Onsdagen den 22 april
God morgon Jazzälskare (dessa rader skrivs på torsdag morgon). Sitter och njuter av en kopp kaffe efter frukosten och har en lång dag framför mig. 50 minuter efter dessa rader skrivs ska jag vara på en pressfrukost där hela dagens digra program gås genom.
Jag vill bara kort berätta om gårdagen. Tågresan genom Danmark och norra Tyskland gick perfekt. Utanför konstaterade jag att det gröna är utslaget och rapsen blommar. Väl framme checkade jag in på mitt hotell, Best Western Zum Post som ligger en minuts promenad från stationen och 5-10 minuter till mässan.
Där hölls på onsdagkvällen en Grand Opening som ligger utanför det officiella programmet. Efter tal av bland annat Veronika Wand-Danielsson, Sveriges Ambassadör i Tyskland, innan det blev ett framträdande i kolossalformat. Grunden i allt var Norrbotten Big Band och då talar vi inte om ett traditionellt storband. Det här är superfräckt och modernt. Och innan jag stänger ner för nu så måste jag lyfta Lisen Rylander Löve som var först ut. Absolut högsta världsklass!
Efter Lisen gästades storbandet av Fredrik Ljungkvist som även han visade sin klass med saxofonerna, den skönsjungande Josefin Cronholm och heta brödrakvartetten Agnas Bros.
Resten av kvällen var det Genevieve Artadi, sångerskan i duon KNOWER som förförde publiken med det eminenta storbandet. Har du möjlighet att se dom så gör det. Det här är långt ifrån den gammeldagsa storbandsmusiken.
Nu ska jag ge mig iväg.
Vi syns senare.
Torsdagen den 23 april
Idag har det minsann varit full rulle. Efter den bastanta hotellfrukosten bestående av såväl bacon och korvar som äggröra och goda bullar med ost och skinka så gav jag mig iväg till ännu en frukost. En pressfrukost där arrangörerna av Jazzahead! presenterade dagens program för de 20-talet morgonpigga journalister och fotografer som var på plats.
Därefter gästade jag en mycket intressant paneldiskussion om musikutbildningen i Sverige. Faktum är att detta är något som vi i Sverige ibland tar för givet men det är något vi ska vara både stolta för och rädda om. I en tid av krig, pandemier, miljöförstöring och gud vet vad, så är det fantastiskt att vi i Sverige har musikutbildningar (bland annat med jazz) från det att barnen är små och går på diverse kulturskolor, till inriktningar på gymnasieskolor till folkhögsskolor för de äldre och sedan musikhögskolor som är mer inriktade på individer. Allt detta under det statliga paraplyet. Det är minsjäl stort och något som är väl värt att kämpa för.
Direkt efter var det så kallat speedmeting. Vid detta tog undertecknad av sig journalisthatten och iklädde sig rollen som ordförande i Jazz i Landskrona. Det fungerade som så att musiker och en del managers gick från bord till bord tillsammans med företrädare för jazzklubbar och föreningar. Allt för att knyta kontakter och i framtiden eventuellt hitta samarbete med. Förutom svenska band som Bach Jazz och Sara Aldén snackade jag bland annat med musiker från Argentina, Schweiz, Belgien och Lettland.
Därefter följde en rundvandring bland alla intressanta mässmontrar med skivbolag, tidningar, jazzklubbar, utbildningsintitut, representanter från olika länder som USA,Italien, Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Spanien, England, Irland, Skottland, Brasilien, Danmark och Azerbaijan för att nämna några. Och mycket annat kul.
Och så var det ju det där med musik. Alla band kör showcases vilket innebär att de bara spelar mellan 30 och 45 minuter. Det betyder att man hinner med en himla massa. Personligen lyssnade jag ”bara” på Joel Lyssarides Trio, Crutches från Tyskland och de fyra coola brödrarna i Agnas Bros. Det är tre helt skilda typer av jazz. Lyssarides och hans trio är så fantastiskt bra. Det är triojazz när den är som bäst. Det tyska bandet Crutches var det mest högljudda och larmande jag hört på en jazzscen någonsin. Definitivt spännade. Galet är också ett ord som infinner sig nu när jag tänker efter. Och sedan är det bröderna Agnas. De spelar en egen typ av jazz som är mycket tilltalande. Det känns både lite vemodigt och samtidigt modernt. Dom hade även den goda smaken att ge mig ett ex av deras senaste skiva. Om den kommer du att kunna läsa längre fram i vår.
