Från ett rött plastpiano i barndomens Texas till några av jazzvärldens mest legendariska mentorer – Helen Sungs musikresa har varit allt annat än rak. I denna intervju berättar hon för Jazzportens medarbetare Rickard Malmsten om den strikta klassiska skolningen, föräldrarnas tvekan inför jazzen och ögonblicket som förändrade allt.
Du föddes i Houston, Texas, som barn till immigrantföräldrar. Vad var din första kontakt med musik?
– Jag var väldigt liten. Tre eller fyra år kanske. Jag fick ett litet rött plastpiano med tolv färgade tangenter, och jag bar runt på det överallt. Jag minns inte det själv så tydligt, men min mamma har berättat att jag spelade melodier jag hörde på radio och tv – långt innan jag kunde läsa noter.
När blev musiken mer än bara lek?
– Ganska tidigt faktiskt. När några familjevänner från Taiwan skulle flytta tillbaka behövde de bli av med sitt piano, och då tog mina föräldrar chansen. Jag började ta pianolektioner, och ungefär samtidigt började jag även spela fiol. Det var inte så att mina föräldrar tänkte ”hon ska bli musiker” – de hoppades snarare på att jag skulle bli läkare – men de såg att jag verkligen älskade musik.
Du höll fast vid både piano och fiol under uppväxten. Hur såg den tiden ut?
– Jag var väldigt seriös. Fiolen följde mig genom hela high school: orkester, stråkkvartetter, kammarmusik. Pianot var mer ensamt, mer intensivt – daglig övning. Redan i slutet av mellanstadiet kände jag att musik var något jag aldrig skulle tröttna på. Det var inte ett intresse som gick över.
Din klassiska utbildning beskrivs ofta som strikt. Hur upplevde du den?
– Den var extremt disciplinerad. Min pianolärare kom ur den ryska skolan, och i kombination med min uppväxt – där man inte ifrågasätter auktoriteter – skapades en miljö där lärarens ord var lag. Man gjorde som man blev tillsagd. Punkt. Det var först mot slutet av mina studier vid University of Texas at Austin som jag började tvivla. Jag visste att jag kunde spela klassiskt piano, men frågan var: är det här verkligen livet jag vill leva?
Foto: Privat
Hur såg dina föräldrar på dina musikval?
– Klassisk musik var accepterad, till viss del. Den var begriplig: konserthus, utbildning, tydliga karriärvägar. ”Du kan alltid undervisa”, sa de ofta. Men när jag började prata om jazz förändrades tonen. Jazz var något helt okänt för dem. Hur tjänar man pengar? Hur betalar man hyran? Sjukförsäkringen? Det handlade om oro och omsorg, men det var också tydligt att här gick en gräns.
Minns du när jazzen verkligen grep tag i dig?
– Ja, väldigt tydligt. En studiekamrat tipsade mig om att gå och se Harry Connick Jr. Jag visste knappt vem han var. Konserten var fantastisk – storband, sång, massor av energi – men mitt i allt satte han sig ensam vid pianot och spelade stride-jazz. Det var som en uppenbarelse. Jag minns att jag tänkte: Varför har ingen berättat om det här? Jag visste inte ens att man ”fick” spela piano på det sättet.
Vad hände efter den konserten?
– Jag började utforska. Flera klassiska pianister tog en introduktionskurs i jazz nästa termin. För de flesta blev det en parentes. För mig var det början på något helt nytt. Jag lyssnade, läste, letade – ofta utan att veta exakt vad jag letade efter. Till slut bad jag enträget om jazzlektioner. Ju mer jag lärde mig, desto tydligare blev det att jazz inte bara var en stil, utan en djup och komplex konstform. Jag ville inte fuska mig fram på teknik. Jag ville vara äkta.
När du kom in på Thelonious Monk Institute blev allt mer konkret. Hur var den tiden?
– Det var helt avgörande för mig. Utbildningen byggde på den traditionella jazzidén: kunskap förs vidare från mästare till lärling, på scenen, i verkligheten. Varje vecka mötte jag några av jazzens största namn – Clark Terry, Jimmy Heath, Jackie McLean, Wynton Marsalis, Geri Allen… listan är lång. Jag fick också turnera med Herbie Hancock och Wayne Shorter. Det var overkligt.
Vad lärde du dig där, bortom själva musiken
– Att jazz handlar om liv. Inte bara om teknik eller harmonik, utan om historia, erfarenhet och sammanhang. Många av de musiker jag mötte hade levt i en tid där musiken bokstavligen var en fråga om överlevnad – socialt, kulturellt, personligt. Att få vara nära dem förändrade min syn på vad musik kan vara, och vad den måste vara.
Foto i toppen: Kathy Villacorta
