Jag har intervjuat människor i 35 år. Intervjupersoner kan delas in i två kategorier- dom som man måste lirka svaren ur. Man tvingas hela tiden ställa följdfrågor för att få en sammanhängande berättelse som går att göra text av. Och så har vi dom där man bara behöver ställa en fråga eller två så forsar orden ur den. Ungefär som att öppna en dammlucka.
Hammondorganisten Andreas Hellkvist tillhör den sistnämnda kategorin. Och det är jag oerhört tacksam över när jag sitter med honom backstage inför torsdagens konsert på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Han ska spela med sin trio- med Samuel Hällkvist på gitarr och Daniel Olsson på trummor.
Det här är vad han berättar:
– Jag är uppväxt i Dalarna, i Borlänge. Daniel i Sala och Samuel strax utanför Borlänge. Jag och Samuel lärde känna varandra på Borlänge jazzklubb när vi började spela där ungefär samtidigt. Då hade jag en annan grupp och han hade en trio. Vi gick på varandras konserter, sedan började vi träffas och jamma ihop.
Daniel och Andreas lärde känna varandra i Uppsala när Andreas flyttade dit för att plugga. Där fick han tillfälle att spela med Daniel. Sedan tog det ett tag innan alla tre blev en grupp, för det har alltid varit lite geografiska problem. Samuel gick i skola i Skurup och Malmö och nu bor han i Köpenhamn. Daniel har bott i Göteborg efter Uppsalatiden.
– När jag släppte min solodebut 2016- en platta som hette “Finally”- hade jag inget som jag kallade Andreas Hellkvist Trio. Det var olika musiker som medverkade. Samuel gjorde det på tre låtar. Han är så speciell i sin approach, sitt sound. Det finns ingen annan som kan göra låtarna på det sätt jag vill, så jag insåg att om jag skulle ut och spela låtarna på skivan och bygga något kring det, då måste jag välja och ha en trio. Samuel blev det självklara valet.
Så 2016 blev en nypremiär för samarbetet mellan de tre. Det blev mer uttalat att de tre var Andreas Hellkvist Trio. Samma år blev det spelningar för dem på Island och i Tyskland.
När jag frågar hur Finally togs emot av kritiker och publik skrattar Andreas vid minnet.
– Många har ett ganska komplicerat förhållande till orgel. Ibland är det en sorts hatkärlek. Ofta blev det formuleringar i recensionerna som “Egentligen gillar jag ju inte det här, men…” Vissa tog det nästan som ett sorts skämt, eller parodi. Men för min del är det på fullaste allvar.
– Jag tror reaktionerna har att göra med att alla har sina referenser. Man tänker kanske på Klaus Wunderlich och andra mer eller mindre osmakliga sammanhang där hammondorgeln har figurerat och så förknippar man det med instrumentet.
Orgeln har genom hela jazzhistorien fått kämpa för att bli erkänt som ett jazzinstrument, menar han.
– När orgeljazzen, eller souljazzen, kom i början på 1960-talet med musiker som Jimmy Smith, Jimmy McGriff och andra blev den delvis lite utskälld, för den var ganska enkel, råsvängig, lite bondjazzig, nästan rock’n’roll ibland. Folk älskade det, men inte finsmakarna. Orgeljazzen blev en vattendelare.
På 1990-talet fick orgeljazzen en renässans efter ett decennium där syntharna hade dominerat totalt. Borlängebon Pierre Swärd var en av frontfigurerna för instrumentets återkomst. Han spelade mycket på Fasching och Skeppsholmsfestivalen. Det var tack vare en konsert i Borlänge som Andreas fick höra instrumentet live och se Lesliekabinetten snurra.
– Det blev en helhetsupplevelse. Jag kände “wow, vad häftigt! Det här vill jag göra!” Jag gick sista året i gymnasiet då, spelade piano och hade precis börjat intressera mig för jazz. Ganska sent på bollen, kan man säga, men då tog det fart desto mer.
Vad är det som är så speciellt med hammondorgeln, tycker du? Vad är det som fångar dig?
– Jag tycker det är så mångfasetterat. Jag tycker om att använda hela instrumentet båda manualerna och jag spelar väldigt mycket pedal också. Vänsterfotsspelet, basspelet, har blivit ett av mina starkaste varumärken. Det är ett universum i sig. Jag gillar att utmana mig själv och se var gränsen går för vad man kan göra med instrumentet. Man kan vara allt från en liten flöjt till ett storband.
Andreas, Samuel och Daniel hastar iväg för att få i sig lite mat innan konserten och jag passar på att köpa trions skivor. Konserten får en rolig inledning. När Jazz i Helsingborg presenterar bandet kommer ingen in på scenen. Det visar sig att bandet är utelåst… Stor munterhet i publiken, sedan rivstartar bandet med “The Hellkvist Shuffle” och “Midnight Cruiser” som är inledningsspåren på skivan Finally.
Det blir tolv låtar, alla komponerade av Andreas, i två set. Det är högt tempo, groove som andas 60-tal, men även en finstämd ballad som heter “Phases”, där både introt och Andreas basspel får mig att tänka på den ikoniska gruppen The Doors.
Det är gränsöverskridande musik- ibland fusion, ibland gospel, funk, blues. Andreas förklarade för mig under intervjun att han inte bryr sig om vad musiken kallas av andra. Det är musik helt enkelt.
Det är väldigt mycket glädje i Andreas låtar. Han strålar av glädje där han sitter bakom orgelns träfodral. Hans vänsterfot hoppar fram och tillbaka över pedalerna. Han och Samuel har konstant ögonkontakt och turas om att ha solon. Ibland trycker Samuel på knappar med ena foten och får till knarrande ljud och andra effekter som adderar en extra krydda till låtarna.
Mellan låtarna berättar Andreas om deras tillkomst och inte minst på vilka krokiga vägar låttitlarna ibland kommer till. “Tritlar”, för att ta ett exempel, har fått sitt namn efter ett gelégodis som bandet åt på Island när de spelade där. De köpte med sig ett lass, med tanken att dela ut det till publiken på spelningar, men när de öppnade kartongen smakade det konstigt. Det visade sig att bästföre-datumet passerats för fyra år sedan…
“Let’s Get Together” uttrycker glädjen Andreas kände när pandemins ensamhet och isolering hävdes och han kunde övergå till konserter efter att bara ha streamat musik i två års tid. “Låten är bland det gladaste jag har fått ur mig”, konstaterar han.
Drygt två timmar senare slutar Lesliekabinetten snurra. De har gett Andreas spelande en stereoeffekt. “Ni befinner er i en gigantisk orgelkram”, som han uttryckte det. Det var en riktigt skön kram.
Text, foto, youtubefilm: Christer Åkerlund