Helge Albin har de senaste dryga 40 åren varit mannen bakom Tolvan Big Band. Nu är dock denna institution ett minne blott. Han har dock inte lagt sin saxofon på hyllan. Istället har han samlat ett gäng toppmusiker och startat Helge Albin Quintet. Och i skrivande stund är fyra gig inplanerade, det första på Palladium i Malmö den 13 januari.
Jazzporten tog en fika med den gode Helge Albin och han berättade om det nya projektet.
– Jag har startat upp en nybildad kvintett. Med Jacob, Karl-Martin, Johnny, Gruvstet och jag, säger han och syftar till följande musiker.
Det är musiker som Helge är väl bekant med och det är till stor del deras förtjänst att kvintetten bildats.
– Vi har gjort grejer tidigare och nu har de varit på mig att spela in det, säger han och berättar om hur fröet såddes.
– Vi gjorde en grej för tre år sedan på Malmö Live där jag fick ett uppdrag att skriva en bearbetning i jazzstil av klassisk musik. Dom tyckte det var kul och sade att, fan vi måste spela in det här och på den vägen är det. Och nu ska vi göra fyra konserter, en på Palladium, en på Dunkers i Helsingborg, på Fasching Stockholm och en på Folkets hus i Älmhult. (Länkar till biljetter längst ner)
Faktum är att samarbetet slagit så väl ut att det även kommer att tillbringas tid i studion.
– I samband med spelningarna ska vi spela in i två dagar i Peter Dahlströms The End Studio utanför Lund. Jag har jobbat med honom med Tolvan Big Band tidigare. Detta ska resultera i en CD men när den släpps vet jag inte.
Över 70 år i jazzens tjänst
Den 31 mars 2024 fyller Helge Albin 83 år och han har spelat musik i hela sitt liv.
– När jag började fanns inte pop och rock. Jag fick min första saxofon när jag var tolv år 1953. Jag gick på Borgarskolan i Malmö och fick musikundervisning. De som undervisade kom från musikplutonen på LV4. Det är så jäkla länge sedan… Det var inte vanlig undervisning utan något man fick välja.
Men vad var det för musik då? Marscher och sådant?
– Nej, det handlade nog mest om att få ljud i saxofonten… hahahahaaa. Det var på den nivån. Därefter bildade jag tillsammans med några andra likasinnade smågrupper.
Varför det blev just saxofon minns inte Helge.
– Min farsa var semiprofessionell musiker vid sidan om sitt jobb som kontorist. Han var pianist. Han inspirerade mig mycket så att musiken blev en naturlig del av mitt liv. Anledningen till att det blev just saxofon vet jag inte. Det var kanske någon kompis som spelade sax. Jag minns inte.
Att det blev jazz för den unge saxofonisten var självklart.
– Man lyssnade ju på jazzmusik. Det var det som man dansade till då. Stan Getz och Charley Parker var två av dom och det var där man började.
Under tonåren blev det mer och mer spelande och ett och annat jobb dök upp.
– Vi flyttar oss fram till jag var 16-17 år. Då fick jag jobb hos Åke Strandberg, en annan saxofonist som var verksam i Malmö och som hade ett åttamannaband. Dom spelade på danspalatset Amiralen i Folkets Park. Där kunde vara 1000 pers som dansade. Vi spelade tre kvällar i veckan och det var det samma när man blev lite äldre och började spela professionellt på klubbar. Då kunde man få jobb på samma ställe en hel vecka. Det är sällsynt nu. Nu är det mer enstaka jobb som man åker omkring på.
Det var en tid då jazzen förändrades från att vara mestadels dansant storbandsmusik till mer moderna tongångar. Helge Albin minns ett samtal med vännen, den legendariske danska basisten Niels-Henning Ørsted Pedersen, NHÖP.
