Jazz a la Villette är en av de stora jazzfestivalerna i Frankrike. Jag är just hemkommen därifrån.
I år var det 24.e gången festivalen hölls. I årets programförklaring stod det att festivalen arrangeras “i skärningspunkten mellan estetik, former och format”. Festivalen “hyllar musiken såsom platsen för möten, djärvhet, kamp och hopp”. Stora ord.
Årets festival bjöd på elva dagar med betalkonserter, gratiskonserter, jamsessions och jazz för barn. En programpunkt hette “Under the Radar”. Där fick okända artister en chans att visa upp sig.
Villetteparken, där festivalen årligen hålls, är en gigantisk park med stora grönytor, en kanal och ett flertal hallar för konserter och utställningar. Ett riktigt kulturcentrum. Jag hade gärna sett The Headhunters, Nduduzo Makhathini, Salif Keita och Sun Ra Arkestra, men jag fick ändå vara med om två bra konserter.
Min dubbelkonsert var i Salle des concerts, som ligger närmast Avenue Jean-Jaurés. Det är en stor byggnad med en spatiös foajé, (som påminner lite om Malmö Live, när jag tänker efter). Själva konsertlokalen är top notch. Högt i tak, med (visade det sig när första konserten satte igång) ypperlig ljudanläggning och en ljussättning som är bland de bättre jag har varit med om.
Den amerikanske 59-årige saxofonisten Donny McCaslin kom in på scenen tillsammans med den unga parisbaserade och prisbelönade kvartetten Ishkero. Donny har spelat in 15 album som bandledare och har medverkat på över 60 skivor med andra artister. Som kuriosa kan jag nämna att han medverkade på David Bowies sista album Blackstar.
Gänget rivstartade med en av Donnys egna låtar, följt av flera av hans egna kompositioner. Djävulskt tempo och riktigt bra solon av både Donny och de andra. Med tanke på att de knappt hade haft tillfälle att repa ihop inför konserten var de fantastiskt samspelta – vilket Donny själv berömde. Musiken var jazz med inblandning av rock och vid ett par tillfällen elektronisk techno.
Publiken applåderade och jublade högt – framförallt de unga som stod på det stora golvet nedanför oss som satt på de tre balkongerna. Svettigt blev det.
Efter en paus kom nästa gäng in: trummisen och kompositören Anne Paceo med sin sextett. Snacka om kontraster! Här bjöds det på spiritual jazz. Långsamma, vackra, nästan meditativa kompositioner med sång som oftast var ordlös, bara ett nynnande.
De flesta låtarna kom från Annes senaste album, Atlantis, som släpptes den 29 augusti i år (jazzfestivalens andra dag). För sången svarade bandmedlemmen Célia Kameni, men ofta sjöng även Anne själv. Och även tre andra sångare kom in på scenen från bakom draperierna – Gildaa, Laura Cahen och Piers Faccini. En i glittrig balklänning, en med bylsiga vardagskläder och mannen i keps.
Anne Paceo är född i västafrikanska Elfenbenskusten, där hon växte upp omgärdad av lokala trumrytmer. Som tioåring började hon trumma själv. Hon flyttade till Frankrike och började som 21-åring studera på musikkonservatoriet i Paris. Hon blev den första kvinnliga trumslagaren att antas till jazzprogrammet där. Examen tog hon 2009. I New York fick hon vid ett tillfälle spela tillsammans med legendariske Michel Legrand.
Hon har hunnit med åtta fullängdsalbum och fyra EP:n. Precis som Donny McCaslin har hon fått flera priser och hon har numera ett eget skivbolag. Charlie Haden har hyllat henne med orden “hennes personliga stil och omisskännliga sound gör henne till en verkligen unik musiker”. Tumme upp på det. Jag köpte både “Atlantis” och plattan “s.h.a.m.a.n.e.s” från 2022. Det ångrar jag inte.
Text, foto, filmer, CHRISTER ÅKERLUNDH
