Det har hunnit mörkna när jag kliver av tunnelbanan vid Telefonplan. Det tar ett tag innan jag hittar Restaurang Landet för exteriören är verkligen anonym – beigt kakel, tre fönster och en grå metalldörr. Supertrist.
Och inte blir det roligare när jag kliver in. Det är en mörk lokal med långbord, avskalad inredning och bardisk klädd med svart läder. Men det är så hipsterställen ser ut numera…
Jag tar mig en öl och betraktar restauranggästerna. Det är fullt med folk som äter och dricker. Familjer med småbarn, par och kompisgäng. Ljudnivån är mycket hög. “Telefonplans vardagsrum”, det är så Landet kallar sig självt.
Vid åttatiden öppnar ovanvåningen, två trappor upp. Där är det en helt annan atmosfär. Vid ingången kollar en ung man biljetterna. Han bär hög hatt, frack och stövlar med hög klack. Han kommer från burleskvärlden, berättar han för mig.
Jag passerar honom och kommer in i en liten nattklubbslokal. Det är intimt och utstrålar värme. Snygga mässinglister böjer sig över den lilla baren och det står en tänd kandelaber på den röda bardisken. Den här kvällen är det en jazzklubb med det fantastiska namnet Glamtastic Vintage Jazz Club som hyr in sig.
Jag möter klubbägarna och makarna Ludvig Lundgren och Aurora Brännström vid baren. Båda är musiker. Hon sjunger och han spelar piano och de har ett eget band – Aurora Brännström Trio. De har spelat ihop i minst tolv år på både större och mindre scener i Stockholm och släpper en ny platta till våren.
– Att vi startade klubben berodde dels på en frustration över hur hård konkurrensen är om spelutrymmet. Man får hela tiden ligga på ställena om att få spela. Så vi sade “Äh, vi startar vårt eget istället. Där kommer vi alltid vara välkomna att spela”, berättar Ludvig.
Men det fanns en anledning till att de startade eget. De tyckte båda att det saknades en klubb som satsade på det de själva gillar.
– Mer publikfriande artister, som har fokus på publikkommunikation. Känslan att publiken och artisterna skapar stämningen tillsammans. Den typen av framträdanden har vi fått med oss från burleskklubbar i Stockholm som vi besöker.
På burleskklubbarna framträder artister med utstrålning och stor scennärvaro. Publiken är en lika stor del av föreställningen som artisterna. Det blev makarnas ingång att försöka skapa en scen för sådana artister.
Så det handlar inte så mycket om glamour och fantastiska scenkostymer?
– Vi gillar sånt också, men det ska inte tolkas som att vi bara vill ha unga och snygga musiker med snygga kläder. Det är inte det det handlar om. Utan det handlar just om publikkontakten.
The Glamtastic Vintage Jazzclub startades i en föreningslokal med undergroundkänsla i Bergshamra, i Solna. Det var roligt, tyckte makarna, men efter ett tag kände de att de ville ta det hela vidare, till en mer etablerad lokal, där andra kunde stå för serveringen och de själva kunde koncentrera sig på musiken.
I november 2023 flyttade de klubben till restaurang Landet. Krogen var väldigt hajpad när den öppnade på 00-talet och har konsekvent kört mycket med indieband, alternativa pop- och rockgrupper.
– Det som är roligt är att vi har nått en ny publik. Folk som kanske inte brukar gå på jazzkonserter. Den bästa kommentaren vi kan få är typ “Jag gillar inte jazz egentligen, men det här var ju skitbra!”. Då blir vi väldigt glada.
Klubben har gig ganska oregelbundet. Det blev fem klubbtillfällen förra året och Ludvig och Aurora siktar på något liknande i år. Antalet klubbkvällar beror på hur det går publikmässigt och ekonomiskt. Och det är viktigt att det ska kännas roligt för dem själva. Det får inte vara ett slitjobb.
Om du hade fått fantisera, vilka historiska artister hade du velat se på er scen?
– Oj, det var en bra fråga! Vi är lite svaga för de gamla jazzdivorna som Nancy Wilson, Sarah Vaughan och liknande. Nina Simone hade ju varit en drömbokning. Men det är också kul med instrumentalister som fångar sin publik och är lite glammiga.
Strax efter nio börjar kvällens konserter. Det är trångt som attan på den minimala scenen. Mitt på estraden står en hammondorgel med en Lesliehögtalare, i hörnet ett trumset. Så när Aurora Brännström Trio framträder under första set får basisten Mårten Korkman stå nedanför scenen. Om jag hade sträckt ut mina ben hade han kunnat luta kontrabasen mot mina fötter. Och Ludvigs piano står också precis framför oss i publiken.
Trion bjuder på det ena örhänget efter det andra. Cole Porters You’d Be So Nice To Come Home To, som stora artister som Frank Sinatra, Chet Baker, Sarah Vaughan och Anita O’Day hade på sin repertoar. Darn That Dream som Billie Holiday och Ella Fitzgerald sjöng och Fats Wallers Honeysuckle Rose. Soft och innerligt.
Ett oväntat inslag blir en jazztolkning av Heaven’s On Fire, som Paul Stanley i Kiss sjunger. Paul var Auroras ungdomsidol. Han var snyggast i världen, tyckte hon.
Efter en paus är det dags för kvällens gästartister – Kiralina Trio, med Kiralina Salandy på sång, Andreas Hellkvist på hammondorgel och Jesper Kviberg på trummor. När Kiralina berättar att hon kommer från Kanada utbryter jubel – USA är ju inte så poppis längre. Att säga att Kiralina är färgstark räcker inte. Hon är en riktigt häftig uppenbarelse! Och vilken kontakt hon får med oss i publiken. Hon är till och med uppe och dansar med en man i publiken. Trion inleder med Take My Hand, Precious Lord – Jim Reeves kända gospellåt.
Andreas Hellkvist, som jag har skrivit om tidigare på Jazzporten, river av sådana solon att jag baxnar. Som tur är har jag en bit att åka till hotellet, när konserten är slut, så att jag hinner lugna ner mig.
Nästa klubbtillfälle blir den 7 juni. Är ni i Stockholm då, åk till Landet.
Text, foto, film: Christer Åkerlundh