Det roliga här är alla kontakter som knyts. Snack med männsikor som man aldrig träffat annars. Och så har det varit en hel del snack med andra jazzföreningar. Jazz i Helsingborg är en och Jazz i Halmstad en annan.
Och på tal om människor som man aldrig träffat om man inte var där så ser jag fram emot en monter i morgon, fredag. Jag ser nämligen i programmet att en utställare heter Flat Earth Society. Jag vet inte vad jag förväntar mig. Men kul ska det bli.
Och morgondagen blir lång. Den börjar med pressfrukosten 10.15 och kvällen avslutas med Swedish Clubnight på ön Lankenaur Höft. Bland banden som ska ses är Hederosgruppen, Bach Jazz, Magnus Öström tillsammans med den ukrainske pianisten Andrii Pokaz, Emil Brandqvist Trio, Bitoi med flera.
På återseende.
Fredagen den 24 april
Så är ännu en dag till ända i Bremen. Och det har varit minst lika intensivt denna dag. Hur många jag hälsat på och pratat med har jag inte en aning om. En stor del av dagen tillbringade jag nämligen i ”the Swedish Stand”, det vill säga den svenska utställningsplatsen på mässan. Allt för övrigt inrett av IKEA. Bara en sådan sak.
Där bjöds det först på Swedish fika med kaffe och kanelbulle och ett par timmar senare var det öl som det bjöds på.
Bland annat snackade jag med killarna med de häftigaste T-shirtsen ”Make Jazz Punk Again” Hur coolt som helst.
Jag fick också reda på att Flat Earth Society är ett 15-mannaband från Belgien. Om än tokiga. Faktum är att de turnerar ganska flitigt i Sverige.
Andra jag talade med var skivbolag från Ungern, danska artister, musikjournalister från Luxenburg och England och naturligtvis svenska musiker.
Strax efter lunch var jag även på en sammankomst där artisterna som fått äran att ha showcases svara på frågor av moderator Ragnar Berthling från Musikcentrum Öst. Banden var Agnas Bros, Joel Lysarides Trio, Hederosgruppen, Daniel Karlsson Trio, William Soovik Grand Finale, Langendorf United, Emil Brandqvist Trio, Nine Spark Riots och Britta Virves Trio.
Dagens första hela gig för undertecknad gick av stapeln i Schlachthof. På scen stod Hederosgruppen. Pricksäkert och superbra. Såklart.
Därefter styrdes stegen till Bremens domkyrka S:t Petri. Det var första gången Jazzahead hade konserter i kyrkan och visst var det lyckat. Superheta Bachjazz bjöd på sina speciella tolkningar av Johann Sebastian Bachs verk. Och efter dessa fick vi höra den ukrainske pianisten Andrii Pokaz tillsammans med Magnus Öström vid trummorna och det var även de otroligt spännande. Att kunna växla från de sköraste toner till rena kanonader på ett sätt att man knappt märkte det, är stort. Absolut världsklass.
Denna fredag avslutades för undertecknad på ön Lankenaur Höft vilket ligger en halvtimmes bussresa utanför centrala Bremen. Det var dags för Swedish Clubnight. Där bjöds det på mat och dryck och inte minst musik. Först ut var Emil Brandqvist Trio som är oerhört populära i Tyskland och därefter var det Bitoi som trollband publiken med sin alldeles egna musik. De gör något helt unikt med sina röster. Fullkomligt magiskt.
Senare spelade även William Soovik Grand Finale samt Nine Sparks Riots med Norbotten Big Band men då hade jag redan satt mig på bussen som tog mig tillbaka till mässan och på detta kom den tio minuter långa promenaden denna fredagskväll.
Det har varit en oerhört lärorik, rolig och intressant dag här i Bremen.
