Fredagen den 16 juni 2023 kommer att stanna kvar i minnet av flera anledningar. En är att jag för första gången gästade Matverkstaden i Kirseberg, en sannerligen trevlig upplevelse. Dit åker jag gärna bara för atmosfärens skull. En annan är för att jag stiftade bekantskap med Bill Stewart Trio live för första gången. En tredje anledning, och det kanske är den häftigaste, var att det var förhållandevis många ungdomar i publiken. Det gläder verkligen ett 60-årigt jazzhjärta.
Bara att komma till Matsverkstaden var en upplevelse. Efter att ha tagit fyrans buss från Centralen hoppade jag av vid Kirsebergs kyrka och gick runt kvarteret och möttes av Lokstallarna på Södra Bulltoftavägen 51. Där, utanför Hus J/Port B, möttes jag av en syn som jag inte var beredd på. På en skyllt av korrugerad plåt står det VIP med stora bokstäver. Väl genom ”portalen” möttes jag av en foodtruck som är obeskrivligt häftig i mina ögon. Sidan om stod bord och stolar under parasoller. Känslan (den sköna alltså) av Christiania i slutet av 70-talet var påtaglig. Det som skiljde var att det inte röktes cannabis. Istället satt folk och åt och drack i all den sköna enkelheten, långt bort från stress och dön, medan barnen sprang runt och lekte. Den känslan av stilla gemenskap och välmående som uppstår på speciella platser.
I den nämnda foodtrucken beställde jag en pizza med salami och den får utan tvekan tio lok av tio möjliga i betyg. Och efter att denna inmundigats styrdes kosan in genom den stora porten och in i ett av lokstallarna på området. Spartanskt. Högt i tak. Industri. Fräckt. Här kan jag tänka mig att se mer än jazz. Punk. Rock. Blues. You name it. Det passar. Och det mycket glädjande var att arrangörerna och krögarna inte var ute efter att tömma min och andras plånböcker. Det var klart godkända priser på såväl mat som dryck.
Men det var ju för musiken jag var där och det var Bullret Jazzklubb som i samarbete med Musik i Syd presenterade Bill Stewart Trio. Och även här delas det ut höga betyg av undertecknad. Detta var dock ingen överraskning då det är en trio med rutin som räcker och blir över. Bill Stewart Trio med Larry Grenadier och Walter Smith III har ett digert CV. De har bland annat uppträtt under en hel vecka på den legendariska jazzklubben Village Vanguard i New York två gånger de senaste åren.
Trummisen Bill Stewart är född i jazzen. Hans pappa som var trombonist döpte sonen som en hyllning till en annan trombonist, Bill Harris. Och där börjar allt. Efter studier och olika konstellationer hamnade han i celebra sällskap. Eller vad sägs om Maceo Parker, John Scofield, Joe Lovano, Michael Brecker, Pat Metheny och Lonnie Smith bara för att nämna några. Rent musikaliskt så är Bill Stewart spännande. Hans nästan melodiösa trumspel tar ofta utflykter till spännande områden.
Larry Grenadier är även han uppväxt i en musikalisk familj. Redan som tioåring började han lira bas och har sedan dess utvecklats till en oerhört duktig jazzbassist. Han lägger perfekt avvägd tyngd i sitt komp när det behövs men han tar även djärva språng när det ska improviseras.
Han har precis som Bill Stewart (och tillsammans med honom) spelat med Pat Metheny under två omgångar och med John Scofield under ett par år i slutet av 90-talet.
I trion hördes även Walter Smith III behandla sin saxofon mästerligt. Han är yngst i trion (född 1980) men icke desto mindre är han en fullblodssaxofonist. Hans improvisationer är mästerliga och de drog ner massor av applåder. Han kommer att fortsätta att lyfta jazzen i decennier.
Under drygt en och en halv timme bjöd bandet på såväl egna verk som pärlor av andra, exempelvis av Thelonious Monk. Det var en i sanning mycket bra konsert med ett klart amerikanskt sound.
Jag vill passa på att rikta ett stort tack till såväl Musik i Syd som Bullret för allt ni gör för jazzens överlevnad. Det är ett jobb som ni är fantastiskt bra på. Ser fram emot mer. Mycket mer.
Slutligen – det där med ungdomarna. Det var jäkligt kul att se att det inte bara fanns en och annan jazzintresserad yngre. Här var bänkrader med killar och tjejer som snackade jazz ochj hade kul innan musiken drog igång och som sedan diggade rejält. Det var ungdomar från både Sverige och Danmark och jag anade att några även spelade själv. Det bådar gott. Heja er!!!
Bill Stewart
Larry Grenadier
Walter Smith III
