När Scott Henderson kliver in i rummet är det med samma självklarhet som när han kliver upp på en scen. Han är en av fusionvärldens mest särpräglade gitarrister, lika förankrad i bluesens råa uttryck som i jazzens frihet och han är fortfarande ständigt nyfiken. Jazzportens medarbetare Rickard Malmsten har satt sig ner och fått ett snack med supergitarristen.
Att få sitta ner med Scott Henderson är att möta en av de där musikerna som rör sig fritt mellan genrer och får det att låta helt självklart. Jazz, blues, rock, fusion hos Scott blir aldrig en lista av stilar, utan ett språk. Och för mig är det här mötet extra personligt: när jag studerade på Musicians Institute i Los Angeles på 90-talet var Scott en av mina lärare. Han är också en av de musiker som inspirerat mig allra mest. Inte bara med sitt spel, utan med sitt sätt att se på musik. Med Tribal Tech blev han en av de centrala rösterna i 80- och 90-talets fusion, och sedan dess har han fortsatt att resa världen runt med sin trio.
Rickard: Hej Scott och så fint att se dig igen och välkommen tillbaka till Sverige.
Scott: Tack! Det är verkligen roligt att vara här. Jag kommer inte hit så ofta, så när jag väl gör det uppskattar jag det extra mycket.
RM: Du är född 1954 i Palm Beach i Florida. När du växte upp fanns Hendrix och Albert King i luften. Vad var det som fick dig att faktiskt plocka upp gitarren?
SH: För mig började det nog med Led Zeppelin. Sedan kom allt möjligt, typ Deep Purple, Jeff Beck, Hendrix. Det var mycket musik runt omkring. Jag var också inne på prog: Yes, Gentle Giant… jag lyssnade verkligen på allt.
RM: Du känns fortfarande som någon som lyssnar på allt.
SH: Ja, absolut. Jag är en shuffle-kille. Jag kan ha Beyoncé, Charlie Parker och Pantera i samma spellista. Är det bra så är det bra. Jag är ingen purist.
RM: Du flyttade senare till Los Angeles. Var det musiken som drog?
SH: Musiken – och möjligheterna. I södra Florida fanns bra musiker, men inte så många ställen att spela i. Jag kände att jag behövde någon annanstans om det här skulle bli ett liv. Så jag sökte mig till GIT i L.A. Jag visste att jag skulle lära mig mycket där. Pat Martino fanns där, Joe Diorio… och det gjorde jag också.
RM: Och ganska snart blev du själv lärare där.
SH: Ja. Jag gick där 1980–81 och började undervisa året efter examen. Sedan dess har jag i princip undervisat hela tiden när jag inte är ute och spelar.
RM: När jag gick på MI på 90-talet var du en av dem man verkligen såg upp till. Du har påverkat tusentals gitarrister men du har också varit tydlig med en sak: att man inte ska bli en kopia.
SH: Exakt. Jag säger ofta till studenter: lyssna inte för mycket på en enda gitarrist, inte ens på mig. Det är farligt. Vi behöver inte fler kloner. Och det är svårt att få jobb om man låter för mycket som någon annan. Man måste försöka hitta sitt eget sätt att spela. Det tar tid.
RM: Det är kanske också därför du är svår att placera. Du är inte bara jazz, inte bara blues. Det är en egen blandning.
SH: Jag har alltid gillat att blanda. Och jag har alltid velat skriva musik, att vara kompositör. Jag är inte världens bästa kompositör, men jag försöker. För mig är det den största kicken: att få åka runt och spela sin egen musik med musiker man älskar att spela med.
RM: Samtidigt spelar du ibland annat också, nästan som en paus från det egna.
SH: Ja, det kan vara skönt. Efter att man skrivit musik, spelat in den, turnerat med den… då kan man bli lite trött på sina egna låtar. Att spela annan musik ibland, Herbie, Weather Report, standards, det är kul och utmanande. Ibland väljer jag till och med musik som egentligen inte är ”gitarrmusik”, just för att tvinga mig att tänka annorlunda.
RM: Vad är det som driver dig att fortsätta? Att fortfarande plocka upp gitarren varje dag?
SH: Jag ska vara ärlig: jag älskar det inte alltid. Och det säger jag till studenter också. Vänta inte på inspiration. Då kan du få vänta länge. Jag ser det som mitt jobb. Jag vaknar ofta och tänker att jag hellre skulle se en film än att öva. Men jag tar upp gitarren ändå. Och ibland, när man är på sämsta humöret, händer det bästa. Bara för att man gjorde jobbet.
RM: Disciplin före romantik.
SH: Ja. Det finns ett uttryck: den svåraste delen av att komponera är att börja med den första noten. Om man väntar på den där dagen när man vaknar och känner sig som ett geni… då kan man få vänta i månader. Jag har byggt min karriär på uthållighet. Jag tycker inte att jag är särskilt begåvad. Jag ser studenter som är otroliga redan som unga. Jag var inte sån. Det jag har kommer från att jag har jobbat varje dag i över 55 år.
RM: Många skulle nog säga att du underskattar dig själv. Men det är inspirerande att höra.
Du är också mycket ute på vägarna nu.
SH: Ja, det blir mycket resor. Det tar på energin, men det är värt det för att få spela varje kväll. Hemma kan man inte göra det på samma sätt. Särskilt inte om man vill spela sin egen musik. Ska man leva på det här behöver man ofta resa.
RM: Var är Scott Henderson om tio år?
SH: Jag hoppas att jag gör ungefär det jag gör nu. Kanske lite bättre betalt, haha. Men jag är tacksam över att kunna göra det här. Jag vill fortsätta spela och turnera så länge kroppen tillåter. Jag tänker på folk som B.B. King eller Billy Cobham som fortfarande spelar som en maskin. Kan man vara så där levande i musiken vid 70, då är det en fantastisk tanke.
RM: Det är något fint med musik. Den kan bära ett helt liv.
SH: Ja. Så länge jag kan göra det fysiskt fortsätter jag. Jag älskar att göra det.
Kanske är det just där nyckeln finns. Inte i myten om inspirationen, utan i uthålligheten. I att plocka upp gitarren varje dag. Och i mötet mellan bluesens råhet, jazzens frihet och rockens energi, där Scott Henderson fortfarande låter lika personlig som när han först gjorde sitt avtryck på fusionkartan.
Ett liv i musik. Och fortfarande i rörelse.
Läs mer: Fullt hus när Scott Henderson intog Fasching (2024)
