Astronomi har aldrig varit min grej. Rymden för mig är något helt annat. I min värld heter stjärnorna i Rymden Magnus Öström, Dan Berglund och Bugge Wesseltoft. Jag säger det direkt. Rymden är ett av världens bästa band. Om det råder det ingen tvekan. Det bevisade dom med all önskvärd tydlighet när dom lirade på Olympen i Lund på tisdagen. De ena sekunden är det lugnt och nästan drömskt, nästa är det näst intill bombastiskt. Och sedan allt där emellan. Just bredden är bandets styrka. Precis som på deras debutskiva Reflections and Odysseys, som släpptes tidigare i år, så vet man inte vad som ska komma härnäst.
Magnus Öström, Dan Berglund och den norske superpianisten Bugge Wesseltoft bjöd på en fantastisk konsert med de flesta låtarna på debutplattan. Deras samspel är äkta och det syns att alla tre verkligen har roligt på scenen. Inlevelsen är total. Framför allt är det en fröjd att se Bugge hoppa mellan sina olika klaviaturinstrument.
Och det jag älskar mest med Rymden är att de befinner sig i gränslandet mellan det akustiska och det elektroniska. Det är oerhört spännande.
Jag tittar i min jazzkula och spår en lysande framtid. Detta är och kommer att fortsätta att vara något av det bästa man kan höra och se i jazzvärlden. Tro mig.
