kändes lovande. Men när vi släpptes in överträffade interiören ändå våra högt ställda förväntningar. Vi tog plats i en svängd soffgrupp med bord. Rakt framför oss hade vi två tjusiga stentrappor, med slingrande ormar på metallräckena, som ledde ner till den minimala scenen. Till höger och vänster om oss fanns två våningar med bord och stolar, där man kunde uppleva konserten ovanifrån. Flott värre!
Det kändes som om vi satt på en nattklubb på 50-talet i väntan på att Dizzy, Bird eller någon av de andra jazzmästarna skulle släntra nedför trappan och riva igång sin bebop. Det enda som saknades för att fullända den retrofantasin var en ung kvinna som cirkulerade mellan borden med en låda cigaretter och cigarrer på magen.
Strax efter åtta kom musikerna upp på scenen. En kvartett med sax, keyboard, bas och trummor. In i det sista höll arrangörerna inne med vilka som skulle spela, för, som de förklarar på hemsidan: “i vår värld kan saker förändras i sista minuten”. Hidden Jazz Club är nämligen något så ovanligt som en pop-upklubb. De har ingen egen scen, utan dyker upp på olika ställen. Sedan starten har Hidden Jazz Club dykt upp i Tokyo, Barcelona, Paris, New York, Los Angeles och San Francisco.
Det blev en underbar kväll med idel jazzstandards, som exempelvis Wayne Shorters Yes Or No, Joseph Kosmas Autumn Leaves, Cole Porters Night And Day och, som avslutning, Johnny Greens 30-talsklassiker Body And Soul.
Saxofonistens improvisationer gick inte av för hackor. När pianisten flyhänt svävade iväg över tangenterna guppade hans stora hårman så att han såg ut som en ung Chick Corea. Och skickliga bas och trumsolon bjöds det också på. Publiken gav musikerna väldigt fin respons.
I vissa låtar blev det saxduett då klubben denna kväll hade en gästsaxofonist – Laurel Fink från Kalifornien. Troligtvis bara 20 år och redan så driven. Vad ska det bli av henne?
– Vi vet inte mycket om henne. Min kollega Theo såg några av hennes videor på Instagram och bjöd in henne att gästspela på några av låtarna. Det visade sig att hon kunde fler än några av de valda låtarna, så det blev bättre än förväntat, sade Robin Bailey, klubbens producent till mig.
Efter två timmars konsert, uppdelat i två set, gav vi oss ut i londonnatten, mer än nöjda.
I efterhand läste jag om kvartetten i de mejl som Hidden Jazz Club skickat ut. Saxofonisten, Denys Baptist, har Time Magazine kallat “The Icon of British Jazz”. Han har spelat, live och på skiva, med några av de största inom dagens jazz (och även inom andra genrer), exempelvis den legendariske amerikanske jazzpianisten McCoy Tyner, multiinstrumentalisten Courtney Pine och prisbelönade gitarristen Martin Taylor.
Keyboardisten Ky Osborne är en blott 20-årig jazzpianist och kompositör som just nu studerar på musikkonservatoriet Trinity Laban i London. Han har sina musikaliska rötter i senegalesisk så kallad mandemusik, som uppstod i Maliriket på 1300-talet, och gillar även hiphop. Med den bakgrunden gödslar han jazzen med nya näringsämnen.
Basisten Rio Kai är med i flera inflytelserika band och har varit musikalisk ledare för flera produktioner på The Globe – Shakespeares teater.
Trummisen Myele Manzanza är son till en kongolesisk slagverksmästare och flyttade till London från Nya Zealand för fem år sedan, där han snabbt blivit ett namn inom brittisk jazz. Han har gett ut flera skivor. I år utnämndes han till “Årets jazzartist” i hemlandet.
Ingen dålig line-up…
En svart sångerska, med artistnamnet Cherise, var också på scenen i flera av numren. Hon utnämndes till “Årets vokalist” av Jazz FM Award 2019 och året därpå till “Årets vokalist” av Parliamentary Jazz Award. Hon anses vara en av de bästa soul- och R&B-sångarna i den unga generationen i Storbritannien. Att hon även fixar scatsång visade hon med bravur denna kväll. Och vilken känsla hon sjöng med i de mer softa låtarna.
Hidden Jazz Club startades av jazzmusiker för sju år sedan för att bjuda in musiker som inspirerar dem själva och föra samman dessa jazzkolleger med en engagerad publik. Så det är med passion som arrangörerna sätter ihop varje konsertprogram. De vill också spegla vilken bredd dagens brittiska jazz har.
Samtidigt vill musikerna bakom Hidden Jazz Club att musiken ska kunna uppskattas av en publik som består av såväl inbitna jazzrävar som nybörjare. De vill få fler att älska jazz. (Och det är ju syftet med den här bloggen också). På hemsidan har Hidden Jazz Club fått lysande omnämnanden av andra jazzmusiker.
För tillfället hyr Hidden Jazz Club in sig på tre olika ställen: I den före detta kabarélokalen på Embankment som jag besökte denna kväll, i konsertlokalen Hoxton Hall i östra London och i Stone Nest, som är ett kapell i Soho (som ska vara en spektakulär spelplats i West End).
Åker ni till London för att lyssna på jazz, boka för all del en konsertbiljett på Ronnie Scott’s, eller någon av de andra kända ställena, men missa inte Hidden Jazz Club! Den nomadiserande klubben är ett måste för alla jazzfans.
Läs mer på: www.HiddenJazzClub.com
Text, foto och Youtubefilm:
Christer Åkerlundh