I morgon tänker jag ägna förmiddagen åt allt annat än musik. Då ska jag ta en promenad i centrala Bremen och turista lite och äta något gott. Det ska bli skönt. Sen kör vi stenhårt igen från eftermiddagen. Bland mycket annat står Britta Virves Trio och Daniel Karlssons dito på schemat. Det ska också bli kul att höra vilket land som kommer att vara i fokus 2027.
Tack för idag.
Vi syns imorgon!
Lördagen den 25 april
Så är då denna resa inne på sluttampen. Idag, lördag var det sista dagen i det officiella programmet. Och efter två dagar av kontaktskapande och annat surr så skiftade jag fokus idag. Efter den sedvanliga mycket lika rikliga som onyttiga frukosten bestämde jag mig för att se lite mer av Bremen.
Tio minuter från hotellet ligger gamla stan, eller Altstadt som det heter här i Bremen. Här ligger bland annat domkyrkan S:t Petri som jag gästade redan på fredagen men här finns så mycket mer. En blomstermarknad av rang och en himla massa fantastiska byggnader. Gamla. Riktigt gamla.
Sedan styrdes kosan till den betydligt mer bohemiska stadsdelen Viertel innan jag gick tillbaka till hotellet för att sedan ge mig iväg till mässan för sista gången i år.
Och nu var det musik som stod på schemat. Först såg jag en engelsk ung saxofonist vid namn Jasmine Myra och hon hade en hel del spännande musiker bakom sig, bland annat en som spelade harpa.
Därefter blev det Britta Virves Trio och i samband med hennes showcase släpptes nyheten att hon fått det prestigefyllda priset Gyllene Skivan för sin Simple Things. Ett stort grattis till henne. Själva spelningen var så bra som man förväntat.
Även nästa showcase bestod av svensk triojazz äar absolut högsta kvalitet. Daniel Karlsson Trio utnyttjade sin halvtimme mycket genom att slå ihop låtarna Sorry Boss, Leonardo och Last Minute för att avsluta med den roliga Clock Out.
Nästa gig var med en för mig helt okänd basist. Det var den fransktalande schweiziskan Louise Knobil som tillsammans med sina medmusikanter bjöd på en härlig blandning. Utstrålning en masse.
Och inne på ämnet utstrålning så toppades detta i den sista spelningen på denna resa. Det var den otroligt engagerade Lina Langendorf som med sin oerhörda entusiasm och inlevelse bjöd på hela festens mest ösiga gig.
Faktum är att jag växlade ett par ord med Lina dagen innan och hon var supertaggad.
– Det är så länge sedan vi spelade så jag känner att jag kan börja gråta, sade hon och visst hördes det som att röster sprack en aning när hon presenterade sina medmusikanter med en sällan skådad glädje. Förutom Linas har vi ju Martin Hedenros och Daniel Bingerts fullständiga hängivelse och lyckan är total. De är uppbackade av Ole Mårten Vågan och Andreas Werliin och dessa gentlemän är fantastiska även dom. Det är faktiskt inte ofta man hör en jazzpublik vråla ut sin glädje efter en spelning. Denna varade en halvtimme och smakade mycket, mycket mer. Skulle de komma i närheten av min hemstad Landskrona så är jag på plats. Det är ett löfte. Och har jag minsta chans så kommer jag själv att boka dom.
Jag konstaterar att kvällens två sista gig var en avslutning som jag aldrig kommer att glömma.
Och nu sitter jag här på mitt hotellrum och skriver dessa rader. När texten väl ligger uppe ska väskorna packas för imorgon bitti styrs kosan tillbaka norrut, mot Sverige.
Längre fram kommer efterdyningarna av denna resa genom fler reportage och förhoppningsvis även konserter.
Nästa års upplaga av Jazzahead! Går av stapeln den 21-24 april nästa år. Då är det hela tre länder som det är fokus på. Estland, Lettland och Litauen.
Avslutningsvis.
Stort tack till alla som fixat festen. Ni är mååånga. Och extra stort tack till Jazzahead! för ackrediteringen och till Svensk Jazz som betalade för resan och hotellet. Tack, tack, tack.
Tack för att ni följt med mig på resan.
Kary