Ödåkra jazzförening har för tredje gången arrangerat en separat konsert vid sidan om sommarfestivalen. Den här gången med den franske gitarristen Gustave Reichert. Och platsen var som tidigare Spritan i Ödåkra.
“Reichert? Det låter inte franskt”, är det första jag säger när jag träffar Gustave på en italiensk restaurang timmen innan konserten.
– Nej, det är belgiskt. Min pappa kommer från Belgien, svarar han.
Den uppväxande Gustave marinerades i kultur – pappan är regissör och mamman är den franska skådespelerskan och sångerskan Clémentine Célarié. Föräldrarna lyssnade mycket på musik i barndomshemmet.
Pappan gav Gustave en gitarr när han fyllde fem, en leksaksgitarr visserligen men det var där kärleken till stränginstrumentet föddes. Gustave låtsades att han var den franske rocksångaren Johnny Hallyday när han iförd läderjacka plinkade på gitarren.
Jazz kom Gustave i kontakt med tidigt – Louis Armstrong, gitarrister som Grant Green, Kenny Burrell, Django Reinhardt och Biréli Lagrene.
– Sedan, när jag hade fått en vuxengitarr, började jag på Darius Milhaud-konservatoriet i Aix och sedan på ett konservatorium i Bordeaux.
Lärarna han hade där betydde mycket för hans begynnande musikaliska utveckling. De första erfarenheterna av musikbranschen fick han redan i 16 årsåldern då hans mamma bildade en grupp med honom och hans bröder. De släppte en skiva, Family Groove, med funk- och soullåtar komponerade av Èric Serra. Med den musiken turnerade de i Frankrike, Belgien och Schweiz.
– En scenupplevelse jag lärde mig mycket av.
2011, när han var i 20-årsåldern, byggde han på med två års ytterligare musikstudier i London.
– Och sedan blev jag berömd! utbrister Gustave och gapskrattar.
Nej, allvarligt talat tog det ju ett tag till innan han blev ett namn i branschen. Han började med att spela på hotell och restauranger. Där såg violinisten och filmmusikkompositören Didier Lockwood honom och blev imponerad. Gustave och Didier bildade en jazzduo och turnerade i Europa.
– Det var viktigt för mig, för jag har ju en känd mamma och vill inte leva i skuggan av henne och ständigt få höra att jag är Clémentine Célariés son. Jag vill göra min grej.
2017 släppte han plattan Take-off med egna kompositioner och ett eget band. Idag spelar Gustave över hela världen. Han har framträtt i bland annat USA, Hongkong, Bulgarien, Italien och två kvällar på jazzklubben Unity Jazz i Göteborg.
– Göteborg var roliga gig, som jag gärna vill göra om.
Vilken sorts jazz föredrar du att spela? frågar jag.
– Metal, svarar Gustave (återigen med ett gapskratt). Nej, jag gillar all sorts jazz, men framförallt groovy låtar.
Trumpetaren Björn Ingelstam, som sitter vid vårt bord och sätter ihop kvällens spellista, menar att Gustave är fenomenal på rytmisk musik och att han har lätt för att anpassa sig till vad som än spelas. Gustave nickar instämmande.
Jag lämnar restaurangen så Gustave hinner få i sig pizzan innan giget. Strax efter sju äntrar han, Björn Ingelstam, malmöbasisten Simon Petersson och Jonas Bäckman, trummis från Umeå, den lilla scenen.
Efter en lugn inledning, med Björn på sång, blir det afrokubanska rytmer – Gil Fullers och Chano Pozos “Tin Tin Deo”, en jazzstandard från 1948 som spelats in åtskilliga gånger, bland annat av Dizzy Gillespie och Kenny Burrell. Där får Jonas sitt första trumsolo.
Sedan följer den ena kända låten en efter den andra. 1920-talsklassikern “I Can’t Give You Anything But Love”, som anses vara skriven av Jimmy McHugh, men i realiteten kan vara komponerad av Fats Waller, Erroll Garners “Misty” och den romske gitarristen Django Reinhardts “Sweet Georgia Brown”.
Det svänger rejält när Gustave Reichert går igång med George Bensons “Breezin’”, en av Gustaves favoritlåtar. Han spelar med hela kroppen – gungar hit och dit, spänner kroppen bakåt i en båge, går upp på tå och mimar hela tiden melodierna med läpparna. Och han har en väldigt bra publikkontakt och får med alla i sång och klappande i takt.
Det blir mer kubanskinspirerat, Con Alma av Dizzy, där Jonas får kvällens längsta solo och visar att han med sina blott 22 år redan behärskar trumsetet till fullo. Björn greppar en trumpinne och börjar slå rytmer på en av strålkastarstativen och kyler ner sig med en slurk lokalbrygd öl så att det skummar om flaskhalsen.
Det höga tempot fortsätter med Boney M:s “Sunny” och avslutas med den lugnare “Georgia In My Mind”, av Ray Charles.
Det finns många i Helsingborg som gillar jazz. Det vet jag från alla andra konserter jag har upplevt. Men var var dom denna kväll? Alldeles för få fick uppleva denna konsert. Synd tycker jag.
Text och foto: Christer Åkerlundh