– Vi talade om dansmusiken och jazzens utveckling strax innan han gick bort. Han spelade med Dexter Gordon på Montmartre i Köpenhamn flera kvällar i veckan och då hade han börjat utveckla sitt basspel. Han började spela mer modernistiskt. Då frågade Dexter ”Why are you playing a fucking lot of tunes?”. Henning svarade att han ville utveckla sig. Då sade Dexter att då kan ju folk inte dansa. Och det säger en del var Dexter kom ifrån. Han kom från den gamla skolan.
Gigen under de sena tonåren gjorde att en av de största i landet ville ha Helge Albin i sitt band.
– Jag turnerade ganska mycket med Leif Uvemark, en legendarisk trumpetare med storband i Malmö. Vi kom upp till Stockholm och spelade på Dance In på Gröna Lund. Efter det giget fick jag ett samtal från Putte Wickman och han frågade om jag ville spela förstasax i hans storband. Jag gick då på Musikkonservatoriet, det som idag är Musikhögskolan i Malmö. Jag gick på den klassiska linjen och spelade klarinett. Men jag blev ju så jäkla hajpad på Putte Wickman så jag sket i skolan och stack. Jag var väl 18-19 år. Och med Putte Wickman blev det spelningar varje kväll. Vi turnerade från Stockholm och upp till Norrland och så vidare. Då hade jag även turen att bli bekant med den legendariske tenorsaxofonisten Börje Fredriksson. Vi blev kompisar och han tog hand om mig. Hans solistiska spel var fantastiskt och där fick jag mycket intryck. Han lärde mig mycket om allt med saxen, om munstycke och annan utrustning.
Sedan hände det som fick jazzen att hamna i skymundan.
– Men sen kom jazzkraschen. Alla jazzmusiker, ”Dompan” [Arne Domnérus] och dom, hade sprungit runt på Nalen och varit kungar i många år. Och då kom Beatles och slog genom. Rocken tog över helt. Istället för att turnera och spela live fick många jazzmusiker spela kommersiellt på radion men den vägen ville inte jag ta. Därför åkte jag tillbaka till Malmö och frågade om dom ville ta in mig på Musikkonservatoriet igen. Och efter fyra år tog jag min examen som klassisk klarinettpedagog. Men jag spelade ju sax under tiden. Egentligen fick man inte spela jazz sidan om studierna så det fick jag smyga med. Jag hade en liten inre kamp då om jag skulle spela klassisk musik på klarinett eller jazz på sax. Men saxen tog över mer och mer.
Det var dock tuffa tider vilket betydde att Helge fortsatte på Musikkonservatoriet, fast som pedagog.
– Istället för det kommersiella spelandet så valde jag att undervisa. Och det har jag haft som bas. Och det har jag gjort sedan dess.
Du är ju även lektor och professor idag?
– Ja för fan.
Han fortsatte dock att spela på fritiden och efter hand blev det mer och mer.
– Jag har haft en del smågrupper med Malmö som bas. Jag har bland annat turnerat med Lars Jansson och Tim Hagans. Sedan har jag hållit på med Tolvan Big Band i 40 år som konstnärlig ledare.
Och Tolvan Big Band, ett stort kapitel i den svenska jazzhistorien, är ett storband. Men ändå inte.
– Jag har mitt hjärta i den lilla gruppen och mitt sätt att skriva har revolutionerat storbandsstilen. Storband kan vara ganska snävt och upplagt amerikanskt på ett visst sätt. 14-takt och saxofonspel plus ett jäkla tuttibrass på det. Men där kom min klassiska bakgrund in. Jag kunde hämta mycket från Ravel och Debussy, Den traditionella jazzen med standardlåtar i The American Songbook är uppbyggd i 32 takter och något varierat och sedan börjar det om igen. Men jag vill hellre ha det som att man läser en bok. Man ska liksom inte komma tillbaka. Man ska bli överraskad.
Helge var konstnärlig ledare i Tolvan under 40 år. Han började dock i föregångaren.
