Visst är det kul att ibland får säga ”Vad va det jag sa”. Och det gäller verkligen gällande mina ord i en artikel som publicerades här på Jazzporten den 17 oktober. Jag hade just sett Svante Söderqvist trio i Landskrona och snackat med bandledaren om den kommande skivan The Rocket som släpptes den 1 december. Jag skrev då ”Det blir den perfekta julklappen till alla jazzälskare.” Och visst hade jag rätt. Skivan är enligt mig en av de allra bästa jazzplattorna som släppts på mången god dag.
Efter att ha haft den i bakgrunden vid ett par tillfällen så tog jag på mig hörlurarna och fokuserade. Lyssnade. Och njöt. The Rocket är en fantastiskt bra jazzplatta. Trion, bestående av Svante Söderqvist, Adam Forkelid och Calle Rasmusson, stärks i några låtar upp av Klas Lindquist på klarinett och Tuulikki Bartosik på ackordeon.
Skivan inleds med titelspåret The Rocket och i denna lägger de verkligen ribban högt. Hela trion ges utrymme att briljera. Det häftiga är dock melodin och temat. Det svänger rejält.
Spår nummer två är den sentimentala Exil och där hör man tydligt Söderqvists rötter i folkmusiken. Här hörs, förutom trion, Klas Lindquist på klarinett samt Tuulikki Bartosik på ackordeon. Spännande och vackert.
Låten The Man With The Blue Hat är inspirerad av latinojazzen i kombination med den svenska folkmusiken. En förklaring till varför Sebastian Notini är inblandad. Åter igen slås jag av Adam Forkelids harmoniska hantering av klaviaturen.
Efter en skön inledning av Forkelid i låten The Third One tar Tuulikki Bartosik lyssnaren till en sentimental och vacker promenad. Finstämt och vackert.
Även femte spåret, Michel, är sentimentalt och vackert, nu bara med trion men när Wrong Track, låt sex, kör igång så är det en klar tempoökning. Det blir betydligt jazzigare och utrymmena för improvisation gör att man längtar efter att höra låten live.
But Stil är en drömskt vacker kort utflykt. Tuulikkis ackordeon och Svantes nynnande i ton med sin cello är lysande. Hoppfull på något vis. Eller är det kanske drömmen om en ren värld som inte finns?
Näst sista spåret – Hoppet, är så svenskt som det kan bli. Lite av en uppjazzad Ted Gärdestad. Och än en gång så höjer Svantes nynnande låten och gör den mjuk som bomull.
Den nionde och sista låten heter Epilog. Och det är en bra titel på ett lika kort som fantastiskt stycke pianomusik av Adam Forkelid. Hans anslag är som en smekning.
Summa summarum. Denna skiva fungerar precis lika bra som bakgrundsmusik som i hörlurarna. Det är sen tydlig och klar jazz med de förväntade inslagen av folkmusik. Det är dock utan tvekan en jazzskiva i första hand.
Bäst kommer det dock att bli när dessa låtar presenteras live. Och om jag har förstått det hela rätt så finns det ett antal lyckliga som fått uppleva detta då det hölls releasekonsert på Stallet i Stockholm den 8 oktober.
Avslutningsvis vill jag hylla den eller de som mixat denna fantastiska skiva. Den är perfekt i ljudbilden. Alla musiker lyfts till det yttersta och det måste vara en ynnest för dessa att få lov att presenteras på ett så vackert sätt.
Som sagt. Här har du julklappstipset till jazzälskaren.