Brasilianska klassiker med en modern jazzig färgsättning bjöd Caixa Cubo på när de på torsdagskvällen, den 28 september, framträdde i konsertsalen i Dunkers kulturhus i Helsingborg.
Henrique Gomide på piano, Noa Stroeter på kontrabasbas/elbas och Joao Fideles på trummor inledde med en stillsam ballad och fortsatte med en till. Det var samba, bossa nova och choro. Det sistnämnda är en gammal instrumental brasiliansk populärmusikstil som av vissa kallas för sambans far och bossa novans farfar.
– Vi vill hålla liv i den brasilianska musiktraditionen, så många av våra låtar är hyllningar till klassiska musiker och kompositörer, förklarar Henrique Gomide.
Deras platta Misturada, som släpptes 2013, innehöll därför låtar av bland annat Dorival Caymmi, Airto Moreira och Juventino Maciel som väl är okända för de flesta svenskar men, som jag fick lära mig av trion, är välkända namn i hemlandet.
– Men vi är födda på 80-talet, och har vuxit upp med rock och annan musik, så vi vill föra in moderna element i de gamla klassikerna, lade Noa Stroeter till.
Henrique ger ett exempel: När han ville att de skulle spela in en känslig och långsam ballad från den brasilianska låtskatten ville Noa ha lite mer upptempo och Joao sade någonting om reggaerytm.
– Njaa, kände jag. Men vi är ett demokratiskt band som respekterar varandras viljor, så det blev en inspelning med snabbare tempo.
Resultatet av denna skaparprocess bjöd Caixa Cubo på i två timmar på scenen. Det var ingen tvekan om att det var tre goda vänner, som tycker mycket om varandra, som stod på scenen. Det var mycket leenden och uppskattande nickningar och höjda ögonbryn mellan de tre. När Joaos ansikte skrynklade ihop sig i ett brett och smittande leende över cymbalerna och trumskinnen kunde man inte annat än le själv.
De tre hade under hela konserten perfekt kontakt med varandra. De har ju spelat ihop sedan tolv år tillbaka, då de tre inte kan ha varit äldre än runt 25 år.
Mellansnacket kändes väldigt spontant och personligt och bjöd på en del roliga episoder från hemlandet, bland annat när de presenterade en låt av multiinstrumentalisten Hermeto Pascoal.
– Han skriver fem, sex låtar om dagen och kan bli inspirerad av vad som helst – ljudet av en hiss eller yoghurt. En gång hade han en gris med sig på en spelning. Varje gång han klämde på grisen så pep den till. Det ljudet vävdes in i musiken.
Då Hermeto Pascoal skulle flyga med sitt band till en spelning hade han grisen med sig. Hermeto stoppades vid gaten: “Den där grisen kan du inte ha med dig!” Hermeto lär ha svarat “Det måste jag. Han är en bandmedlem”.
Efter en paus tog andra halvlek vid. Då skruvade bandet upp tempot och bjöd på friare, modernare jazz med mycket improvisation. Deras platta “2012” innehåller just detta, bland annat två jazztolkningar av Debussy.
Caixa Cubo kör inte med långa solon – i alla fall gjorde de det inte på konserten på Dunkers. Men spelningen avslutades med ett långt trumsolo som var bland det mest egenartade jag har hört på länge.
Joao Fideles trummade med händerna och gned på trummorna så att de kved som ett gnyende djur.
Trion tackades med stående ovationer av publiken. Det här var sista spelningen under deras Sverigeturné där de bland annat har gästat Göteborg, Halmstad och Malmö.
– Vi har blivit så väl mottagna i Sverige. Det har varit en fantastiskt upplevelse. Och vilka instrument! Var vi än har kommit har det varit Steinwayflyglar på scenen och vilka duktiga ljudtekniker ni har. Det är nästan så att man inte har lust att åka hem, sade Henrique och Noa till oss i publiken.
Text och foto: Christer Åkerlundh