– Tolvan hette från början ”En Tolva Skåne”. Det var en studentikos orkester som var baserad i Lund och jag var med och vikarierade några gånger. Sedan ville dom bli mer moderna och började spela Thad Jones-musik. Till slut, för 40 år sedan, fick jag frågan om jag ville ta över som konstnärlig ledare. Jag sa då ok och så bytte vi namn till Tolvan Big Band. Dessutom skulle vi spela musik som jag vill att det ska vara. Och då började jag skriva musik till bandet. Jag ville utveckla storbandsmusiken och det kan man säga att jag gjorde.
Därefter gick det från klarhet till klarhet.
– Vi har ju haft stora internationella framgångar. Turnerat över hela världen. Sedan har det rullat på. Min idé var att bandet skulle vara ett band. Utan att nämna några namn så fungerar dom flesta storbanden som en typ av ackompanjerande orkester till någon inhyrd snubbe, någon känd solist som drog publik. Men mitt koncept var att Tolvan skulle vara ett band även om vi var 18 musiker.
I början var arrangörerna frågande till konceptet.
– Det hände att de som ville boka oss frågade om vi hade solister. Då sa jag ja och räknade upp allihopa i bandet, lite ironiskt. Jag ville att vi skulle vara ett band precis som vilket rockband som helst med egna solister. Och det har varit framgångsrikt.
Men som allt annat så har allt ett slut.
– Ja, nu är Tolvan nerlagd och det är såklart lite vemodigt. Anledningen är att kulturklimatet förändrats. Det finns idag en motsättning mellan rädslan hos arrangörerna att inte dra publik, och den konstnärliga aspekten. Det verkar som att allt ska vara projekt nu. Typ Miles – 100 år, eller Monk 150 år. Man har kommit från själva kärnan. Förr räckte det att man kom och spelade. Då kunde jag sätta 20-25 jobb om året. Nu på slutet var det kanske tre eller fyra.
Det går inte att ta fel på stoltheten som Helge Albin, med all rätta, bär på efter Tolvan.
– Men visst hade vi mycket uppmärksamhet, och med rätta, med Tolvan. 14 album blev det. Trots att vi var så många så var stommen har varit ganska intakt hela tiden. Folk har varit så peppade att vara ett sammansvetsat gäng.
Vi pratar om att jazzen har svårt att leva på egen hand. Och jag undrar om han har något tips på vad vi i Sverige ska göra för att jazzen ska överleva och rent av blomstra?
– Det har jag faktiskt inget direkt svar på. Folk måste på något vis utbilda sig själva. Det är svårt att undervisa folk via media, vilka styr. Om folk, unga, inte får höra eller se jazzmusik i media så kommer det ingen publik heller, säger han och ger en rejäl känga till media.
– Titta på, ursäkta, all skit som finns i morgonprogrammen, Ofta har dom som uppträder där ett självförtroende som jag själv önskar att jag hade hälften av. Sen börjar dom sjunga och så är det bara skit. Min fru har sagt att jag ska sluta titta på Idol. Jag blir helt jävla vansinnig. Programledarna kan ju ingenting. Det finns ingen yrkesgrupp i något sammanhang som har så dålig kunskap om musik, dundrar han.
Han lägger också ett stort ansvar på arrangörerna.
– De måste våga mer för att jazzen ska överleva. Vi måste lära oss mer om marknadsföring av rock- och popbranschen. Just marknadsföring har jazzmusikerna generellt aldrig varit duktiga på.
Och med dessa rader marknadsför Jazzporten Helge Albin Ouintet.
Här lirar dom.
13 januari
Palladium i Malmö
Köp biljett
14 januari
Dunkers Kulturhus i Helsingborg
Köp biljett
17 januari
Fasching i Stockholm
Köp biljett
18 januari
Folkets Hus i Älmhult
Köp biljett
Foto i toppen: Lars Strandberg