Fasching fortsätter att leverera konserter i absolut världsklass och det har varit ovanligt mycket basfest på klubben den senaste tiden. I slutet av mars fick publiken möta ett av den moderna jazz- och fusionsscenens mest omtalade namn, den brasilianske elbasfenomenet Michael Pipoquinha och hans band.
Michael Pipoquinha slog igenom redan som tonåring med sitt explosiva och tekniskt hisnande basspel, men det som gör honom så intressant är att virtuositeten aldrig känns som ett självändamål. Tvärtom finns det en tydlig respekt för jazzens historia och den brasilianska musiktraditionen, samtidigt som influenser från namn som Jaco Pastorius och Richard Bona hörs mellan tonerna.
Med det kommande albumet Minha Pele rör sig Pipoquinha dessutom mot ett mer personligt uttryck där identitet, rötter och motstånd vävs samman i det han själv beskriver som ”Afro groove”, en organisk blandning av afrikanska rytmer, brasiliansk tradition, jazz, fusion och soul. På Fasching blev detta tydligt redan från första låten. Musiken var avancerad och rytmiskt komplex, men framfördes med en sådan lätthet och spelglädje att allt kändes självklart. Det svängde konstant.
Förutom sitt remarkabla basspel visade Pipoquinha också upp en varm och naturlig scennärvaro som sångare och bandledare. Han log sig igenom konserten, kommunicerade med publiken och skapade en familjär känsla på scenen, något man ofta möter hos brasilianska musiker när samspelet står lika mycket i centrum som de individuella prestationerna. Och trots att han utan problem kunde ha gjort kvällen till en ren uppvisning i teknisk briljans handlade konserten hela tiden om musikaliskt berättande och kollektiv energi.
Bandet runt honom var dessutom av högsta klass. Keyboardisten Thiago Almeida byggde upp täta harmonier och färgstarka klangvärldar som gav musiken både fusiontyngd och lyrisk elegans. Josué Lopez imponerade stort på saxofon med ett uttryck som rörde sig sömlöst mellan brasiliansk melodik och modern jazz, och hans solon blev flera av kvällens höjdpunkter. Renato Galv på trummor spelade med ett driv och ett dynamiskt sväng som höll ihop de ofta avancerade arrangemangen utan att musiken någonsin tappade sin naturliga puls. Samspelet mellan musikerna var genomgående telepatiskt, fullt av leenden, blickar och spontan energi.
En av konsertens starkaste stunder kom när Pipoquinha presenterade en låt skriven till sin mamma. Mitt bland den rytmiska explosiviteten och den tekniska briljansen öppnade sig plötsligt ett varmt och innerligt ögonblick som påminde om att det bakom alla halsbrytande basgångar finns en musiker med ett stort hjärta. Det är just den balansen som gör Michael Pipoquinha så speciell.
Faschingpubliken fick denna kväll uppleva en artist som redan nu tillhör de mest spännande rösterna inom modern jazz och fusion. Med en nästan gränslös energi, ett makalöst basspel och ett band som spelade med både elegans och kraft blev det här en kväll som lär stanna kvar länge i minnet.